Inlägg från: Anonym (Ledsen) |Visa alla inlägg
  • Anonym (Ledsen)

    Inget sex på över två år!

    Jag hoppas det är okej att skriva om sådant här, om inte får väl moderator ta bort tråden!

    Som rubriken säger har jag och min man inte haft sex på över två år, det blir tre år någon gång i juni. Jag tycker inte att sex är det viktigaste i ett förhållande, det finns så mycket annat som är viktigare, men det är ju ändå ett sätt att komma varann nära, att dela sina kärlek. Ni förstår nog hur jag menar.

    Jag är 99% säker på att han inte är otrogen (man ska aldrig säga 100!), han jobbar, kommer hem till mig och är alltid tillsammans med mig. Jag har frågat honom flera gånger vad som är fel, om han inte tycker att jag är attraktiv längre. Då får han tårar i ögonen och kramar mig och säger att han är ledsen om jag känner, så, för så är det inte. Han är bara väldigt trött. Det kan jag väl förstå, men nog kan man väl ta sig den lilla energin att älska med sin fru?!

    Jag har slutat förska ta iniativ nu, är så trött på att han bara avvisar mig och säger att han inte orkar. Det spelar ingen roll att han säger att han tycker jag är attraktiv, vacker och sexig, det känns ju inte så när han aldrig orkar älska med mig! Har ibland tänkt att "Nu jäklar SKA vi ha sex, jag SKA förföra honom!" Men så ser jag att det är någon bra film eller bra TV-program och tänker att jag heller ser det. "Får ta det i morgon." Det kan ju inte vara normalt!

    Finns det någon som har nåt råd att ge?

    Kram Ledsen

    PS Han är 45 och jag är 39, om någon undrar över vår ålder!

  • Svar på tråden Inget sex på över två år!
  • Anonym (Ledsen)
    Nyfiken gul , nu fru skrev 2014-03-04 07:08:52 följande:
    en rättfram fråga - tycker han själv det är normalt att inte ha sex med sin fru? 

     

    Och vart nånstans började ert sexliv ebba ut? När blev det glesare och glesare mellan gångerna för att till sist helt upphöra? Hände något särskilt?

    Vill man ha ett sexliv måste man också prioritera ett sexliv, nu har det gått så lång tid att sex för er båda numera förmodligen känns som ganska jobbig ansträngning. Som du själv skriver, ni ser hellre något program på tvn än att gå ut i sängen och ha sex.  Att INTE ha sex har blivit en vana för er.

    Oundvikligen kommer ju program på tv:n som pratar o diskuterar sexliv, typ Fråga Olle eller dokumentärer om sex o samlevnad, Dr Phil-program eller bara vanligt hångel i en film - vad händer inom dig när du ser sånt? Pratar ni om sånt ni ser någon gång?

     
    Nej, han säger ofta att han också tyckwe det är tråkigt att det blivit så här och att så snart han känner sig piggare ska vi "göra det", men han verkar aldrig känna sig piggare. Rynkar på näsan Han bedyrar att det inte beror på mig och det får jag väl lov att tro på, men klart man känner sig oattraktiv när ens man aldrig vill ha sex med en. Det blev glesare och glesare, det var inte så at vi plötsligt slutade ha sex.

     När jag tänker efter hände faktiskt något i samma veva som det "glesade ut", många på hans jobb fick inte sina kontrakt förälngda och fick alltså sluta, det blev en jätteomsättning på personal helt plötsligt och självklart oroade han sig för att han inte heller skulle få vara kvar. Han jobbar väldigt ofta över (och ja, jag vet att han jobbar över och inte vänstrar, det syns på lönekuverten), börjar tidigare och ställer upp på alla sätt han kan, för att cheferna ska gilla honom och för att han ska få vara kvar. Eftersom jag är arbetslös är det otroligt viktigt att han inte blir av med jobbet så han känner att han "måste" ställa upp.

    Så det är kanske inte konstigt att han är trött, men han har ju semester ibland. Och ibland kan han vara ledig fem, sex dagar i sträck, men då är han ju helt slut.

