Inlägg från: Anonym (Inte läge) |Visa alla inlägg
  • Anonym (Inte läge)

    Så trött på allt tjat

    Jag får ofta höra från vänner och familjemedlemmar att det är dags för mig och min blivande att skaffa barn. Vi är i lagom ålder och har ett långt och stabilt förhållande tillsammans, men barnfrågan är så väldigt känslig. Jag har längtat efter barn i flera år, men eftersom våra arbetssituationer har varit väldigt osäkra (plötsliga uppsägningar och korta, tillfälliga anställningar) har vi valt att vänta och längta istället. 

    När jag pratar med vänner om barn så får jag ibland höra att jag inte ska prata så mycket om det eftersom jag kommer bli gravid av det. Rent nonsens och fullständigt onödigt då alla mina vänner vet läget och även att jag har spiral sedan länge. 

    Det känns inte som att vårt val att vänta med barn är accepterat, och om jag skulle bli gravid vet jag att jag skulle få massor av negativa kommentarer om det också. 

    Till råga på allt är jag livrädd för att inte kunna få barn, men när jag pratar om det så blir min rädsla förminskad och jag är löjlig som tänker så. 

    Jag är väldigt tacksam över att min blivande förstår mig och tänker likadant som mig, men jag blir så tömd på energi av de vänner som beter sig på detta viset. De som står mig närmast i övrigt kan jag inte prata med eftersom de är de som gör barnfrågan till något negativt. Allt prat om barn och bröllop slår an en sträng som drar fram deras dåliga sidor :(

  • Svar på tråden Så trött på allt tjat
  • Anonym (Inte läge)
    Chicita skrev 2014-06-05 12:05:24 följande:

    Vi valde att skjuta upp att skaffa barn.
    Jag har varit gravid tidigare men fått missfall (även någon abort då jag blev gravid tidigt och inte kände mig mogen då). 
    Så jag vet ju att jag kan få barn, men som ni så hade jag osäkra anställningar och sen kom det kortare vikariat - vilket inte heller kändes som rätt stund att skaffa barn under.
    Sen byggde vi hus och då var det väl inte heller riktigt läge, och så blev jag helt arbetslös, och sen fick jag nytt jobb (som tog slut) osv... 

    Nu är vi i sitsen att vi har blivit över 40 och det känns inte längre aktuellt med barn.
    Vi har inget behov av att vara föräldrar, det hade varit kul, men man skaffar ju inte barn för att "det är roligt att ha dom" ;) 

    Det är ert liv, så länge som ni är överens om hur ni vill ha det så kan dom andra tycka vad sjutton dom vill.
    Och det kan du gott och väl säga till dom om dom säger något dumt åt dig.

    *styrkekram*


    Jag har aldrig varit gravid, trots att jag slarvat med skydd under långa perioder. Så det är en av de saker som gör att jag tror att det inte går, och även om livet inte går under för att man inte kan få barn så känns det hemskt att tro att valet inte är mitt. Men min blivande är en makalös man, och jag skulle inte ha några problem att dela mitt liv med bara honom. 

    Det gör däremot att det blir svårare att försvara sig mot elaka pikar. Måste jag tala om för hela världen att jag tror att jag inte kan få barn för att de ska lämna mig i fred? Vi har visserligen aldrig försökt "på riktigt", så allt är nog bara hjärnspöken. Hoppas jag.
  • Anonym (Inte läge)
    Alyllyra skrev 2014-06-05 13:37:13 följande:

    Vad trist att dina vänner är så negativa! Men om jag förstår dig rätt så kommer du få skit om du blir gravid och du får skit nu när du inte är gravid? Försök att bara strunta i dem. Säg nått i stil med "Så det tycker du" när de tjatar på dig att skaffa/inte skaffa barn och lämna sedan ämnet och prata om nått annat.

    Ibland är det svårt för andra att acceptera att man gör egna val i livet. Jag har en kompis som är extremt negativ så fort jag tar upp träning. Jag har, efter 27 år av stillasittande, börjat träna och tränar nu ganska ofta för jag har börjat tycka att det är kul. Men så fort jag pratar om nått som har med träning att göra när hon är med så blir hon väldigt negativt inställd och börjar prata om hur skadligt [vad-det-nu-är-som-jag-har-gjort] är för kroppen.
    Så jag har slutat prata träning när hon är med, tyvärr, om det inte är på en direkt fråga. Och då svarar jag vagt och glatt så att hon inte ska få något att "hugga på". Det är tråkigt att behöva "försvara sig" eller utesluta delar av ens liv inför en vän, men jag har ingen lust att ta hennes negativitet just nu.

    Troligen bottnar sådan negativitet i antingen avundsjuka eller en känsla av att man själv inte räcker till. Jag hoppas att du kan lära dig nån metod för att handskas med dem när de beter sig på det sättet.


    Det är en särskild vän som alltid lyckas vända allt till att jag får skuldkänslor eller går därifrån med känslan att jag inte orkar ha henne i mitt liv längre, men nästa gång vi pratar så klickar vi sådär som man bara gör med någon man känt hur länge som helst. Hon kan bara inte förstå och respektera mina känslor. 

