• Plättis

    Livrädd

    Jag har skrivit om det här som anonym tidigare, men nu orkar jag inte vara anonym längre. 

    Jag blev misshandlad och väldigt illa behandlad av min förra pojkvän under flera års tid. När jag till slut lämnade honom så var jag fortfarande rädd för honom, och även för den man som blev min sambo. Så fort han höjde rösten eller blev arg grät jag okontrollerat i timmar, för jag var helt säker på att han skulle slå mig för att jag gjort något fel. Han har aldrig lyft ett finger mot mig, utan bara tröstat och stöttat mig. Men jag var rädd ändå.

    Han blev till slut medberoende på det sätt som Nyfiken gul skriver. Jag mådde dåligt, grät och fick ångestattacker så fort han lämnade mig ensam hemma och gick ut med kompisar. Det kändes inte som ett riktigt liv, så jag började gå hos en kurator och sedan hos en psykolog. Det har inte varit en solskenspromenad, och jag har ställts emot känslor som jag tryckt undan de senaste tio åren. Jag har mått riktigt j*vligt under tiden jag fått hjälp, men nu mår jag äntligen bra. 

    Precis som du ville jag bli den jag var innan, ung och oskyldig, med hela livet framför mig och inget som höll mig tillbaka. Men jag har insett att det aldrig kommer bli så. Däremot kan jag leva med de erfarenheter jag har med mig. De formar mig till den jag är, men jag låter dem inte hålla mig tillbaka. 

    Jag förstår att du känner dig trasig på grund av allt som hänt på vägen, men du kan fixa det. Du själv. Allt du behöver är lite hjälp, någon som håller dig i handen medan du hittar din egen styrka. 

    Det finns andra precis som du, och om du behöver hjälp så finns vi här för dig :) 


    Per aspera ad astra, ad infinitum.
  • Plättis
    Anonym (Ångestsessan) skrev 2014-05-06 13:44:26 följande:

    Och allt är underbart, förutom min ångest.

    Och han är så himla förstående, men fortfarande kräver han sitt utrymme. Vilket är bra, för annars skulle jag nog kväva honom.

    Det känns bara så hemskt att mitt liv och vårt liv ihop egentligen hänger på en skör tråd. Att det är så himla lätt att förstöra.

    Jag är rädd att han är så pass naiv att han inte ser att någon manipulerar honom eller förför honom innan det är för sent. För han har som sagt ingen direkt erfarenhet av kvinnor som ligger på. Han tror att alla bara är trevliga. Men saken är den att han ser otroligt bra ut, alltså som en filmstjärna. Och jag har aldrig haft en så snygg kille och det gör inte saken enklare!

    Jag har så sjukt svårt att lita på någon.

    Hur ska man hantera sånt här??


    Om din sambo valde att bryta med sin tjejkompis som visade sig vara kär i honom har du förmodligen inget alls att oroa dig över. Jag kände precis som du i början, "tänk om det dyker upp någon annan som han blir kär i istället?" men han har hela tiden bara haft ögon för mig. Det finns ju en anledning till varför han är kär i dig, till varför han väljer att leva med dig. Du måste lita på honom, att även om han inte är lika tydlig som du med att han är upptagen så är han precis lika upptagen som du är :) 

    Det låter som att du är väldigt stressad. Och om du är stressad så är det mycket svårare för hjärnan att fungera som den ska, rent biologiskt. Du ställer in din hjärna och din kropp på fara, och då reagerar den precis som om du vore jagad. 

    Något som fungerat för mig är mindfulness. Att man bara sitter och andas och umgås med sig själv, på något vis. Det känns jättelöjligt i början, men nu händer det att jag bara blundar och andas när jag behöver det. Känner efter vad min kropp vill och hittar en lugn punkt inombords. Det behöver inte ta mer än några minuter och funkar på kvällen när man ska sova eller när man sitter på flyget och försöker att inte få fullständig panik innan man lyfter ;)

    Jag försökte hitta en bra mindfulness-video att följa, men det var lättare sagt än gjort. Den här är den vettigaste jag snubblade över. Prova några minuter, efter fem minuter blev den väldigt flummig och lite konstig :P 


    Per aspera ad astra, ad infinitum.
  • Plättis

    Det handlar nog inte så mycket om den incidenten, utan att du blev påmind om vad som hänt i gamla relationer och är rädd att det ska upprepas. Fast det har du säkert räknat ut själv redan. 

