Inlägg från: Anonym (längtar) |Visa alla inlägg
  • Anonym (längtar)

    längtar efter att bli gravid

    Åh. 
    Måste bara skriva av mig. Detta går i perioder men nu är jag sååå himla sugen. Jag vill så gärna skaffa barn. Gärna igår. Ha en liten bebis. Min sambo vill också i framtiden. Vi har inte förutsättningarna för det nu även om åldern är mer än inne (30 och 35). Därför tänker inte han mer på det, eftersom vi inte kan nu alltså. Men jag kan inte skjuta dessa tankar till framtiden. Är såååå sugen. Vi kan tidigast börja om 1-2 år kan jag tänka mig... och vad som oroar mig mest är att det ska ta tid att bli gravid, inte gå på första försöket. Då kanske jag är 35 och han 40 när vi får vårt första.. och jag som vill ha fler. Det stressar mig jättemycket och jag vill verkligen ha barn. Ja. Det är ju egentligen ingen fråga i det här. Måste bara skriva av mig. 

  • Svar på tråden längtar efter att bli gravid
  • Anonym (längtar)

    Ja du tröstar mig inte spec. mycket med det inlägget tyvärr. Jag är utbildad men inte direkt höginkomsttagare.. och sambon utbildar sig inom samma yrkeskategori så båda kommer ha ganska medel-inkomster. Men visst, vi är åtminstonde universitets-utbildade. Ingen av oss är supertränade.. jag är ganska överviktig även om jag jobbar med vikten så har jag inte kroppen för att någonsin bli supertränad (och nej, det är inte bara bortförklaring..). 

  • Anonym (längtar)

    Tack för två peppande svar. Ni är väldigt kloka. 
    Vi väntar pga ekonomin.. jag har jobb men inte fast (även om det är ett halvår kvar till fast.) och sambon studerar. Dessutom bor vi lite litet för att skaffa nu... måste flytta inom en snar framtid och jag vill inte hålla på att flytta runt.. vill köpa ett hus när vi får råd och ja... där är vi tillbaka till ekonomin. Vi måste ha råd innan vi kan skaffa hus. Vi sparar till bröllop nu och det går sakta! Och ett hus kostar ju mer än bröllop eftersom vi bor i en stad! Jaja. Jag vet ju egentligen att vi inte kan skaffa nu, men jag vill fortfarande medan sambon är bättre på att lägga locket på.. liksom. Även om han också vill ha barn så vet han att vi inte kan nu så därför så vill han inte nu.. om ni förstår? Svårt att prata med honom då för han tror ju liksom att jag försöker få honom att gå med på att skaffa nu bara för att jag pratar med honom... och jag vill bara få utlopp för min barnlängtan!

  • Anonym (längtar)

    Klart jag kan lura min sambo att jag tar p-piller och sedan bli gravid och hävda att det var en olycka - men det vill jag inte. Vi är två om att skaffa barn och inte förrän båda känner sig redo kommer jag vilja. Jag förstår honom - han vill bli klar med sina studier först. Det är väl inget konstigt? Dessutom hade det varit mycket lättare att skaffa barn nu om det var jag som hade studerat och han som hade fast jobb inom ett halvår - faktiskt. Jag får fast runt december och min rektor har planer på att ha kvar mig så dumt att det precis blir fel där isf. Att leva på en föräldrarpenning och ett studielån - not so much. Att leva på en heltidsinkomst och en föräldrarpenning - helt ok! Och ja. Såhär är det. Om amningen funkar är det faktiskt mamman som "måste" vara hemma först. Och dessutom. Kan jag tänka mig kroppen är lite mörbultad efter något sånt här så tror inte man vill gå tillbaka och jobba så snabbt..Det är inte högutbildning jag är ute efter. Det är inte något lyxhus med alla moderna faciliteter. Jag är ute efter en buffert. Något större bostad (ja, vi bor i en tvåa men båda är musiker så lägenheten är redan för liten.. ska vi då ha ett barn också.. gärna minst en fyra.. och kanske tom som sagt ett hus för att hålla på och flytta är inte min stil!) . En garanti för att vårt barn får de förutsättningar hen behöver för ett normalt liv. Mat på bordet. Barngrejer kostar en jävla massa. Kläder som är hela och rena. Att kunna skämma bort hen ibland när man har lust. Att inte ständigt oroa sig om man har pengar över när månaden är slut - den oron kommer också speglas hos barnet/en. Kanske vill vi tom kunna gå ner i tid när dagen kommer och vi har vårt/a barn så vi får mer tid med barnet/en. Då kan det också vara bra att ha den bufferten man tänker och ha lagt handpenningen på huset. Jag önskar mest att den dagen är här nu så vi kan skaffa barn. För mentalt är jag redo. 

