Hans familj...

Hur nära man än står någon så är bröllopet bara det viktigaste i livet för de som ska gifta sig.

Det beror väldigt mycket på hur deras liv runtomkring ser ut, och dom kanske inte heller är sådana som lägger sig i och ska hjälpa till med allt.

När vi berättade för makens familj så hade vi invigt hans svägerska i planerna så hon fixade middag och bjöd in oss och makens lillebror så att vi i lugn och ro kunde berätta för dom att vi ville att dom skulle vara marskalker, svägerskan hade redan fått en fråga om hon ville vara tärna.

På kvällen efter detta gick vi hem till makens föräldrar där vi sover över när vi är och hälsar på och berättade att anledningen till middagen var just detta.
Svaret vi fick var: Ojdå, det låter roligt. Vill ni ha te och smörgås eller är ni mätta och vill gå och sova?

Dom erbjöd sig inte att hjälpa till heller, men när vi frågade om hjälp så tvekade dom inte en sekund.
Dom är sådana... dom lägger sig inte i, dom tycker att vårt liv är vårt. Men om man frågar om hjälp så finns dom alltid där.

När jag får en inbjudan till något kul (bröllop, större fest / fylla-jämt-kalas osv) så reagerar jag oftast "åh vad roligt, undrar vad jag ska ha på mig, kan jag få ledigt då, vem ska ta hand om hunden, vart ska vi bo, finns det hotell i "min" kedja så jag kan boka med rabatt... osv"
Första tanken är inte "Oj nu måste jag ringa och gratulera och fråga om dom behöver ha hjälp"
:) 

Du skrev att din familj är engagerad och hjälper till, så jag tolkade det som att du ville ha samma av hans familj.

Ja äldsta sonen ska gifta sig... 
Min make är också äldsta sonen och den första som gifte sig, jag är enda dottern varav min pappa bara har mig och sen har han sin nya sambos 2 döttrar men ingen av dom är gift.

Vi fick ändå inga direkta reaktioner, inte ens om att inbjudningarna hade kommit fram när vi skickade dom.
Även om det kan kännas trist så är det ofta så. Och om du hänger kvar här på BT ett tag så kommer du se att det är flera som får samma brist på reaktioner.

Om det känns väldigt jobbigt så fråga dom rätt ut - "är ni glada över det här? Jag vet inte vad ni känner eftersom ni inte säger något och det känns jobbigt för mig"