    Ja, det är precis som du säger, det har blivit så att det känns jobbigt att ha sex och att nman hellre er på TV. Det händer rätt ofta att det här problemet dyker upp i både faktaprogram och TV-serier/filmer, men jag vill inte säga något längre. Känns inte bra att pressa honom, om du förstår hur jag menar. Ibland har någon klagat över att han/hon inte haft ssex på ett par månader och då kan jag säga, med ett skämtsamt tonfall, att kom igen när du inte haft sex på över två år, men det är samma sak där, jag vill inte pressa. Han tycker nog det är jobbigt han också. Jag har föreslagit att han ska prata med vår husläkare om det är något han behöver hjälp med och han har sagt att det kanske är en bra idé men det blir aldrig av. Jag tror han har svårt att prata om det också, stor och stark och tystlåten finländare som han är.

    Du har helt rätt, vi måste prioritera att ha ett sexliv. Och jag antar att det måste ske snart, annars kommer det aldrig hända. Och jag känner mig alldeles för ung för att aldrig mer ha sex. Har svårt för "gör det själv-metoden", så jag har inte ens sex med mig själv. Rynkar på näsan(Ursäkta att jag pratar så öppet, men jag känner att jag både måste för att få råd, och kan eftersom jag är anonym.)
    lk09nni skrev 2014-03-04 07:55:22 följande:
    Det låter inte så bra att inte ha sex på två år! Verkar det som att han har problem med det rent "tekniska" eller är det mer en psykisk trötthet? Kan han få stånd? Kan han runka när han är själv (ursäkta språket men orkar inte hålla på och fjanta mig med korrekta termer...)

    Många killar (däribland min) får väldigt minskad sexlust när något inte går som det ska i resten av livet, men två år känns som väldigt lång tid. Dessutom verkar det ju som att han själv blir väldigt ledsen och känner ångest över detta! 

    Jag tycker verkligen att ni måste prata om saken, försök att få ur honom svar på frågorna ovan. Sedan måste du nog propsa för att han ska gå och prata med en läkare. Det är inte helt ovanligt med mindre hormonfel eller andra sjukdomar som kan ligga bakom den minskade sexlusten. Om det visar sig att hans problem är helt psykiska och beror på stress kan ju läkaren kanske hjälpa till med det också!

    Lycka till! Men jag tycker verkligen ni ska ta tag i detta. Två år är alldeles för lång tid... 
    Helt okej att du talar öppet och rättframt, jag gör det ju själv! Jag vet inte om han har problem med att få stånd, jag vet inte om han runkar heller. Vi pratar inte om sådant. Vet inte varför, men ingen av oss är särskilt bra på att prata om sånt vilket ju är helt halet efter över 10 år tillsammans.

    Jo, jag får nog pusha honom mer att gå till husläkaren. det är ju inget att skämmas för, och även om jag som sagt inte tycker det är det allra viktigaste i en relation är det ju ändå en viktig del. Är det så att han inte vill ta tag i det här måste jag nog fundera över om jag klarar att leva resten av livet utan sex eller om jag måste lämna honom. Och jag vill ju inte lämna honom, älskar honom så otroligt mycket!
    Santtu skrev 2014-03-04 08:29:22 följande:
    Jag tror det blir som en "tröskel" som kan vara svår att komma över när det gått sådär lång tid. Båda kanske känner sig lite osäkra när det var ett tag sen så det är "lättare" att inte göra något på nåt vis.
    Försök komma på nåt sätt att hitta tillbaka till varandra, och sätt er ner och diskutera saken helt öppet!
    Du har helt rätt, ju längre tid det går desto svårare blir det att komma tillbaka till varandra. Efter tio år är sexlivet förstås inte lika hett och intensivt som när vi möttes (då var det flera gånger om dagen och på alla möjliga ställen) men det ska ju inte vara så här heller.

