Jag vet att han har varit otrogen...

Om du väljer att göra slut med din sambo vill jag råda dig att inte kasta dig in i ett nytt förhållande direkt. Du var väldigt ung när du blev tillsammans med din kille och ni har varit tillsammans länge, det bästa för dig är nog att vara ensam ett tag och; lite larvigt uttryck men, "hitta dig själv". Du måste börja om från början och skapa ett bra liv för dig och din dotter! Och apropå din dotter är det inte heller bra om du hoppar direkt in i en ny relation. Naturligtvis ska du inte leva som nunna tills hon flyttar hemifrån, men jag tycker du ska ta det väldigt lugnt med nya relationer.

Lite oskyldigt flirtande på nätet, visst, men inget mer tycker jag. Du är sårad och ledsen och jag förstår om du vill hitta en ny kille snabbt. Och som du säger, det kan bli som en drog om man hittar någon som är helt annorlunda än din kille, om han behandlat dig illa.

Hoppas du inte tar illa upp för att jag säger detta, jag vill bara att du och din dotter ska få ett bra liv, med eller utan din kille! Och du har ju själv kommit fram till att du måste lösa din nuvarande situation innan du kliver in i en ny relation!  Nyfiken gul, nu fru sätter fingret på en otroligt viktig punkt - synen på vad som är otrohet och hur den skiljer sig eller överensstämmer er emellan. Har ni någonsin pratat om det? Om du tycker flirtande via sms/mail är otrohet måste du göra det helt klart för honom. Han är ju inte tankeläsare, lika lite som du.

Hans reaktion på din vilja att veta vad han gjort (om han gjort något) kan ju vara helt uppriktig, det är väldigt jobbigt att bli anklagad för att ha varit otrogen om man inte har varit det (eller bli oskyldigt anklagad över huvud taget). Jag är gift med en man som är rätt så svartsjuk p.g.a att hans förra hustru var otrogen. Jag förstår att det handlar om det och brukar inte bry mig så mycket om det, men ibland kan det bli jobbigt och då reagerar jag på ett sätt som kanske får mig att verka "misstänkt".

Så om din sambo reagerar "misstänkt" kan det helt enkelt vara för att han tycker det är jobbigt att bli anklagad!

Min syn på otrohet är så här: Flirtande, "live" eller via sms/mail = oskyldigt. Kramar, pussar på kinden = oskyldigt. Sedan blir det knepigare. Jag har alltid sagt att jag skulle kunna förlåta min man om han hade ett "one night stand" med någon. Sådant kan hända. Inte för att jag tycker det är rätt, eller att jag själv pysslar med sådant, men det kan hända. Det skulle nog ta lång tid att lita på honom igen; men jag tror jag skulle förlåta honom.

Om han hade ett längre förhållande skulle jag däremot inte kunna förlåta honom. Då är det känslor inblandade också, och sådan otrohet skulle jag tycka var värre än en "engångsgrej". Men det här är ju bara vad jag tror. Såvitt jag vet har min man inte gjort något av sakerna jag nämnt så det är ju lätt att sitta och säga att jag kan förlåta det och det. Om det verkligen händer kanske jag inte är lika storsint.

Men det här är bara min personliga syn på det, jag försöker inte tala om för dig hur du ka känna. Det är givetvis helt upp till dig! Jag berättar det bara för att visa dig vilken syn en kvinna kan ha, du eller någon annan kan ha en helt annan syn och den är lika rätt som min!

Jag tycker att det första du måste göra är att fråga dig själv vad du tycker är otrohet, och om du kan förlåta någon form av otrohet eller om du har "nolltolerans". Sedan måste du och din sambo, om du fortfarande vill vara tillsammans med honom, sätta er ner och prata om vad som egentligen är otrohet. Sådant tycker jag att man ska prata om redan när relationen blir mer seriös, så att bägge parter vet vad de har att förhålla sig till (som sagt, ingen är tankeläsare!). En del tycker att allt flirtande, pussar på munnen, kramar o.s.v. är otrohet och skulle inte kunna tänka sig att förlåta något, medan andra tycker att det är helt okej att flirta lite oskyldigt. pussa någon på kinden, m m.och förlåter sådant.

 Sedan har vi ju de som har ett helt öppet förhållande, det vill säga att bägge parter får ha sex med andra om de vill, men en sådan relation är det nog få som klarar när de väl ställs inför faktum. Man måste nog ha ett mycket starkt förhållande för att klara den typen av relation. Jag personligen skulle inte vilja ha ett sådan förhållande, men jag dömer inte de som vill ha sådana relationer. Bara bägge är med på det och det är klart från början så är det väl okej.

