filibustern skrev 2014-04-28 10:43:33 följande:
ja precis så jag känner! jag är en konflikträdd person, så att göra gästlistan har varit hemsk. och då mest på min fästmans sida, då han inga syskon har, men man vill ju inte bjuda alla kusiner och farbröder/mostrar.
ja det är väl det - ingen vet om planerna ännu. och vi tänkte inte berätta förrän inbjudan går ut... bara min tärna vet. så det är lite jobbigt, vore ju lätt om man kunde fråga familjen. de har haft två giftemål i familjen hittills - min äldre bror, som gifte sig hemligt, utan fest eller nåt (han är skild nu för övrigt), och morsfarsan blev väl lite pjött. en av mina systrar gifte sig borgligt och hade middag och fest efteråt, inge stort pampigt, bara närmaste föräldrar, syskon, de få barn som fanns då och en vän. så dom har ju som varit med om båda versionerna. :P (i allaf all min sida, min fästmans moster gifte sig hemligt och då hade hennes ena syster och föräldrar blivit rätt så sur :P) kanske vore ett bra mellanting med ensam vigsel och middag/fest sen...
ang. frågan - det är ju det. alltför ofta i mitt liv har jag låtit andras vilja gå för min egen.. så det är svårt att göra tvärtom och inte bry sig om vad andra tycker.
Vi berättade för våra familjer om planen att gifta oss, och min sida har varit mycket mer intresserad/påstridig än min sambos. Han blir först att gifta sig sedan hans faster gjorde det för... dryga 25 år sedan. Min sida av släkten har provat båda varianterna, och för min del spelar det ingen roll att jag blev bjuden på två av mina kusiners bröllop, men inte den tredjes. Det hade varit kul, men världen gick inte under.
Om du inte vill göra din familj ledsen/besviken, då kanske det är bäst att de får delta vid vigseln. Men kompromissa inte så mycket att du tappar bort dig själv. Jag tycker inte man ska behöva förklara varför man väljer att göra på ett visst vis när man gifter sig. Det finns inget sätt det
ska vara på. Utan principen är väl att efteråt ska två människor som tycker om varandra ha gift sig. Resten är irrelevant.
Du och jag är ganska lika :) Jag har varit en "fixer", någon som tagit hand om alla andra och medlat fram lösningar. Det är först nu på senare tid som jag börjat säga ifrån ordentligt, att prioritera vad jag vill istället för vad alla andra vill och mår bra av. Jag har sett människor i min närhet som alltid viker sig, sätter andra före och mår jättedåligt. Sedan finns det andra som kör över andras känslor utan att tänka sig för (och får andra att må dåligt). Jag vill inte bli som någon av dem, utan kunna bry mig om andra men ändå älska mig själv och prioritera det jag vill. Nu börjar jag ha hittat en balans, efter 26 års slit :)