    Problemet är som jag skrivit att han har så svårt att prata om sådant här, och att jag inte vill pressa honom för mycket. Om det nu är så att han helt enkelt inte KAN blir det knappast bättre om jag är på honom och tjatar.
  • Anonym (Ledsen)
    Anonym (samma) skrev 2014-03-04 09:01:45 följande:
    vet hur du känner!! nu har vi det ju inte så extremt, men för MIG känns det jobbigt att bara ha sex kanske.. en gång/ månad. har också frågat min fästman vad som är fel. för jag vet han inte är otrogen. undrat om det är för att han är trött, kan det vara prestationsångest? han är då så ärlig att han säger att det är jobbigt att ha sex. han älskar mig och finner mig sexig och allt sånt, men det är jobbigt att ha sex. det är enklare och går fortare att göra det själv. och det förstår jag väl.. men ändå! 

    och detta har nu pågått i några år, och som santtu säger, så känner man att man blir osäker när man väl ska sätta igång. det blir nästan pinsamt! (dumt nog), så även jag har börjat dra mig undan. tappat sexlust och orkar inte engagera mig. dessutom har vi dygnsrytmproblemet - jag är oftast sugen på kvällen, när ja ska gå isäng, men då sitter han vid datorn och vill ta det lugnt tills kl 1-3 på natten. han kan oftast vara sugen på morgon, men då är inte jag det. :P 

    för mig är sex viktigt, det är mitt sätt att visa och ta emot kärlek. samtidigt dör jag ju inte om det gått två veckor utan sex. känns bara så konstigt att vara i 20 års-åldern och knappt ha sex! (han är 30+). jag brukar skämta och säga att vi har mindre sex än ett par 80-åringar. :P 

    vet inte riktigt vad för råd jag kan ge. läst för några år sen av en sexolog eller något, att man kan schemalägga sex. ja vet det låter jätte-oromantiskt, men schemalägger man så skulle det tillslut komma mer naturligt och så. sen läste jag om en man som hade lovat sin fru sex VARJE dag i ett år. han sa det var jobbigt, vissa dagar ville han verkligen inte, men han hade lovat. när året var slut var deras föhållande helt annorlunda! (mot det bättre hållet) och han skulle kunna göra om det igen. förresten - din man kanske är deprimerad?

    hoppas det löser sig för er!  
    Säger han rakt ut att det är enklare att "göra det själv"? Förvånad Oj. Ja, det är ju bra att vara ärlig men det måste vara jobbigt att höra? En ofin fråga, men brukar du också tillfredsst'lla dig sjäv (Gud så stelt, jag kan bara inte säga/skriva det rakt ut!)? Jag har försökt men klarar bara inte av det, har aldrig ens kunnat använda tampong för att jag inte vill röra mig själv (förutom tvättning då, nu trodde väl alla att problemet hade sin förklaring Flört).

    Vet du, jag har läst/hört att män oftast är mer sugna på morgonen och kvinnor oftast mer sugna på kvällen, så har det varit för oss också. Min man brukade säga att jag skulle ta initiativ tidigt på morgonen för då var det störst chans att han skulle orka/vilja, men jag har ju slutat ta initiativ helt tyvärr. Men jag tänker att det väl inte är konstigt när man blir avvisad jämt?

    Du säger som jag, att sex är ett sätt att visa och ta emot kärlek. Det är som sagt inte det absolut viktigaste i ett förhållande, men utan känns det fattigt på något sätt. Och jag har märkt att mycket annat fungerar sämre för att sexet inte fungerar. All närhet har börjat försvinna, vi kan pussas lite snabbt när han ska till jobbet eller om någon av ska resa bort, men vi har ingen fysisk närhet alls längre. Och det känns som sagt fattigt. Ibland känns det som att vi är två rumskamrater bara. Vi har inga barn, jag kan inte få barn och han har aldrig känt någon längtan efter barn, men på sistone har jag börjat tänka att det kanske är så att han börjat längta efter barn trots allt och att han tycker det är "onödigt" att älska med mig eftersom jag aldrig kommer kunna bli gravid? Låter kanske sjukt, men ju längre tid som går desto sjukare blir väl tankarna.

    Visst, att schemalägga sex låter otroligt trist och torrt men jag tror faktiskt det funkar. Kanske ska ta upp det med honom?