 Fundera på vad som är otrohet för dig, och vilken; om någon, form av otrohet du skulle kunna acceptera. Prata med din sambo och hör efter vilken syn han har. Han har ju faktiskt helt rätt när han säger att han inte skulle kunna stoppa dig om du valde att lämna honom, och han verkar helt enkelt inte vara den svartsjuka typen. Det måste inte betyda att han inte älskar dig! Jag förstår att du tycker att det känns som att han inte bryr sig, men det är inte roligt att leva med en svartsjuk man heller... Min man är inte så farligt svartsjuk, jag tror det mer handlar om osäkerhet p.g.a vad hans exfru gjorde mot honom,men det finns män som blir riktigt galna när de misstänker att deras kvinnor varit otrogna, och som behandlar kvinnor som ägodelar. De älskar inte sina kvinnor, de vill bara ha makt över dem, kvinnorna är deras och ingen annans helt enkelt.Sådana relationer kan sluta riktigt, riktigt illa...

Att en man inte är ett dugg svartsjuk handlar oftast om tillit, han litar på att du inte är otrogen och att du alltid kommer hem till honom efter exempelvis en utekväll med väninnor, och det är väl fint? Det är ju så det ska vara! Ömsesidig tillit och förtroende!

Oj vilket pladder, det är ju rena romanen detta... Jag blir ofta riktigt "skrivsjuk" när jag är trött, och trött är vad jag är nu! Hoppas det inte är totalt obegripligt, hojta till om du tycker något är konstigt skrivet så ska jag försöka förklara vad jag menar.

Kram!

"Hon är din för kvällen"? Även om det är på skoj tycker jag det är respektlöst mot dig att säga och göra så. Men det är inget som händer nuförtiden om jag förstår dig rätt?

Men som jag skrev tidigare, att han inte är svartsjuk behöver inte alls innebära att han inte älskar dig. Möjligtvis skulle det kunna tyda på att han är lite för säker på dig, tar dig för given helt enkelt. Men jag känner inte honom så jag ska inte uttala mig om det.

Bra att du tagit bort datingsidan, det var ett klokt beslut! Du äör nästan lite gullig när du säger att du tycker synd om killen du pratat med - det är fint att bry sig om andras känslor men du har ju inga som helst förpliktelser gentemot honom. De du har förpliktelser mot är i första hand din dotter och dig själv, och din sambo om du vill fortsätta med honom.

Du säger att han trots allt verkade lite svartsjuk när han fick reda på detta med datingsidan, det är förstås inget bevis för att han inte varit otrogen men det visar kanske ändå att han faktiskt bryr sig om dig? Han fick sig kanske en tankeställare? Du säger okså att din kille varit "oavnlug fjäskig och charmig" och du ser det som något positivt, då får man bara hoppas att han fortsätter visa dig den charmen och uppmärksamheten!

Men du har ju fortfarande en sak att fundera över, som jag ser det, och det är ju det som Anonym(Frågor) frågar dig om: Om han nu skulle ha varit otrogen, kan du då färlåya honom och fortsätta leva med honom? Vill du ens veta om han varit otrogen eller kan du tänka dig att gå vidare oavsett vilket? Och kommer du lita på honom i framtiden, eller kommer du vilja ha "koll" - snoka i mobilen o s v?

Jag tycker ju att om man beslutar sig för att förlåta en ecventuell otrohet och gå vidare så ska man också förlåta den, och inte hålla på att snoka i mobil/dator o s v. Det kanske inte är så lätt, men det måste du göra om ni ska kunna få ett bra förhållande efter detta. Om du inte kommer förlåta fullt ut är det kanske bättre för er båda om du bryter upp.

Men där måste du naturligtvis själv känna hur du vill göra. Det är inga lätta frågor det här, och jag hoppas du tar dig god tid att bestämma hur du vill göra, för allas er skull.

Men lilla du! Självmordstankar, dåligt självförtroende, depression, panikångest... Jag tycker det låter som att du behöver en psykiater, inte "bara" en terapeut! Det är inget fel på terapeuter, men jag skulle tro att du behver medicinsk hjälp också och det kan varken en teraput eller en psykolog ge dig då ingen av dessa har förskrivningsrätt. En psykiater har dock läkarutbildning och rätt att skriva ut läkemedel.

Din husläkare kan skriva ut medicin, men han/hon är ju allmänläkare, kan lite om det mesta men har inga specialistkunskaper utan remitterar patienter till specialister om/när det behövs. En psykiater är dock specialiserad på just psykiatriska sjukdomstillstånd och har som sagt förskrivningsrätt = du kan få rätt hjälp mycket snabbare!

Naturligtvis är det bra att din lilla dotter hindrar dig från att ta ditt liv, men man kan inte bara leva för att någon annan behöver en; man måste vilja leva för sin egen skull också! Vad händer annars den dag din dotter är stor nog att klara sig själv...?