    Eftersom du står i kö för att få hjälp så finns det inte så mycket annat man kan göra. Däremot kan det vara bra att försöka lägga ihop pusselbitarna, förstå varför det blivit så här. Varför är du så rädd för att bli övergiven? Varför var det smset från kollegan som blev triggerpunkten som lyfte upp allt till ytan igen? Jag säger absolut inte att du ska redogöra för svaren här, det har vi inget att göra med. Men du kan behöva ha funderat på det innan du träffar kurator/psykolog. 

    Kom ihåg att se framåt också. En dag kommer du må bra, då ser du tillbaka på den här perioden och är glad att den är över. Livet är en bergochdal-bana, men det betyder att det går uppåt också :) Håll ut, allt ordnar sig! 


    Per aspera ad astra, ad infinitum.
  • Plättis

    Allt kommer bli bra, även om det inte känns så nu. Kom bara ihåg att andas och att slappna av, även om det känns omöjligt. 

    Jag är hemskt ledsen för din skull, och jag förstår om det påverkar dina andra relationer också. En kurator/psykolog kommer kunna hjälpa dig hitta verktyg för att hantera rädslan och smärtan. Du har styrkan att klara det inombords, för du har burit på det ända fram till idag. 

    Det gör ont och är fruktansvärt skrämmande att lägga sina känslor i händerna på någon annan, att överlämna sitt hjärta till någon utan att veta vad de kommer göra med det. Antingen kan man hoppas och tro att den man älskar kommer göra det tillbaka, eller så ger man upp och slutar älska, slutar våga. Eftersom du vet att dina familjemedlemmar är sjuka och kommer lämna dig (som man vägrar tro att de någonsin ska göra) har du redan blivit sviken. Dina tidigare relationer har sedan spätt på det. Men kärlek är att aldrig ge upp, att fortsätta försöka. Man måste ge sig själv den chansen också, inte bara andra. 

    Kram


    Per aspera ad astra, ad infinitum.
  • Plättis

    Jag tror många tjejer/kvinnor har problem att inse sitt eget värde. Det är klart din sambo/man älskar dig för att du är bäst i hela världen på att vara du! Inte för att du har den fantastiska kvaliteten "att inte vara hans galna ex". (Jag hoppas någon förstår vad jag menar.) 

    Det finns förmodligen inte en människa som varit i ett förhållande och funderat på hur lång tid de ska ta innan den andra parten inser att det är så mycket fel med en själv att de släpper allt och springer för livet. Jag har tänkt det många gånger, och jag vet att min sambo har tänkt det. (Det är alltså inte bara begränsat till kvinnor.) 

    Oavsett vad det är för fel på mig, på dig eller på min sambo, så älskar man hela paketet. Min sambo älskar mig för att jag är jag, och jag älskar mig själv eftersom jag är jag. Vad andra sagt tidigare i livet (ful, tjock, dum eller vad f*n som helst) spelar INGEN ROLL! De projicerar sina egna tillkortakommanden på andra. 

    Tidigare hatade jag att se mig i spegeln, för jag var ful, tjock och hade glasögon (och man kan inte älska någon som har glasögon). Nu har jag slutat undvika spegeln, jag kan möta min egen blick och le. Jag är fortfarande lika tjock, ser likadan ut och har inte gjort mig av med mina glasögon - men jag älskar alltihop. Inte för att någon annan gör det, utan för att jag är värd att älska mig själv. 

    Den enda relation man kan vara säker på räcker hela livet är den med sig själv. Varför ska man då umgås med någon man inte tycker om? Jag är min egen bästa vän, jag skrattar åt mina skämt och himlar med ögonen när jag gör något galet. Och min sambo älskar mig ännu mer för att jag har fått tillbaka det där studset i steget som hade försvunnit. 

    Det är inte lätt, och det krävs en j*vla massa jobb, men det är värt det. DU ÄR VÄRD DET! 


    Per aspera ad astra, ad infinitum.
Svar på tråden Livrädd