Viktnedgångspepp!

Jag försöker ge mig in i den här tråden också! 

Blev extra motiverad när jag beklagade mig för sambon igår kväll att jag hade blivit tjock och han svarade "Jag också" istället för att säga "Du är fin som du är" som han alltid brukar göra :P 

Jag befinner mig just nu på min "skräckvikt", 80 kilo, och hoppas gå ner till åtminstone 70 innan nästa sommar då vi gifter oss. 65 hade varit ännu bättre, men jag tycker om att ha lite former också :) 

Om jag ska vara 100 % ärlig är jag lite nervös över att fokusera för mycket på att gå ned i vikt eftersom jag tidigare haft ätstörningar. Jag slutade äta och tappade 10 kilo på en sommar när jag var i tonåren :/ Så jag ska försöka att inte fokusera så mycket på vågen och måttbandet utan satsa på att må bra istället. 

Min sambo vet om problematiken och ser till att vi äter åtminstone middag tillsammans varje dag (i alla fall då han inte jobbar kväll). 

Jag är stolt över mig själv som varken slutat äta eller tröstätit efter en helg som fullständigt kört slut på mig mentalt. Nu verkar det som att både jag och sambon håller på att bli förkylda, men jag försöker att hålla mig igång så gott det går. Ta trapporna istället för hissen och småsaker som jag vet gör skillnad i längden. Och jag cyklar till jobbet! 

Min plan är att inte köpa hem onyttigheter eftersom jag vet att vi båda äter om det finns. Än så länge går det ganska bra, men det brukar bli svårare när man ligger hemma på soffan, snorar och tycker synd om sig själv :/

Jag gick ner 1,5 kilo på en vecka, men insåg ganska snart att det berodde på att jag ramlat in i gamla hjulspår och inte ätit som jag skulle (knappt alls...). Som jag skrivit i en annan tråd så gick min mormor plötsligt bort, och det startade såklart hela ätstörningsgrejen som jag var rädd skulle komma tillbaka. 

Nu har jag dock fått lite bättre ordning på allt, äter som jag ska och har gått ner ca 1 kilo totalt (alltså upp 0,5 av de jag tappat). På det stora hela känns det ändå bra. Bättre i lagom takt än att tappa mycket vikt på alldeles för kort tid (gick ner 5 kilo på två veckor när jag slängde ut mitt ex för flera år sedan) så att kroppen tar skada.

Starkt jobbat! :D

Jag har på sistone stått helt stilla med träningen eftersom jag retade upp en gammal skada i axeln, och nu i förra veckan även en i bäckenet. Lyckligtvis har vikten inte ökat under den här perioden.

Igår hade syrran och hennes sambo kombinerad födelsedags- och examensfest, varpå min 89-åriga farfar stillsamt konstaterar att jag är "knubbigare" än min syster. Hon är storlek 36 och kan äta hur mycket som helst utan att gå upp ett gram, medan jag är kurvigare.

Farfar har aldrig haft något filter, och det har absolut inte blivit bättre när han blivit äldre. Jag vet att jag inte borde ta åt mig, men det är inte kul att vara "den knubbiga systern". (Min sambo säger att han älskar mig för att jag är den underbara systern, och det gör att det känns lite bättre.)