    Förmodligen handlar min väns negativitet om att hennes sambo inte friat trots att de varit tillsammans länge, och hon vill ha giftermål, barn och allt det. Men jag kan inte påverka det, och då hon inte säger det utan istället får mig att må dåligt över mina val kring bröllopet och livet.
  • Anonym (Inte läge)
    Allrakäraste skrev 2014-06-05 13:42:50 följande:

    Barn (och bröllop!) känns allmänt som en ganska spänd fråga och många är snabba på att slänga ur sig kommentarer i stil med "Jaha... när blir det barn då?". I vissa fall är inte menat som någonting elakt men som du säger så kan det vara en väldigt laddad fråga för den som måste svara. Jag håller med Chicita i tråden ovan i att det faktiskt är okej att bestämt säga ifrån. Det är erat liv ni lever, inte deras och då har ni också rätt att bestäma när ni är redo att göra förändringar i det!


    Jag har sagt ifrån, många gånger. Men det räcker i några dagar eller veckor, sedan är det samma sak igen. Jag funderar på att bara låta bli att prata med de negativa vännerna om bröllop och barn, men samtidigt vill jag inte att min blivande ska vara den enda jag vänder mig till. Det känns viktigt att dela tankar och känslor med andra och fortsätta ha ett liv utanför vårt förhållande.
  • Anonym (Inte läge)
    filibustern skrev 2014-06-05 15:06:52 följande:

    kom att tänka på en kusin när jag läste din situation. hon hade det också besvärligt med kompisar och valde att hålla den andra graviditeten hemlig för ALLA (utom föräldrarna såklart) varför? jo.. 

    dom skaffade barn 1, dom visste absolut ingenting om att hon var gravid, förrän hon fick magont och annat och det visade sig att hon var i 6e månaden. ja. ungen kom. något år gick och då börjades det - "jaha, när ska ni skaffa fler då?" , "är det itne dags att skaffa ett syskon?" , "men herre ni måste ju skaffa fler så klart! inte bra för xxxx att vara ensam" etc. åren gick. barn 1 hann bli runt.. 5-7 år något. då lät det istället: "men ni är ju dum i huvet om ni skaffar barn nu!" , "inte kan ni skaffa barn nu heller! de bli ju en sladdis!" etc. från samma vänner! 

    så, därför när dom väl blev gravid,så höll dom allt hemligt, jag visste inget förrän ungen var ute och dom la ut på face. :P 

    varför ska det pressas hela jäkla tiden??!! fattar dom inte att det kanske är stressande för dig/er och stress har man ju förstått inte är speciellt bra när man väl ska skaffa barn... själv får man inget sånt höra och ändå har man levt med karln i 8 år! haha! ne när man själv pratar barn då är det "men du är så uuuuung! vänta tills du är 33 eller nåt!" (är 23 snart) 


    Oavsett vad man gör kommer det finnas någon som tycker tvärtom, helt enkelt. En del av våra släktingar tycker att det har varit dags länge, andra säger att vi är unga och har all tid i världen på oss (vi är ca 25 år båda två). Det är precis som om de inte förstår att det är stressande. Barnkommentarer kommer ju inte från bara en person heller, utan från 10-15 olika och det blir så mycket att det inte går hantera...
  • Anonym (Inte läge)

    Vi har inte försökt bli gravida, och min blivande är den som är mest noggrann med att säga att det inte är läge nu. Han känner inte heller av någon biologisk klocka, det gör jag. I helgen åt vi middag hos hans föräldrar och pratade lite om barn och framtiden. Jag gjorde klart för dem att det inte är dags än på länge, och sedan satt vi mest och skrattade åt vad en del föräldrar döper sina barn till. (Galna kombinationer i dubbelnamn var en fullträff.)

    När jag känner mig pressad av särskilda personer i min vänskapskrets har jag sagt ifrån, höjt rösten och även gråtit när jag känt mig riktigt intryckt i ett hörn. Men de glömmer så fort, och någon vecka senare är det samma visa igen. Jag orkar inte ha det på detta viset, att hela tiden förklara mig och stå till svars för min livssituation. Ingen gör så med min blivande, utan för honom är det okej att inte ha barn. Mig måste det däremot vara något fel på.

    Att jag vissa dagar längtar så det värker gör inte kommentarer eller min jakt på undanflykter lättare. Jag tror att jag måste sätta ner foten och säga att elaka kommentarer om barn eller brist därav kommer att leda till att jag kapar banden ett tag.

  • Anonym (Inte läge)

    Jag vill inte skapa drama bara för sakens skull. Men jag ska stå på mig de gånger jag kommer hem och säger till min blivande att det är jobbigt och jag inte orkar mer. Det blir inte bättre av att låta tiden gå. Mina vänner förändras inte bara för att jag hoppas att de ska göra det.

    Förhoppningsvis ordnar sig allt snart, det känns i alla fall så. Och jag hoppas att vi kan börja försöka få barn efter bröllopet. Min blivande kastar längtande blickar varje gång vi träffar en bebis, så snart kanske han kommer till min nivå :)

Svar på tråden Så trött på allt tjat