Bröllop med psykiskt sjuk mamma

Hej. Vad trist att höra att din mamma är sjuk!
Om din mamma mamma fick välja under ett friskt stadie, skulle hon då vilja att ni hjälpte henne att söka permis för att gå på bröllopet? Det är ju ett tillfälle då hon själv kanske inte vill bli uthängd i sin sjukdom, och som det är nu är det inte säkert att hon kan ta ett rationellt beslut om det.
Jag har själv en psykisk diagnos och jag skulle inte vilja "visas upp" bland folk när jag mår dåligt och inte kan ta hand om mig själv. Jag skulle nog hellre föredra ett privat firande när jag hade ork och kapacitet till det.
Så det är mitt råd. Fira ert bröllop i lugn och ro så ni får fina orosfria minnen och fira med mamma sedan. Om folk frågar så säg bara att hon tyvärr är sjuk och inte kan närvara. Du behöver inte förklara närmre än så.

Jag håller med i allt ovan. Tror det skulle vara bästa lösningen. Säg att din mamma är sjuk, och om någon ändå frågar mer säg att hon är suuuuperförkyld eller nåt. Och idén med privat firande låter fin. Antingen i nära anslutning om hon tar emot besök (kanske spara lite bröllopstårta och åka dit med?) eller senare. 

Varför måste ni förklara? Svara bara "hon mår inte bra men det är inget vi vill prata omj. Jag idag" eller helt enkelt "det kan vi ta en annan gång" om någon frågar. För din mamma är det förmodligen inte det bästa med ett bröllop utan låt henne vårdas i lugn och ro. Vill ni ha traditionellt honnörsbord - sätt hans föräldrar jämte er eller skippa det och placera tärna och marskalk bredvid er.

Ett lpt är väldigt sällan utdragna in absurdum, de flesta går över på frivilligvården när tvånget inte är ett måste längre. Då mår hon förmodligen också bättre. Du kan inte nu veta hur hennes status är om ett år, den kanske har förbättrats avsevärt eller är exakt densamma. I så fall får man väl helt enkelt säga att av hälsoskäl kan hon tyvärr inte delta.

Tack så mycket för era råd! Kanske kan hon vara med på ceremonin i kyrkan i alla fall, där hon inte behöver prata med någon, och så kan hon åka tillbaka till avdelningen efteråt. Det tror jag både hon och jag skulle uppskatta. Ett bröllop är ju ändå något stort, så helt utan henne känns fel både för mig och för henne. Och om hon inte är i skick för permission så kan vi spara lite tårta och fira någon annan gång. Inte lika roligt, men livet är som det är:(

Förmodligen måste hon och jag prata igenom det här, men vi har så svårt för det. Trots att hon har varit inne i två år låtsas vi som om ingenting. Jag frågar inte hur hon mår, hon berättar inte om varför hon helt plötsligt får indragen permission eller så. När vi ses pratar vi om hur det går på jobbet och med familjen, och om det hänt något roligt på avdelningen. Svår situation det här!

Tack igen

jag håller med övriga skribenter

och jag skulle nog prata med avdelningen hon vistas på och se om hon kan få övervakad permission och i alla fall vara med på själva vigseln.  Då vet sjukhuset att hon sköter sin permission och kan få den lättare beviljad kanske också?
 och ni som brudpar vet att hon har stöd och hjälp med sig .  Att hon har en väninna/vän med sig är ju inget konstigt egentligen och är det nån som sen i vimlet funderar vart hon tog vägen är det bara säga att hon blev krasslig och ville åka hem.  Inget konstigt med det. 

Vill hon inte bli "sedd"  i sin situation som hon befinner sig i kan ni ju se till att hon kommer på plats allra sist i kyrkbänken och är en av dom första som går. 

att bara vara med på vigseln tror jag räcker för henne och är en enorm ansträngning för henne. Gå upp på besök till henne senare med en liten tårta, visa bilder på bröllopet och ge henne en egen bild att spara tror jag är bättre än att hon ska tvingas vara med på något hon kanske inte klarar av . 

