Vill inte slänga min lycka i ansiktet på mina kompisar

När jag var singel, bodde i lägenhet, pluggade osv så tyckte jag synd om alla mina vänner som stadgat sig. Jag var fri och kunde dejta och festa och hade alla valmöjligheter i livet. Mina stadgade vänner hade snoriga barn och hushållsarbete framför sig tyckte jag ;) Jag trodde att dom var avundsjuka på mig, så i samtal så försökte jag alltid  deras stadgade liv att låta bra. Jag ville framhålla allt positivt i deras liv för att jag tyckte synd om dom!

Idag så tycker jag synd om alla som har barn. Kanske för att jag själv inte vill ha barn ännu. Jag tycker att deras liv verkar tråkigt och därför försöker jag vara positiv inför deras livsval när vi samtalar med varandra. Kanske tolkar dom det som att jag är avundsjuk? Tanken har aldrig slagit mig eftersom att den verkar så avlägsen..

Jag lever mitt drömliv idag. Jag är utbildad, har drömjobbet, bor på gård, har ett bra förhållande och är barnfri ;) men jag har även förståelse för att andra inte vill leva så här. Några vänner är singlar och reser jorden runt, andra vill bo i studentkorridor och studera alla möjliga konstiga kurser