    Jag tror inte han är deprimerad men som sagt, han är den stora tysta typen, en riktig "urfinländare", så han kan mycket väl hålla något sådant inom sig. Jag har alla känslor utanpå medan han inte avslöjar ett dugg. Kanske skulle han kunna prata med någon annan men då gäller det ju att få honom att söka hjälp också. Jag tror inte han pratar med sina kompisar om detta precis, jag har inte berättat det för någon av mina vänner eller ens min syster, det kanske är dumt men jag skäms faktiskt. Skäms
    Anonym (Hoppas) skrev 2014-03-04 09:51:22 följande:
    Det där är så mycket vanligare än många tror!
    Skulle jag inte ta initiativet, skulle vi också kunnat gå 2 år utan. ;)

    Det finns massor av anledningar till att det blir så, vi har en av de vanligaste. Min mans testosteronhalt ligger under gränsvärdena... Det är enkelt att behandla med plåster, piller eller sprutor, men tyvärr kan behandlingen stoppa spermaproduktionen. Vi hoppas på en bebis till och har därför valt att skjuta på behandlingen ett tag. 

    Jag har också gråtit, ifrågasatt mig själv, ifrågasatt honom, blivit arg, tjatat...  och det var en jättelättnad att hitta orsaken. Nu hoppas jag i första hand på en liten knodd, och i andra hand på att vi kommer att få ett superfantastiskt sexliv när vi är klara med barnalstringen. I annat fall har vi det väldigt bra ändå, och sexet har blivit sekundärt i vårt förhållande. 

    Googla "low testosterone" och kolla om resten av symptomen stämmer in på din man. I så fall kan det vara värt att undersöka. Det görs genom ett blodprov, och jag har för mig att vi fick svaren ganska snabbt. Androloger, endokrinologer och urologer är de läkare som brukar dra i detta, men er husläkare kan säkert beställa de första proven. 

    Vi är ungefär lika gamla. Kram
    Jo, att det är vanligt har jag förstått men det är ju inget man pratar med tjejkompisarna om när man träffas. Eller, andra gör det kanske men jag har lite svårt att prata om sånt här, är kanske lite hämmad på det sättet. Det där med testorenplåster låter ju intressant! Jag kan som sagt inte bli gravid, så på så sätt spelar det ju ingen roll. Om det inte får honom att känna sig mindre manlig, förstås, det är väl en del män som kan känna så antar jag. Men jag ska försöka ta upp det lite fint med honom, be honom (för tusende gången) att prata med husläkaren. Jag har funderat på att prata med henne själv om inte han gör det, men man kan ju inte gå bakom hans rygg eller smyga i honom medicin.

    Ska absolut googla det, tack så jättemycket för tipset!

    Kram! {#emotions_dlg.flower}
    Anonym (Upponer) skrev 2014-03-04 10:11:35 följande:
    2 år är en lång tid och som vissa här skrivit redan så tänker jag också mig att det till slut blir svårt att helt enkelt ta tag i det. Man hamnar i en ond spiral. Man grubblar för sig själv, anklagar kanske sig själv, försöker förtränga orsakerna till varför man inte har sex (trötthet, oro på jobb osv) vilket inte gör det lättare så då vänder man på det och använder orsakerna som förklaringar ist.
    Man kan likna det vid en konflikt i en vänskapsrelation, där man dag efter dag tänker "jag ska ringa honom/henne och prata ut" och så går dagarna och det där samtalet blir mer och mer avlägset för att det till slut kan kännas onaturligt...

    Jag tänker att när ni kommunicerar om det (vilket är viktigt - kommunikation!) så försök att inte prata om huruvida han ser dig som attraktiv eller ej tex (även om jag förstår att du vill ha svar på en sådan fråga). Men jag tänker mer att ni bör kanske förmedla för varandra hur ni vill ha det? Vad ni tycker om den situationen ni har nu? En del har ju mer eller mindre lust också. För honom kanske 1 gång i veckan eller varannan vecka är bra. Medan du önskar och vill ha det oftare. Detta i sin tur kanske gör att han backar helt då han tänker att du har större förväntningar.
    Detta kan bara han och du veta och ni diskutera fram.

