Vem pratar du med?

Jag pratar med min make i första hand, alltid. Annars är det min mamma som jag vänder mig till.

Jag har inga nära vänner, utan mest makens vänner, så därför blir det aldrig att jag pratar med någon vän. Jag kan prata med min mormor och min syster, samt min pappa också ibland. Lite beroende på vad det är. För mig är det alltså familjen som gäller :)

oftast min sambo. men om det är något annat så tar jag det med min bästa vän (som är tärnan också). men ofta beror det på vad det är för ämne, vem jag pratar med. 

Det beror helt på vad det handlar om. Prata av mig - bästa väninnan. Handfasta råd utan sentimentalt guck - mamma. En helt annan infallsvinkel - min man eller faktiskt rätt ofta pappa. Någon som inte alls tänker som jag - lillebror. Den sista är nästan viktigast för ofta har i vart fall jag haft en tendens att i första hand prata med de som resonerar ungefär som jag själv gör och hur utvecklande är det? Vill jag verkligen få fart på något vänder jag mig nog i första hand till min bror faktiskt.

Jag har ett par riktigt bra kollegor som man kan ventilera nästan allt med också.

Jag känner igen mig jätteväl i det du skriver Plättis, min sambo är precis likadan! Han ska alltid försöka hitta en lösning, även där det inte är lösningen som är relevant, men det är något vi har pratat om och han försöker att förstå mina behov och agera därefter. Jag mår också bäst om jag får prata om saker och det är oftast till honom jag vänder mig då.
Annars beror det lite på vad det handlar om, olika vänner är bra på olika saker. Mina två bästa tjejkompisar är väldigt raka och ärliga, vet att jag alltid kan lita på att de säger vad de tycker. Sen har jag en killkompis som alltid kan få mig på bra humör, som jag ringer till om det är något som känns skit och jag bara vill tänka på något annat. 
Min bror har alltid varit ett bra stöd också, kanske inte så mycket för diskussioner utan mer när man behöver villkorslös kärlek och en tröstande kram.

Tidigare har jag pratat mycket med min mamma, hon har varit fantastiskt bra på att förstå hur jag tänker och bara lyssnat när jag behövt det. Men de senaste två åren har hon varit sjuk, så vi har tappat den kontakten som vi hade tidigare. Så jag har försökt prata med min syster istället, men då är vi så olika att det alltid slutar med att vi blir osams och inte pratar med varandra i en vecka  

Nu på sistone har det varit en grej som jag gått och grubblat över, försökt prata med min sambo om, men han säger bara "jag kan inte lösa ditt problem" och sedan tar det tvärstopp. Helst hade jag velat prata med min mamma, men vi har som sagt inte samma relation nu sedan hon blev sjuk. Så jag känner mig lite ensam och vilsen Efter att ha grubblat lite mindre på problemet och lite mer på vem jag ska vända mig till funderar jag på att prata med min svärmor. Vi har en ganska bra relation, och jag tror hon kan se på det ur en annan vinkel men ändå ha den där mamma-rollen jag saknar. 

Ibland har jag gnällt i anonyma trådar här på BT, men jag vet redan nu vilken typ av svar jag kommer få.

Jag pratar med mina vänner eller mina systrar. Försöker ibland med min mamma men hon är inte alltid så förstående... Min sambo kan jag så klart prata med men ibland är det bättre att ha ett redigt tjejsnack!

Det är väl en bra idé, att prata med svärmor Plättis :) Om du känner dig bekväm med det, så kan det kanske stärka er relation ytterligare.

Nu vet jag inte vad din mamma har för sjukdom, på vilket sätt er relation förändrats osv, men om du skulle ta upp det med henne trots att ni inte står varandra lika nära nu, tror du inte att det finns en chans att ni kan få tillbaka er relation?

Det är min sambo eller bästa vän. Beror helt och hållet på vad det handlar om.

Ja, bekväm är ju ett väldigt stort ord Hon kommer ju alltid vara min sambos mamma, men jag tror att det skulle gå bra. Hon har antytt någon gång att jag är som en dotter för henne då hon bara har pojkar. Så jag kan ju känna av läget i alla fall, tänkte jag. 

Min mamma och jag har fortfarande en relation idag, det är inte så att vi aldrig hörs längre. Den är bara annorlunda nu. Jag tror inte att vi kommer att få tillbaka samma sätt att prata med varandra som vi hade tidigare. Hon har fått en form av personlighetsförändring i och med sin sjukdom, så hon kommer inte att bli densamma igen. Det finns ingenting som går jämföra med ett tjejsnack! Jag och min sambo står väldigt nära varandra och pratar om allt, men när man sitter med tjejerna så blir det en helt annan sak  

Det beror väl på vad det gäller men helst pratar jag inte med någon :)