  • Anonym (längtar)

    Som sagt... hur mycket jag än vill ha barn nu skulle jag aldrig förmå mig till att lura min sambo på det viset som det finns folk som gör. Jag måste ju respektera hans vilja lika mycket! Sen så handlar inte det ekonomiska om materiella ting - jag pratar om att ha råd med mat på bordet och nödvändigheter till barnet. Jag behöver inte det allra dyraste - men tycker ändå man ska köpa grejer som har bra kvalité till sitt barn. Mitt barn behöver inte ha tusen leksaker - men jag vill inte stå där och känna att jag inte kan ge mitt barn något. Som sagt. Hade rollerna varit omvända. Men ett studielån och en föräldrarpenning... Vi har det tight som det är nu och jag vill att vi ska kunna vara föräldrarlediga i minst 1,5 år. Aldrig att jag sätter mina framtida barn på förskola när de är 1 år på dagen. Och där handlar det också om hur mycket pengar man har. Så jag kan inte hålla med er till fullo i det ni skriver. Jag förstår att man kan klara det om man vill. Men det leder också till enormt mycket mer oro och stress. 

  • Anonym (längtar)

    Jag blir faktiskt lite upprörd över "tänk om tänk rätt". Det vi gör är för mig att tänka rätt. Anonym (förstår) fram tills januari såg vår ekonomi ut precis så = barskrapad. Jag har inte fast jobb men har haft heltidsinkomst sen vi träffades.. sambon har haft ströjobb och ingenting i höstas och jag tvingade honom i princip att börja plugga om han inte skaffade jobb... Vi har inte varit tillsammans jättelänge heller (2 år), kanske 1,5 officiellt och bott ihop i 1 år. 
    Vad jag menar är att jag kan få längtan efter att ha barn och måste få prata av mig om det, även om jag vet att tiden att skaffa inte är nu. Och när jag pratar om det med sambon tror han att det är för jag försöker övertala honom, vilket jag inte vill. Jag är med på att vänta. Just nu sparar vi alla pengar vi kan för att få råd att gifta oss om nåt år och för att få råd att köpa vår framtida drömbostad. 
    Dessutom har sambon som sagt precis börjat plugga = 4 års studier. 
    Jag är alltså helt med på att vi ska vänta i 1,5 år till för att då tror jag förutsättningarna ekonomiskt är bättre och jag tror inte på att man skaffar barn bara några månader efter man blir tillsammans (visst, nu har det gått längre tid än så men jag överdriver lite..). Jag vet folk som fortfarnde är tillsammans med barn och hus även om de råkade bli gravida efter 2-3 månader tillsammans. Jag vet folk som varit tillsammans i 17 år och sedan skiljer sig. Jag säger varken bu eller bä om det. Men ju längre man varit tillsammans ju större chans är det ju att det håller i fortsättningen.. Och jag har stött på många barn genom jobb som har skilda föräldrar där det inte är så bra. Jag menar inte att jag inte tror på mig och min sambo, vi har hunnit med ett par vägskäl (som ekonomin, att efter så kort tid tillsammans betala allt för någon är rätt så påfrestande... ) och vi har det bra ihop. Men jag tror ändå att vi kommer få barn när vi väl känner tiden är rätt, det är den inte nu. Men jag kan fortfarande längta efter barn. 
    Det vi gör nu är för oss rätt. Jag ville bara prata av mig. Jag vill inte bli övertygad om att det vi gör är fel eller att jag ska övertala min sambo till något han inte tycker känns rätt.
     

  • Anonym (längtar)

    Tack!
    Nej men precis. Det är svårt det där. Jag blev nog mest lite ledsen över kommentaren "gör om gör rätt". För mig är det viktigt att inte behöva oroa mig för att jag inte har råd med det jag vill ge mitt barn när det väl är dags och att då ha en buffert. Jag tänker främst på tid. Är så ledsen över barn jag haft i fsk som är där 50h/veckan för att föräldrarna måste jobba heltid. När vi har våra barn vill jag ha råd att vara hemma 1,5 år (tillsammans) och att båda ska kunna gå ner i tid. Har man skaffat bostad med kontantinsats innan då t.ex. så är det lättare att gå ner i tid tror jag. Visst, om jag skulle bli gravid nu så skulle vi behålla det och lösa situationen - det är båda beredda på och tror att det kommer gå, men vi väljer att vänta för att vi tror det kommer gå bättre.

    Jo. Har kompisar.. problemet är att de inte är i samma sits. De som har barn är mycket "vi är kloka och förnuftiga och vet allt bäst" och de som inte har barn, framförallt de som är singlar eller i början av sina förhållanden är lite "ja. du har iaf mer än vad jag har. jag är mer stressad än vad du är" vilket också blir jobbigt. Att komma in i en diskussion för att prata av sig och sedan så faller det in i dessa mönstren.. inte så kul! Så därför kände jag för att prata av mig lite - men ja, inte den effekten jag ville ha kanske.. Jag ville inte bli övertygad om att vänta var fel - utan mer som du skrev - att ni är lite i samma sits. Och att man får lov att ge utlopp för sin längtan även om det inte måste hända imorgon! ;) 

    När vi och ni väl skaffar barn så kommer det vara värt all väntan! :) 

  • Anonym (längtar)

    Åh vad skönt att höra! Eller ja. Du förstår.

    Precis! Jag känner att jag vill kunna fokusera på barnet när det väl kommit. Inte på att hålla på att planera bröllop och leta hus och oroa mig för hur mycket föräldrardagar vi kan ta innan det tar slut! :P

    Men visst får man lov att längta!  

Svar på tråden längtar efter att bli gravid