    Sen undrar jag, har ni någon annan form av intimitet? Sex är ju inte den enda form av närhet och vid tider där man känner sig utmattad av olika anledningar så är kramar och kyssar och bara vara nära guld värda. Om ni inte har detta heller så tänker jag att det kanske är där ni ska börja. Bara vara nära. Sitta och mysa tätt framför en film. Kramas. Kyssas. Smekas. Den närheten ökar förhoppningsvis önskan om ytterligare närhet.
    Sen tänker jag att när ni väl diskuterar med varandra på ett inlyssnande och icke anklagande sätt (nu säger jag inte att ni inte gör det redan) att ni någonstans där också kommer fram till att vi inte ska sätta upp orimliga förväntningar på varandra. T ex vi pratar om detta idag. vi båda är överens om att vi vill ha mer sex. Imorgon SKA vi ha sex. Utan att man lyssnar in och förstår att vi önskar ha mer närhet och sedan tar man små stegen för att komma varandra närmre och närmre...

    Ska sluta babbla massa nu men A och O är kommunikation. Att ni vet vart ni står med varandra. Har ni helt olika sexlust och förväntningar så får ni ta ställning till det då. Försök kartlägg när det började minska... kanske blir det tydligt för er att det var vid en viss händelse som det började...
    Och sist men inte minst, ofta undrar vi om det är något fel på oss när sexlusten hos vår partner minskar. Det kan likväl vara  den andra parten som känner sig oattraktiv etc och därmed har minskad lust...

    Lycka till!
    Ja, kommunikation är otroligt viktigt, men det är svårt när den ena (han) har svårt att prata och den andra (jag) är rädd att pressa...Rynkar på näsan Vi kanskeinte bara behöver ren fysisk hjälp från husläkare eller specialist, utan även hjälp med kommunikationen. Vi har inga problem att prata om annat, det är just detta med sex som är svårt och bara blir svårare.

    När vi träffades hade vi sex flera gånger om dagen, vilket båda ville och tyckte om, men det planade ju ut så småningom. Nu skulle ett par gånger i månaden vara helt okej för mig, jag vet inte vad han har för "önskemål".

    Nej, vi har ingen intimitet alls. Som jag skrev tidigare kan det bli en liten puss ibland, men aldrig mer än det. När vi ser på TV halvligger han i en soffa och jag i en annan, ofta ser vi inte ens på TV i samma rum eftersom vi ofta vill se olika saker. Jag ser på TV i sovrummet och han i vardagsrummet. Du har helt rätt i att vi borde börja där, med bara lite "kelande" utan krav på något annat, men jag tror att han är rädd att jag ska förvänta mig mer.

     Och ursäkta mitt tjat, och kanske lite förutfattade meningar, om att han är från Finland men jag har fått intrycket att finska män överlag inte gärna pratar så mycket om känslor. Men som sagt, vi har inga problem att prata med varandra annars.

    Jo, självklart blir det lätt så att jag tror att han inte tycker jag är attraktiv längre, och att jag frågar om det för mycket kanske. Du har rätt i att jag bör försöka låta bli det. Och tyvärr b.ir det väl lätt så att jag låter anklagande även om jag självklart inte vill anklaga honom för något. Vi är ju ändå två som ska ha ett bra sexliv och har ansvar för det, men det känns ju som att det bara är jag som vill (ja, det är ju så just nu) och då blir det lätt att jag nog låter ganska anklagande. Jag ska försöka tänka på det och närma mig problemet från ett annat håll, så att säga!

    Du babblar inte alls, du säger kloka saker som jag absolut ska ta till mig!

    Tack!
    Anonym (Andra sidan) skrev 2014-03-04 10:23:00 följande:
    Det är väldigt lång tid, förstår att du är upprörd.
    Som andra sagt så är det prata prata prata som gäller.. 
    Här är det tvärt om, han vill varje dag men inte hon. Har ingenting med honom eller oss att göra. Hon har bara mindre lust helt enkelt. Men ibland får man helt enkelt bara göra det och då kommer ju lusten tillbaka jättesnabbt!
    Och har det gått 2 år så kan det vara trögstartat, men det är hans ansvar också. Du ska inte behöva känna så här. Han behöver hjälp för erat förhållandes skull... 
    Men ollar han på porr? Gör det med honom isf, så kommer det nog av sig själv. 
    Du menar att den som inte har lust bör "ställa upp" ibland? Jag läste det i någon sexspalt, att man måste ställa upp på sin partner. Men jag vill ju inte att han ställer upp bara för att göra mig glad, jag vill att han ska vilja ha sex ika mycket som jag! Fast det kanske är lite svårt att trolla fram bara så där.

