Inlägg från: Anonym (Snart 30) |Visa alla inlägg
  • Anonym (Snart 30)

    Han har svårt för förändringar - jag vill ha barn

    Jag och min fästman har varit tillsammans länge. Vi känner varandra utan och innan, och i helgen såg jag på honom att något var fel. Det visade sig att han oroade sig över att vi ska flytta i sommar. Inte över hur vi ska ha råd eller något sådant, för vi har båda jobb och bra lön. Utan bara över själva förändringen. 

    Han blir väldigt orolig när det är förändringar på gång, och jag har alltid dragit det tunga lasset för att underlätta för honom. När vi flyttade senast ställde jag i ordning alla möbler och ordnade lägenheten på rekordtid så det inte skulle bli konstigt. Så han skulle känna igen sig och komma tillrätta snabbt. I sommar har jag lagt min semester omkring flytten för att kunna göra samma sak, eller åtminstone försöka. 

    Det som slog mig när vi i helgen pratade om varför han var orolig är att en flytt ändå inte är en så stor förändring. Det tar någon vecka att bo in sig, sedan är allt som vanligt. 

    Men den dagen vi blir gravida och ska ha barn, hur ska han då reagera? Nu har han knappt sovit på en vecka, mått väldigt dåligt och inte riktigt varit sig själv. En eventuell bebis kommer att vända hans värld upp och ner på riktigt. 

    Jag vill verkligen ha barn inom en överskådlig framtid, och när vi pratat om det har han sagt att han också vill det. Vi flyttar till ett mycket större boende nu, inte för att få plats med barn direkt, utan för att kunna bo där länge. Jag lyckades vända hans humör genom att prata med honom och påpeka att det var han som ville att vi skulle flytta från vår nuvarande lägenhet till det större boendet. Så igår kväll var han som vanligt igen. 

    Vi är väldigt duktiga på att prata med varandra, men tidigare har jag varit tvungen att kämpa i dagar för att han ska säga vad som är fel. Nu kommer han på det själv och berättar för mig. 

    Jag vet att jag borde prata med honom om det här, men så fort vi pratar om barn eller bröllop så börjar jag gråta eftersom det känns som att vi är på olika spår. Jag vill så gärna ha båda, och helst nu direkt. Han tycker vi ska vänta ett tag. Det känns som att jag borde vara nöjd och lycklig med hur det är nu, för på det stora hela är allt toppen och blir hela tiden ännu bättre. Jag är bara rädd att vakna en dag och upptäcka att det är för sent för barn som jag längtat efter så länge. 

  • Svar på tråden Han har svårt för förändringar - jag vill ha barn
  • Anonym (Snart 30)

    Diagnos känns lite väl hårt, jag har aldrig uppfattat det så tidigare. Det är bara vid större förändringar som han behöver tid på sig att ställa om sig. Jag reagerar exakt likadant på osäkerhet, till exempel inför arbetslöshet.

    Eftersom vi är så pass lika på den punkten har det varit lätt för oss att ha öppna diskussioner om det. Vi pratar om allt, och att jag pratat mycket om min oro gör att han blivit mycket öppnare med sin egen oro. När vi precis blivit tillsammans var han den stora starka typen som aldrig skulle visa sig svag, men han har förstått att känslor inte är detsamma som svaghet. 

    Jag har pratat med honom om att söka professionell hjälp tidigare, varför minns jag inte. Men då ville han inte att någon skulle rota runt i hans huvud. 

  • Anonym (Snart 30)

    Vi pratade igår, och jag vet att vi har ungefär samma utgångspunkt. Jag har bara alltid längtat efter barn, så det känns som att tiden rinner mellan fingrarna på mig. Ingen av oss har fast jobb idag, utan vi har alltid haft vikariat eller jobbat åt bemanningsföretag. Så han vill vänta till vi har fast jobb båda två, men jag misströstar lite och har ställt in mig på att hoppa mellan jobb i väldigt många år till. 

    Jag har satt en deadline. Att oavsett om jag har fast jobb eller inte om ett par år så ska vi börja försöka i alla fall. Han är rädd att jag inte ska få jobb om jag söker nytt och har barn. Det är fint och omtänksamt av honom, men jag är beredd på att det ska bli så. Och hoppas samtidigt att jag ska ha fel om det.

    Det verkar som att vi är överens. Jag vet att om jag pressar honom går han i försvarsställning och stänger in sig i sig själv. Det är precis samma som jag gör. Så vi har lärt oss att ge och ta. Han hade en rörig barndom och jag hade ett rörigt liv innan jag träffade honom. Vi har blivit varandras fasta punkt, och eftersom vi vet hur den andra reagerar är det lättare att tänka igenom hur man själv ska bete sig. 

  • Anonym (Snart 30)
    Hanana skrev 2014-05-13 13:30:32 följande:

    Jag ska vara lite optimisten här. Barn är en enormt stor förändring, JA. MEN man har ju pågående förändring under 9 månader med liiiite tid att vänja sig vid tanken (så gott det nu går). Så tänk om det går superbra!


    Tack, dina ord värmer :) Jag har sagt att jag är nervös över hur det ska gå med barn då vi båda vet att han behöver tid på sig vid förändringar. Och om det är så här stressigt med en planerad (och efterlängtad) flytt, hur ska det gå med en bebis?

    Jag tror det kommer gå bra. Han säger att det nog inte var flytten så mycket, utan att han hade haft en lång och jobbig vecka på jobbet också. Han behövde bara prata lite om det, sedan har vi skrattat och varit precis som vanligt igen. Det oroliga runt hans ögon är borta igen. 
Svar på tråden Han har svårt för förändringar - jag vill ha barn