Nu ska jag vara jobbig och ställa ett par frågor.. Du behöver inte svara på dem här i tråden men jag tycker det är viktigt att du funderar på dem och försöker komma fram till ett svar!

Först och främst; du säger att du älskar din kille, men gör du verkligen det eller är du bara rädd för att leva ensam? Du är ju mycket ung, har du hunnit bo ensam eller flyttade du direkt från föräldrarna och ihop med honom? Det måste inte vara fel men som jag skrev tidigare och som även andra höll med om måste du veta vem du är, "hitta dig själv". Du måste veta veta vem Emem, den unga kvinnan är, inte bara veta vem Emem, flickvän till XX oxh mamma till XX är. Jag hoppas du förstår hur jag menar!

Eller är det så att du inte vill beröva din dotter sin far? Du skriver att din sambo är en mycket bra pappa, men vet du, det kan han vara utan att ni lever ihop också. Det är tråkigt när barn blir skilsmässobarn, jag var själv ett, men du kommer bli en bättre, gladare och friskare mamma till din dotter om du är ihop med din kille av rätt orsaker eller gör slut. Ni kan vara fina föräldrar på var sitt håll också! Faktum är att man i många fall blir bättre föräldrar av att gå isär och komma ifrån ett dåligt förhållande och kunna koncentrera sig på sin och barnets lycka och välmående. Därmed inte sagt att det är vad jag säger att ni ska göra just nu.

Det är ju så tydligt att du inte mår bra, och jag funderar över om det kan vara för att ditt förhållande med din sambo inte är bra. Du är deprimerad - det kan du bli av en dålig relation. Du har panikångest - det kan du få av att du undermedvetet känner dig låst i ett dåligt förhållande. Du har dåligt självförtroende - det kan du få av att leva i en relation där du är osäker på din sambo, där du med rätta eller ej är rädd att han är otrogen och där du, också med rätta eller ej, tror att han inte bryr sig om dig så värst mycket eftersom han inte tycks vara det minsta svartsjuk (även om det som jag skrivit tidigare inte är ett mått på hur mycket han älskar dig blir det tydligen lätt att du tror att han struntar i vilket). Och allvarligast av allt; du har självmordstankar - det kan du definitivt få av att leva i en dålig relation! Om det enda som avhåller dig från att göra verklighet av tankarna är din dotter är det mycket allvarligt och du behöver mer professionell hjälp än en terapeut och eventuellt en husläkare, hur bra de än är.

Om du vill fortsätta leva med din sambo är det viktigt att ni går i parterapi och reder ut vilka gränser ni ska ha för otrohet, ni är långt ifrån på samma nivå just nu och det är det viktigt att ni är. Det kan vara svårt att prata om sådant, med hjälp av parterapi kan det bli mycket lättare.

Jag känner att jag babblar lite väl mycket här, men jag vill så gärna att du blir frisk och stark och orkar ge din dotter det hon behöver och förtjänar, och att du och din sambo får en bra relation, tillsammans eller på var sitt håll.

Tycker du jag är en vimsig tant som bara pladdrar en massa strunt så säg för all del ifrån, men jag vill att du ska veta att allt jag sagt har jag sagt i all välmening!

Kram!

Så bra att ni börjat kommunicera! Det är ju jätteviktigt för ett förhållande att man kan göra det. Men jag blir lite fundersam över att han säger att du hånat honom tidigt i ert förhållande och att du inte har något minne alls av det. Kanske kan det mycket väl vara så, men det intryck jag fått av dig här i tråden är inte direkt att du verkar vara typen som hånar någon som försöker tala om sina känslor. Jag känner ju inte dig och vet inte hur ert förhållande sett ut från början, men det är som sagt intrycket jag får. Det jag tänker när jag läser det där är att han försöker kasta skulden får sina svårigheter att prata på dig, och det vore ju inte bra.

Men det är bra att ni går i terapi nu och försöker lösa era problem, för om du vill fortsätta leva med din sambo är det väldigt viktigt att ni gör det. Har du funderat på det jag frågade tidigare, om du skulle känna tillit till honom om ni fortsätter eller om du skulle "titta över hans axel" för jämnan? Om du fortsätter ert förhållande måste det vara ett harmoniskt förhållande, där ni båda känner att ni litar på den andra och att ingen av er känner ett behov av ha koll på den andra, det blir bara jobbigt att leva så.

Fast nu är du inte Emem utan någon som inte ens vågar framträda med ditt riktiga nick. Emem måste själv avgöra om hon vill fortsätta leva med sin sambo.Självklart kan vi säga vad vi tycker, och vad vi själva skulle ha gjort i hennes ställe, men vi kan inte fatta beslutet åt henne och vi bör verkligen inte använda en så negativ ton.

Och jo då, det finns rök även utan eld - hört talas om kolsyreis? Jag avskyr verkligen uttrycket "ingen rök utan eld"...