    Jo, han måste ju prata med läkaren om han nu inte kan eller vill prata med mig. Jag känner att jag inte kan fortsätta leva så här länge till, som jag skrev tidigare känns det som att vi är rumskamrater mer än man och hustru. Jag älskar honom så mycket och vill absolut inte leva utan honom, men jag vet inte om jag vill leva utan sex heller...

    Jag vet inte om han ser på porr, det är ännu en sak vi inte pratar om. Jag har försökt fråga ibland, och sagt att om han vill se på porr kan vi ju göra det tillsammans, men han säger att porr inte är upphetsande för honom. Jag vet inte om det är sant, men jag får väl tro honom när han säger det. Alla män gillar ju inte porr.
    Allis skrev 2014-03-04 10:48:36 följande:
    Ett väldigt effektivt sätt att få en massa tid över är att stänga både dator och tv. Skulle man börja klocka sig själv blir det plösligt förfärligt många timmar som spenderas framför dessa apparater och tja, det finns mycket annat man kan göra också.

    Antingen kan ni bestämma er för att helt sonika bara göra det. Kanske blir det inte så hejdundrande, kanske tom skitdåligt men det är i vartfall en början. Ett annat alternativ är att göra saker tillsammans. Bara att ta en kvällspromenad och gå och hålla hand kan jag tycka är ett bar sätt att känna lite större närhet på. Man börjar prata om allt och inget, tar lite mer tid till varandra helt enkelt. Ett tredje sätt är att gå och prata med en utomstående, det finns fantastisk parterapi och några besök på familjerådgivningen är alltid en bra investering.

    Hoppas att ni hittar något som funkar för er!
    Bra förslag att bara gå ut en sväng och försöka prata. Det kanske underlättar att komma ut från den vanliga miljön. Vi har pratat om att ta en resa över till Finland för att hälsa på hans syster snart, hon har nyss fått barn och han vill ju se sin lilla niéce. kanske kan en trevlig båtresa med lite vin och god mat sätta lite fart på oss. Som du säger blir det kanske inte så perfekt men huvudsaken är ju att man försöker!

    Det här med parterapi har jag föreslagit men det blir bara tvärnej, men kanske bör jag insistera om inget annat händer. Som du säger är det en bra investering!

    Tack alla för era engagerade och fina svar, det känns skönt att kunna "prata av sig" och få goda råd! Jag tänkte att ni kanske undrar hur det kommer sig att jag är så hämmad när det gäller att prata om sex, och jag ska berätta. Inte för att få medlidande, utan för att ni ska förstå. Mina föräldrar är strängt kristna, och inget prat om sex, könsorgan, hur barn blir till osv fick förekomma i mitt barndomshem. Jag och min syster fick ett paket bindor när vi fick första mensen, inget prat om varför vi blödde osv. Min syster fick mens tidigt, när hon var 11, och blev vettskrämd. När jag några år senare fick min kunde hon lugna mig och berätta att det inte var farligt. När jag var 12 år gammal  fick jag fruktansvärt ont i underlivet. Jag försökte berätta för mamma, men så fort jag nämnde underlivet höll hon bara upp handen och sa att det fick jag inte prata om. Inte förrän jag hade över 41 graders feber och yrade tog de mig till sjuikhus där läkarna konstaterade att jag hade någon slags kraftig inflammation i livmodern, vad den berodde på visste de inte. Vet än inte idag vad det berodde på, men konsekvensen blev att jag aldrig kommer kunna få barn.

    Nu säger jag inte att det är mina föräldrars fel, det kanske hade blivit så även om vi haft ett normalt sätt att prata om sådana saker, men någonstans kan jag inte låta bli att undra vad som hade hänt om jag hade fått berätta om mina smärtor och fått vård i tid. Som tur är har min syster och mina fyra bröder flera barn var som jag ofta får "låna" och det är jag tacksam för! Glad

    Som sagt, jag berättar inte detta för att få medlidande utan för att ni ska förstå varför jag har så svårt att prata om sex än idag, till och med min syster. Hon är likadan.

