Min fästman vill separera. HJÄLP!

Skickar massa kramar till dig. Förstår att du mår dåligt och att det är jobbigt just nu. Men du får inte glömma bort att det faktiskt är okej att vara ledsen och nere. Man får gråta och endast äta glass och kladdkaka i ett par dagar. 

Men du får inte tappa bort dig själv.  Man ska inte stänga in sig själv utan hitta på saker med din mamma, vänner, gå iväg och träna, titta på bio eller baka något gott. Det kommer vara jobbigt men i längden så kommer det vara bra att göra saker också.

Ta hand om dig, kram 

Jag har varit med om samma. Min sambo fick panikångest och annat som kom i kapp honom. Han gjorde slut med mig för att han älskade mig. Låter knasigt men han tyckte inte jag förtjänade honom när han mådde som han gjorde. Han sa att han inte skulle kunna ge mig det jag behöver då han knappt kunde ta hand om sig själv. Det var svårt och omtumlande för mig, och ovisst om framtiden. Efter ett halvår flyttade vi ihop igen och det tog väl ytterligande ett halvår innan allt var "som vanligt" igen. Han har sedan dess tagit medicin och går hos kurator 1 gång i månaden. Nu känns det som vi kommit närmre varann.

och kära vän, tänk inte på var "andra" ska tycka och tänka.

De du bryr dig om och som finns omkring dig kan ju få veta varför ni inte bor ihop och ingen kommer att säga "Men ni sa ju att ni skulle gifta er!"
Livet händer alla på olika sätt och det blir inte alltid som man tänkt sig, de flesta är medvetna om det.

Fixa eget boende så att du inte behöver vänta hemma hos mamma på att något ska hända.
Det behöver inte betyda att ni aldrig ska bo ihop igen, men du får iaf ha något eget medan du lever och ser hur han mår.
Känner du att du absolut inte kan vara ensam, ja då är det ju ett bra alternativ att bo kvar med din mamma så att du har henne i närheten.

Kram på dig!

Det är slut. Han var bara för feg för att säga det, han sa att han behöve få vara ensam och få lite "tid". Ska dit nästa vecka och packa ner alla mina saker och flytta och lämna skiten bakom mig.

Jag undrar bara hur man kunde vara så blind? Här gick jag runt och trodde allt var bra, planerade bröllop (var och tittade på bröllopslokal dagen innan han "ville separera", och nu står man här som fallen från skyarna och undrar HUR HAMNADE JAG HÄR????

Jag har inga barn, och längtar fruktansvärt efter familj! Får hoppas att jag hittar någon som kommer kunna dela detta med mig, Jag gav allt i detta förhållande! Jag förtjänar inte detta....

Tack alla ni som har skrivit!

Hur tråkigt det än är och hur jobbigt det än känns måste det vara bättre att veta och verkligen kunna gå vidare. Ovissheten brukar vara det jobbigaste som finns.Nu kan du börja bygga på DITT liv. Hoppas du är under omständigheterna OK.

Stor kram till dej!

 

Det låter väldigt fegt av honom att skylla separationen på att han mår dåligt faktiskt. Det gör mig lite upprörd. Som att han låter dig gå och få falska förhoppningar. Han förtjänar inte dig det minsta!

Jag förstår precis hur du menar med att vilja ha familj och att man får panik, hade sådan panik innan jag träffade min sambo! Var 26 och hade aldrig haft ett riktigt förhållande. Eller. Ett hade jag haft. Men. Först var det inte seriöst för han skulle iväg och studera utomlands ett halvår... sen blev det seriöst precis när han åkte, sen hade vi distansförhållande i ett halvår och sen när han kom tillbaka dumpade han mig  (på min födelsedag av alla dagar dessutom!). Så jag tycker inte det räknas såhär i efterhand. Lite off topic men ja. Jag hade samma panik, även om jag var yngre vid den tidpunkten. Jag känner fortfarande sådär ibland. Stressen över att jag vill ha familj nu även om jag sitter med ett fast förhållande så tänker jag att det faktiskt kan hända vad som och så står man där på ruta ett. Men mitt råd till dig är att försöka att inte tänka på det! Tänk på vad du mår bra av och vad du tycker är kul och så. Det mår man bäst av i det långa loppet, att vara lite ego! ;) Gå på en kurs i fotografi eller matlagning för att lära känna nytt folk (eller vad som intresserar DIG). Träna, promenera eller annan aktivitet för att sätta fart på kroppens serotoniner så man mår bra. Eller sitt inne och ät choklad och lyssna på deppmusik och romantiska komedier ett par dagar, det kan också hjälpa så man bearbetar känslorna istället för att bara trycka undan dem! 

