Vad är "för ungt"?

Jag är 23 och sambon 28, vi har varit tillsammans sen 010107, förlovade 4 mån efter. Bott ihop sen 2008 och har nu ett barn på snart 2 år. Vi gifter oss äntligen om 10 dagar!  (14 Juni)

Alla i vår omgivning har påpekat att vi SKA gifta oss, under alla dessa år. Men Vi har inte varit mogna nog för det. Men nu äntligen så är det dags. 

Känner Ni att detta är rätt val för er så bara KÖR! Säg JAAA! 

Strunta i de negativa folket, de kommer alltid finnas. Hade jag lyssnat på mina föräldrar för 7 år sen så hade jag Inte stått där jag står idag. :) 

All lycka till er, jag står på er sida.

Äh, skit i vad andra säger!

Jag var 20 när vi gifte oss, mannen 22 och jag var gravid med vårat andra barn.. Det var ingen som ens höjde på ögonbrynen åt oss, kanske åt att vi gifte oss 4 månader efter förlovningen bara men spela roll.

Jag anser att tycker man om varandra och vill gifta sig så, varför inte? Det är väll inget som säger att ett förhållande kommer att fungera bättre bara för att man är äldre.
Jag var själv tillsammans med mina barns pappa i över 15 år. Vi träffades när jag var 15 år. Nu har vi dock gått i från varandra för några år sedan, men är idag bra vänner.
Trots det så tycker jag att vill ni gifta Er så självklart ska ni göra det.

Att omgivningen tycker till om förhållandet kan vara både bra och dåligt, vill jag inflika. När jag förlovade mig med mitt ex var det vissa som protesterade, men det visade sig att de hade rätt också. Jag vägrade bara lyssna på dem. Att vi pressades av hans familj att gifta oss var vad som fick mig att ta ett steg tillbaka och tänka över om jag ville vara kvar i det förhållandet. 

Men så klart finns det även utomstående som ifrågasätter bara för att de kan också. Dem ska man inte lyssna på.

Rent krasst är det ju faktiskt så att hjärnans konsekvenstänkande inte är fullt utvecklat förrän runt 24-årsåldern :) Så visst jag jag i mitt sinne fundera om 18-åringar som gifter sig verkligen tänkt över detta, eller om de bara vill ha sitt prinsessbröllop...

Med det sagt så tycker jag ändå det är tråkigt att folk är negativa till ett etablerat par som valt att ingå äktenskap! Vad hoppas man uppnå med sina negativa åsikter, annat än att göra brudparet ledsna? Är förhållandet stabilt och man är lycklig så är det klart man får gifta sig om man vill det :)

Vi är förvisso nästan 30 år nu när vi gifter oss, men vi förlovade oss som 19-åringar efter att ha varit tillsammans i ett år och visst var det många höjda ögonbryn då också. Jag är min pojkväns första, och själv har jag innan honom bara haft två tillfälliga förbindelser, inget som kunde kallas ett förhållande. Det är helt klart överskattat att "ligga runt" innan man stadgar sig, tycker iaf. jag.

Jag och sambon har varit ihop sedan jag nyss fyllt 18 (blir 29 i november) han var då 21, 32 nu. Är min första kille, har haft sex med en annan (på fyllan under en tjejresa) när vi hade ett break på 6 månader. Idag har vi hus sedan 5 år tillbaka, 2 barn och varit förlovade sedan snart 3 år tillbaka.

Så vill ni gifta er så gör det, det är bara ni som vet hur ni känner för varandra :)

20-21 är inte ungdom. För mig är ungdom upp till 18 år. Men det är rent åldersmässigt. Hur ni uppför er är en helt annan sak. Finns folk som är 45 men uppför sig som de vore 17.... ;)

Det är intressant det där men att man uppmanas "ligga runt" innan man stadgar sig, som om det vore en förutsättning för ett sedan lyckligt äktenskap. Jag tror snarare att det är tvärt om. Är ni varandras första så sitter det någonstans djupt inne i er att det inte finns någon bättre respektive för er. Har man svängt runt mycket innan man gifter sig så tror jag att att ens subjektiva verklighet ser annorlunda ut. Jag kan tänka mig att för dessa människor (inklusive mig själv som knappast var oskuld när jag träffade min m2b) så är känslan av att vara pirrig och nykär desto mer påtaglig och längtan efter att få uppleva den igen desto mer. Tyvärr så tror jag att just det begäret är vad som driver många till skilsmässa (OBS inte alla), hand i hand med att man helt enkelt inte orkar med varandra, och inte är det värt att stå ut med en människa som inte längre får det att pirra till. Det istället för att omfamna den stabila, familjära kärleken som byter ut den pirriga, nykära kärleken. Så har man bara varandra och alltid haft varandra så kanske man ser andra lösningar på problemen som man stöter på än att separera.

Med det sagt så kan man ju fråga sig vad genomsnittsåldern var på de par som separerat när de gifte sig. Jag menar, genomsnittsåldern på par som gifter sig är ju relativt hög i Sverige jämfört med andra länder. Trots det är antalet skilsmässor också väldigt hög. Summan av kardemumman, ni löper inte större risk för att bli olyckliga bara för att ni gifter er ungt. Lycka till och jag önskar er en ljuvlig bröllopsdag och desto ljuvligare äktenskap!

Måste lägga till en sak.. "Hur kan du veta att du vill vara med honom, när du inte testat andra killar?" Var det någon som frågade dig. Med den logiken så måste man ju testa alla killar som lever för att försäkra sig om att man hittat den rätte? Jag tror på att om ni älskar varandra så pass mycket att ni idag vill spendera era liv tillsammans, så är han den rätte. För hade han inte varit det så hade du inte resonerat så. Det behöver inte vara mer komplicerat än att ni gör varandra lyckliga, och vill gifta er så gör ni det. Och försök att aldrig glömma varför ni gifte er från början, för saker och ting förändras alltid, för ALLA, men ni måste gå hantera det tillsammans, som ett team! Bara ett tips från en som egentligen inte vet mer än någon annan här.. :) Som sagt, lycka till!