    Tack igen för alla svar, det uppskattas mycket! {#emotions_dlg.flower}
  • Anonym (Ledsen)
    Nyfiken gul, nu fru: Tack för dina kloka synpunkter och råd! När jag läser dem är det så självklart-så måste jag göra! Tänkte bara förklara det där med att jag inte vill ta initiativ. Jag vill, men har tappat självförtroendet (det lilla jag hade) av alla gånger då han har sagt att han inte orkar just den kvällen. Även om han nu försäkrat mig gång på gång att det inte är pga mig, att han helt enkelt inte orkar, så finns den där lilla rösten som jag inte lyckas tysta: "Det är dig det är fel på, du duger inte." Nu kommer gnället om min barndom igen (än en gång, jag fiskar inte medlidande utan försöker bara förklara varför jag är en så hopplöst hämmad typ), vi syskon fick aldrig något beröm för något bra vi gjorde. Kritik var de snabba med, minaf öräldrar, men aldrig att de sade något om vi gjorde något bra. Så jag har rätt dåligt självförtroende sedan innan, och det här har knappast gjort det bättre. Men jag är inget barn längre utan en vuxen kvinna som fyller 40 i år (hu!) och jag måste ta mig i kragen och bete mig som en vuxen.

    Min man var den förste jag blev förälskad i "på riktigt", jag hade haft pojkvänner men inga seriösa förhållanden och kände mig aldrig uppskattad men så mötte jag den här fantastiske killen som placerade mig på en piedestal och gjorde mig till prinsessa i sitt kungarike-det var underbart! Och nu känns det som att knuffar ner mig frånn piedestalen igen.

    Jag tror han förstår hur jag känner, och jag tror definitivt inte att han slutat älska mig, han är bara mer hopplös än jag på det här med att kommunicera och prata om sina känslor. Han är inte den som köper blommor och smycken, men han gör så mycket annat för mig som visar att han älskar mig. Men det är helt sant att det inte alltid räcker, inte om vårt äktenskap ska hålla.

    Att boka in något varje vecka låter som en toppenidé, fast det kanske snarare får bli varannan vecka eller en gång i månaden med tanke på hans jobb. Jag sitter här och funderar på vad det skulle kunna vara, vilka hemensamma intressen vi har. Båda älskar ishockey (jag vet, inte vidare romantiskt!) så det kunde kanske vara något när säsongen drar igång till hösten. Utflykter är en jättebra idé, vi vill flytta från Stockholmsområdet lite längre uppåt i landet, det kunde vara roligt att se sig omkring i de trakterna. Bio och äta ute är toppenförslag, vi har blivit såna "hemmakatter" och gör aldrig såna saker längre. Det finns nog annat vi skulle kunna göra också, jag har funderat på att gå en danskurs-det är ju sexigt! Kanske inte hambo och schottis då förstås, men salsa ser läckert ut.

    Även ett gemensamt läkarbesök låter bra, jag behöver kolla upp om jag börjar komma i klimakteriet (tidigt, jag vet, men det år i släkten) och ska ta en del tester, då passar det ju utmärkt att han också gör det!

    Jag oroar miug ständigt för att han ska få en hjärtinfarkt, för det är precis som du säger: Han jobbar för mycket, orkar ingenting när han väl är ledig. Han har en otrolig arbetsmoral vilket förstås är bra, men det verkar som att han är den ende på sitt jobb som har det. Alla andra tycks tänka att "Juha ställer upp och byter dag med mig" eftersom han bara inte kan säga nej. Men det blir aldrig något byte eftersom han får jobba både sitt pass och den andres. Och han oroar sig hela tiden för att bli av med jobbet.

    Att läsa era, och särskilt dina, svar har fått mig att tänka till ordentligt och börja se vilka skälen kan vara till att han inte orkar ha sex. Det handlar inte om mig, eller om oss, utan om den press han sätter på sig själv.

