Min fästman vill separera. HJÄLP!

Var på väg in mot den "storm" ni har hamnat i. Det var så nära att allting skulle brista pga psykisk ohälsa men tillslut lyckades vi båda (tillsammans och var och en för sig) ta oss ur den och jag tror alla förhållanden har det dåligt. Sen går inte alla förhållanden så långt i det dåliga. Men tar man sig ur det blir man starkare tillsammans. Jag skuldbelagde också min sambo en del för det, men visst, vi gjorde aldrig slut på det sättet att vi flyttade isär. Men nu när vi båda mår bättre så är jag inte längre ledsen över det på det sättet jag var mitt uppe i det. Nu känner vi inte att vi behöver be om förlåtelse till varandra för det som hände i höstas när vi mådde dåligt. Det kan gå att lösa och ibland måste man bita ihop och förlåta och inte pressa. Hursom. Lycka till och kram till dig! Hur det än blir så är livet inte slut. :) (Även om det kan kännas så)

Det låter väldigt fegt av honom att skylla separationen på att han mår dåligt faktiskt. Det gör mig lite upprörd. Som att han låter dig gå och få falska förhoppningar. Han förtjänar inte dig det minsta!

Jag förstår precis hur du menar med att vilja ha familj och att man får panik, hade sådan panik innan jag träffade min sambo! Var 26 och hade aldrig haft ett riktigt förhållande. Eller. Ett hade jag haft. Men. Först var det inte seriöst för han skulle iväg och studera utomlands ett halvår... sen blev det seriöst precis när han åkte, sen hade vi distansförhållande i ett halvår och sen när han kom tillbaka dumpade han mig  (på min födelsedag av alla dagar dessutom!). Så jag tycker inte det räknas såhär i efterhand. Lite off topic men ja. Jag hade samma panik, även om jag var yngre vid den tidpunkten. Jag känner fortfarande sådär ibland. Stressen över att jag vill ha familj nu även om jag sitter med ett fast förhållande så tänker jag att det faktiskt kan hända vad som och så står man där på ruta ett. Men mitt råd till dig är att försöka att inte tänka på det! Tänk på vad du mår bra av och vad du tycker är kul och så. Det mår man bäst av i det långa loppet, att vara lite ego! ;) Gå på en kurs i fotografi eller matlagning för att lära känna nytt folk (eller vad som intresserar DIG). Träna, promenera eller annan aktivitet för att sätta fart på kroppens serotoniner så man mår bra. Eller sitt inne och ät choklad och lyssna på deppmusik och romantiska komedier ett par dagar, det kan också hjälpa så man bearbetar känslorna istället för att bara trycka undan dem! 

Kramar till dig.