Kramar till dig.  

Då vet du att du inte behöver stå och vänta och undra iaf.

Jag har vänner som bildat familj efter 30 och även efter 40.
En tjej som är 36 träffade sin kärlek förra våren.
De väntar smått, har flyttat ihop och förovat sig.

Då man är lite äldre och vet vad man vill och träffar ngn som vill detsamma, då väntar man kanske inte lika länge innan man tar tag i de stora besluten?

Du förtjänar inte detta skriver du...
men kanske behövde du träffa honom för att
senare träffa den rätta?
Livet är fullt av vägar som ibland kan kännas avigvägar, men på något sätt leder de fram ändå och det är först i efterhand man förstår.

30 är ingen hög ålder nu längre, du har familjeliv framför dig och det ska gå bra.
Lita på livet snälla du!

Jag träffade min man en månad innan jag fyllde 30.
Han hade varit singel ett bra tag och trodde att han aldrig skulle träffa ngn...
Idag har vi radhus, är gifta och har barn och vi har varit tillsammans i 4½ år.

Lyssna på "One day you will" -Lady Antebellum
Jag tror bestämt att de sjunger sången för dig

Jag var själv 32år när jag fick mitt första, dels för att jag inte hittade rätt man i mitt liv (många dåliga förhållanden) och dels för att den jag levde med en man i många år som inte var "redo". Då det senaste förhållande innehöll otrohet, smyssel och annat skit bakom min rygg så valde jag att lämna det med en inställning att "nu tänker jag vara själv, får jag inga barn så blir det en sorg men en ännu större sorg om mina barn skulle få en oengagerad pappa".
Drygt 10mån efter avbrottet snubblade jag över en man som fick mig att falla pladask. Jag trodde aldrig att det kunde hända, att man kunde träffa någon med ett öppet hjärta, som kunde kommunicera, tala om sina drömmar om en familj. Här är vi nu, 6år senare med två barn och planerar bröllop förfullt.
Vårat förhållande har haft prövningar från dag ett, nu är vi inne i en period där jag kämpar med att hitta ett jobb (trots univeristetsexamen) och han får jobba mer pga detta. Jag är idag jätte glad över att jag klev ur det dåliga förhållandet och "testade mina vingar". Hade jag inte gjort det, så har jag inte haft två underbara barn som har en närvarande pappa och jag har inte haft en fästman som ställer upp till 110%.

Jag lovar dig, det kommer kännas jävligt men det vänder och en dag finns han där. Han som vill ge dig allt, som vill att du ska vara lycklig och som vill bilda en familj. Jag har många vänner som började familjelivet efter 35år, så ha inte panik. Det är bättre att förutsättningarna är bra, för barnens skull och för din egen. Att få barn är verkligen en period som både är lycklig men även sätter alla förhållanden på prov.
Jag håller tummarna för dig! 

Styrkekramar till dig TS. Livet är en komplicerad historia och det enda jag vet är att det kommer en ny dag och så småningom en ny kärlek. Jag har varit singel i många år innan jag träffade honom jag lever med i dag. Trodde aldrig jag skulle leva med en man igen. Att jag var klar med det. Så träffade jag honom som jag lever med nu, han är min raka motsats men ändå är vi lika. Livet tvingade oss så småningom att flytta ihop trots att ingen av oss hade en tanke just då på det.

Att bli sviken av den man älskar och har litat på är det värsta sveket man kan uppleva. Låt det ta tid, men bli inte bitter ....

styrkekramar, det är aldrig för sent att börja på något nytt. Jag hoppas verkligen att han kommera att må bättre i sig själv snart och att ni kan vara tillsammans igen. Håll upp hoppet! kram