Tyvärr funkar inte människor så, enligt min erfarenhet. Folk ger sig helt enkelt inte utan en förklaring. Och att säga "det vill jag inte prata om" är tyvärr att säga väldigt mycket. Därav mitt förslag på lögn om förkylning. Det tycker alla är ok men ger sig med. Tråkigt, men sant, imo. 

Visst är folk nyfikna men det är ju upp till dig om du berättar när de trycker på "som jag sa, det tar vi en annan gång". Alla är ju olika men för min del får folk tissla och tassla som de vill så länge jag håller på min integritet. Jag har inget avslöjat.

Det är ju precis det jag menar. :) Eftersom alla är så sjukt nyfikna i Sverige (tycker jag) så blir de bara ännu mer nyfikna av en kommentar som säger att man inte vill prata om det. Det är ju då de blir nyfikna, skvallriga och börjar och tissla och tassla på allvar. Tyvärr. För mig är det mer intigretetskränkande att de håller på så än att jag ljuger och säger att någon är förkyld.

Men förlåt TS, inte meningen att stjäla tråden för att diskutera detta! Men det är ett viktigt ämne som ligger mig varmt om hjärtat. Jag hoppas verkligen att allt löser sig till det bästa för dig. <3

Jag håller med dig också med sjuk anhörig. Det kommer bli diskussion om man vägrar förklara. Tänker att jag kan skylla på magsjuka. Ingen brukar fråga mer efter det! Tack för råden, nu känns det som att vi kan börja planera vår stora dag. Har vi tur mår hon bättre när det blir dags, annars har vi en plan b. Tack!

Säg inte magsjuka. Det skapar panik hos vissa människor (jag är en sådan). Migrän är bra att skylla på ;) Annars kanske folk tror att det var maten hon blev dålig av och blir alldeles nojiga och får för sig att dom blivit dåliga dom med. 

Detta håller jag med om. Arbetar inom psykiatrin själv och jag vet att det går att lösa med att personal ska med. Det är ju något planerat och då kan personalen bestämma vem som ska med och då kan den personen ta med sig finare kläder till arbetet och följa med som "vän/väninna".
Ha en öppen dialog med både din mor och personalen. Allt går att lösa =)

Tycker som du: för många "krösa-major" ute i samhället

Vi alla håller tummarna för dig, TS 

Tack så mycket för allt stöd! Ni är för gulliga allihopa

Jag blev verkligen ledsen och berörd av denna tråd. Som tur är har jag inte psykisk sjukdom i min familj men min mamma gick bort i cancer och jag kan förstå hur det kan kännas att inte kunna ha sin mamma med sig. 

När min mamma var sjuk dog en äldre familjemedlem. Hon var då inlagd på sjukhus och mådde väldigt dåligt. Men hon var ändå med på själva ceremonin som hölls ganska kort just för att hon skulle kunna vara med sen fick jag köra tillbaka henne till sjukhuset direkt. 

Jag tänker att det kanske kan vara ett alternativ med din mamma också och att hon kanske har någon som håller extra koll på henna och kan köra tillbaka henne till sjukhuset om hon akut skulle behöva det. Men som alla andra säger så går det säkert att lösa genom att prata med folk. 

Hoppas verkligen att det löser sig. Lider verkligen med dig. 

Jag beklagar situationen med din mamma. Psykiska sjukdomar kan vara fruktansvärt tärande för alla inblandade parter. Hoppas att hon börjar må bättre snart. Ni kan säkert hitta en bra och fungerande lösning tillsammans med personalen. Jag förstår att det känns viktigt att få ha med sin mamma på sin stora dag. Jag förstår också att det är ett tabubelagt ämne som man kanske inte ofta pratar öppet om, men kom ihåg att psykiska sjukdomar kan drabba vem som helst, och det är inget man behöver skämmas över. Därmed inte sagt att man är tvungen att deklarera ut det över hela bygden om man inte känner sig bekväm med det! Att hon kände sig dålig pga migrän men ändå ville vara med under vigseln är gott nog som förklaring! Kram på dig!