    Han kommer hem från jobbet när som helst, jag ska ta upp några av sakerna du föreslår med honom. Kanske inte dyka på läkarbesök direkt, men det här med att hitta på lite roliga saker tillsammans!

    Jag måste få fråga, jag har för mig att jag läst någonstans att du varit Jehovas vittne, stämmer det? Mina föräldrar är Jv, men de verkar hårdare än många andra. Jag menar inte att du ska berätta om din uppväxt, det är privat, men stämmer den uppfattningen jag har eller är alla Jvföräldrar så stränga som mina? Varken jag eller mina syskon är kvar i "Sanningen" (Tungan ute) längre så vi har knappt någon kontakt med dem vilket faktiskt bara känns bra. Känns som att de förstört oss alla så mycke. Usch, vad jag gnäller men det är sällan jag pratar om det så det blev som att dra proppen ur ett badkar!
  • Anonym (Ledsen)
    Nyfiken gul , nu fru skrev 2014-03-04 21:55:45 följande:
    jo du har helt rätt jag är uppvuxen som Jv och visst har jag varit strikt fostrad när det gäller sex o samlevnad men som tur är har jag klarat mig bra ändå tack vare min egen nyfikenhet . Som bokmal hade jag turen att kunna låna böcker på biblioteket och när jag var i tonåren slukade jag böcker om just tonårsliv och jag var frågvis mot mina klasskamrater. Jag var en överlevare helt enkelt när jag inte fick några svar i familjen och inom Jv. 

     
    Då mindes jag rätt. Ja, tänk hur de uppfostrade oss, som om sex skulle vara något smutsigt och fel! Och ändå var vi sex syskon, så smutsigt och fult var det visst inte ändå! Flört

    Så bra för dig att du var så pass nyfiken att du själv tog reda på saker! Jag önskar att jag också varit det, men vi blev ju så "skrämda" från att prata om sex att man knappt vågade tänka tanken.

    Det är lustigt att min syster är lika "pryd" som jag medan alla våra bröder tycks vara öppna och orädda när det gäller att prata sex. Ja, inte för att vi går in på detaljer eller diskuterar våra sexliv med varandra, men de är långt ifrån så tillknäppta som jag och min syster, särskilt efter några glas av något starkare. Flört Våra svägerskor vill gärna prata om sina sexliv men det känns helt fel att prata om sina bröders färdigheter i sängen, så jag och syrran byter alltid samtalsämne när de försöker prata om sånt. Det måste väl ändå vara normalt? Att inte vilja höra om sina bröders sexliv menar jag? Våra svägerskor är väldigt öppna och frispråkiga, eller så tycker jag och min syster bara det för att vi jämför med oss själva.

    Men nu känner jag mig lite starkare och mer bestämd på att "få ordning" på det här! Svaren i tråden, och framförallt då dina (inget illa ment till er andra, men det känns som att jag och Nyfiken gul, nu fru har en del gemensamt i och med att vi bägge vuxit upp som Jv!) har stärkt mig. Jag funderade på om jag skulle låta min man läsa detta, men det kanske är lite fegt? Det är väl bäst att ta det öga mot öga? Åh hjälp, jag fyller som sagt 40 snart och måste verka helt hopplös.........Skäms

    Jag ville inte ta upp det här när han kom hem ikväll, han kom sent och orkade knappt äta middag, men nu ska han vara ledig i fyra dagar, och då ska jag försöka prata med honom. Eller, det var fel. Inte försöka prata med honom, utan prata med honom! Så här får det bara inte fortsätta!

    Förlåt att jag ställer personliga frågor, men hur har du det med kontakten med dina föräldrar idag? Jag hittar inte tråden där jag läste att du varit Jv, du berättade väl lite där? Det var en tjej till som var ex-Jv, eller hur? Vad hette tråden, vet du det?

    Vi träffar våra föräldrar ibland, men det är mycket sällan. Det är mest för att de ska få träffa sina barnbarn och vice versa skull som vi samlas ett par gånger om året. Och det här har ju inget alls med trådens ämne att göra, ursäkta! Just snyggt att vara OT i sin egen tråd!

    Oj vad långt det blev, jag ber om ursäkt! Hoppas du orkadeläsa.
Svar på tråden Inget sex på över två år!