Tvivlar på vad jag vill

Långdistansförhållanden är svårt. Riktigt svårt.

Jag och min nuvarande man inledde vårt förhållande med 6 månader på olika håll i världen. Därefter har vi haft två perioder med 3 månader eller längre ifrån varandra. Och det har varit lika tufft varje gång.

Det är särskilt jobbigt precis efter att man faktiskt har setts på riktigt, man saknar personen mer då. Sen efterhand som tiden går blir det oftast mindre, man kommer tillbaks mer i sitt vardagsliv och då blir det kanske inte att man lyckas prata om annat än meningslösa saker. Men å andra sidan kan man inte förvänta sig djupa samtal varje gång om man pratar ofta heller, man måste få tillåta sig själva att prata om triviala saker ibland också....

Vi klarade oss knappt igenom våra månader, och jag tycker ni är starka som klarar långa perioder ifrån varandra. Men om ni ska kunna veta att det är värt att satsa på måste ni nog bestämma er för att satsa fullt ut snart. Inte bara genom att gifta er, utan att nån av er faktiskt är beredd att offra karriär eller vänner eller vad det nu kan vara för den andre. Om ni båda två tycker att det är viktigare att behålla era nuvarande liv än att få vara tillsammans så kanske ni ska börja fundera över vad förhållandet är värt och om det är viktigt att kämpa vidare.

Lycka till!