är vi rätt för varandra?

Jag tror att det är väldigt vanligt att man har såna här tankar när man står inför ett så stort beslut som att gifta sig. Det finns nog ingen relation som är 100 % pirr genom alla år. Däremot ska man givetvis känna att det känns bra tillsammans, och att man har mestadels positiva tankar om varandra.

Har du försökt prata med din sambo om alla hans intressen? Alltså inte kräva "nu får du minsann sluta med allt det där" utan ett samtal där du berättar hur du känner och att det kanske blir lite väl mycket bortatid för hans del? Ingen är tankeläsare, så han har kanske inte ens tänkt på att du inte gillar att han är borta så mycket?

Livet förändras när man träffar någon, och när man skaffar barn förändras det ännu mer. Det som verkar vara ett väldigt ofta återkommande bekymmer för många par är att den ena förväntar sig att den andra ska förändra sig, medan den personen inte ens tänkt tanken. Man kan ju bara förändra sig själv, men man kan prata med sin partner och tillsammans diskutera vad NI har för drömmar, förhoppningar och mål för framtiden. Både som familj och som enskilda personer.

Känns det verkligen motigt, tycker jag du ska fundera på antingen parterapi eller stödsamtal hos kurator/psykolog för att få bolla tankar med någon professionell som har tystnadsplikt. En annan bra grej med att prata med ett proffs är att hen enbart vet vad du berättar - dvs. det finns inget "bagage" som påverkar personens inställning till det du berättar. Pratar man med ett syskon eller en vän så finns ju alltid en gemensam historia där. Detta kan vara både positivt och negativt, beroende på vad man känner själv.
För tydlighetens skull vill jag påpeka att jag inte tror att du har psykiska problem eller något, det är inte därför jag skriver att du kan fundera på professionell hjälp. Det är bara ett råd i all välmening och du gör förstås som du vill. (Vissa har tagit väldigt illa upp av rådet att kontakta kurator/psykolog så därför lägger jag in denna förklaring).

En annan bra grej som också undersökts vetenskapligt, är att skriva dagbok. Skriv hur du känner, dina innersta tankar, drömmar, "förbjudna tankar" och allt annat som du aldrig skulle berätta för någon annan. Genom att skriva får du distans till dina tankar och får förhoppningsvis lite perspektiv på tankarna med tiden.

Ett tillägg: jag tror att det också är viktigt att tänka på att alla inte grubblar/funderar/tänker lika mycket som andra. Vissa grubblar mycket mer, och andra lever i nuet och är nöjda som det är.

Jag är en "funderare" och sån som tidigare tänkte mycket på saker som "är det här rätt jobb?", "kommer jag att trivas i den här lägenheten om fem år?" osv. osv. En av mina kompisar är däremot en sån som inte grubblar så mycket. Hon kan se helt oförstående ut om jag pratar om något jag funderar på, hennes motto är "äh, det ordnar sig" följt av "man kan alltid sälja lägenheten/byta jobb om man inte trivs".

När det kommer till kärleksrelationer märks skillnaden mellan oss: hon är glad och nöjd med sin man och funderade nog inte på om han var Mr. Right eller inte, medan jag funderade en del innan vi gifte oss. Självklart älskar jag min man, men är man den grubblande sorten så är man.

När man ställer "svåra" frågor på forum ska man försöka komma ihåg att människor är olika, och svaren kommer därför att variera. Vissa kan anse att grubblerier automatiskt betyder att man inte älskar varandra, medans jag kan tycka att det är vettigt (och naturligt) att tänka igenom sina beslut noga.

En klok präst sa en gång "att älska varandra betyder att man väljer varandra på nytt och på nytt." Dvs. att ingen relation är helt perfekt, men att en bra relation innebär att man VILL vara tillsammans och att man VÄLJER att älska varandra. (Lite platt förklarat men hoppas ni förstår).