• Äldre 11 feb 00:38
    3393 visningar
    16 svar
    Inlägg från Innuendo Visa alla inlägg
    16
    3393

    När bröllopsklockorna tystnat - vad hände?

    Ursäkta ett måhända trist ämne att ta upp där så många planerar för sin stora dag och det kommande äktenskapet, men alla känner väl till statistiken - cirka 50% av alla äktenskap spricker. Det är en mycket hög siffra, och man kan ju fundera över orsakerna.

    Vad hände er? När bröllopet var över och äktenskapet tog sin början, hur blev det sedan? Jag vet att det finns fler än jag som upptäckte att äktenskapet inte blev som den saga utan slut man hoppades på när man stod där i sin vackra klänning; nervös, lycklig och förvantansfull.

    För min del tror jag det var många faktorer som spelade in. Först och främst var vi väldigt unga, jag var 19, han 20. Vi hade inte varit tillsammans länge, vi förlovade oss när vi varit tillsammans i tre månader och ytterligare tre månader senare gifte vi oss (nu har ju längden på förhållandet kanske inte så stor  betydelse, men det kan gå för snabbt och det gjorde det för oss) samt att vi hade mycket dålig ekonomi (något som ju kan tära på det mest stabila förhållande). De flesta var väldigt skeptiska redan när vi gifte oss, jag tror den längsta tiden någon "gav oss" var 1½ år, men vi var gifta i ganska precis tre år innan vi slutligen insåg att det inte skulle fungera. Som tur var hann vi inte få barn trots idoga försök, det hade nog känts betydligt värre då. Som det nu blev hade vi ett sista jättegräl och insåg att nej, detta kommer inte gå bra. I stället för att fortsätta ge ett dött äktenskap hjärt-lungräddning kom vi överens om att en skilsmässa var enda lösningen. Vi hade nästan separerat flera gånger men försökt hålla ihop äktenskapet, vi vär bägge trötta på att försöka. Visst har man kriser ibland och visst ska man jobba på relationen, men det ska inte gå så långt att hela äktenskapet blir ett "fortsätta försöka". Vi ville inte bli bittra på varandra, så vi beslöt att skiljas medan vi fortfarande kunde känna viss ömhet för varandra.

    Vi skildes 1992, över 20 år sedan alltså, och har haft lite sporadisk kontakt genom åren, telefonsamtal de första åren, senare vänner på Facebook.

    Jag gifte om mig 2005, lite äldre och förhoppningsvis klokare, och än så länge fungerar det bra. Jag hoppas och tror att detta äktenskap kommer hålla, förutsättningarna är ju helt annorlunda mot vad de var när jag som 19-åring stod brud första gången.Min man har också varit gift tidigare, vi vet bägge två vad vi "gett oss in på" och lyckas undvika fallgroparna hittills i alla fall.

    Jag lägger denna tråd i Anonyma rummet eftersom det kanske är någon som inte vill skriva under sitt rätta "namn", men jag anser inte att ett sprucket äktenskap är något skamligt. Som sagt, numera är det inte "tills döden skiljer oss åt".

    Det vore väldigt intressant att läsa andras berättelser om sina första äktenskap. Undrar någon om något när det gäller mitt är det bara att fråga, jag ville hålla det så enkelt som möjligt i startinlägget.

    Skriv nu, tjejer och killar! Jag vet att ni finns!

    Kram {#emotions_dlg.flower}Innuendo


    Även helgon har ett förflutet & även syndare har en framtid.
  • Svar på tråden När bröllopsklockorna tystnat - vad hände?
  • Äldre 13 feb 02:36
    #4
    @Houdini: Usch så trist med en massa kroniska sjukdomar! Det heter ju "i nöd och lust" men det är ju trevligt om lusten "överträffar" nöden...

    Jag själv lider av kronisk nervsmärta i kinden, det heter trigeminusneuralgi och den smärtan sägs vara en av de värsta man kan uppleva. Jag har haft det i över tio år, i början var det mest på hösten och ungefär till december, men med åren har "skoven" av smärta blivit längre och längre och nu har jag ont i princip jämt. Jag har svårt att tugga, dricka, borsta tänderna och tvätta ansiktet. Allt sådant "triggar" smärtan. Vanliga värktabletter hjälper inte ett dugg, men jag får faktsikt stor hjälp av Citodon. Men dem tar jag bara när det är som allra värst. Jag äter en epilepsimedicin också, den måste jag ta varje dag oavsett nivå av smärta. Epilepsimediciner har visat sig ha god effekt på många nervsmärtor. Tyvärr är den ju väldigt stark, och jag känner hur kroppen börjar säga ifrån nu. Jag blir ofta fruktansvärt yr i huvudet, Maken får hjälpa mig, nästan bära mig, från TV-soffan till sängen och till WC när det behövs. När jag varit ensam hemma har jag ramlat flera gånger, en gång slog jag i huvudet och fick hjärnskakning.

    På grund av yrseln har det tyvärr blivit så att jag mest ligger på soffan och glor på TV, vilket fått till följd att benmusklerna tynat bort till stor del. Det i sin tur gör att jag får ännu svårare att gå, förutom yrseln. Blöder ofta näsblod, har usel kondition. Dessutom har immunförsvaret blivit nedsatt (det kan tydligen bli det av de här medicinerna) vilket gör att jag blir förkyld och får halsinektioner jämt och ständigt. Det tär ju också på kroppen. Jag är inte så ofta ute bland folk längre men Maken jobbar i butik och får väl en massa bakterier som han drar med sig hem och generöst delar med mig. Han bir inte sjuk, bara jag. Jag är trött nästan jämt.

    Men nu har jag fått hopp! Vid en magnetkameraundersökning kunde läkarna se att ett blodkärl i hjärnan trycker på trigeminusnerven vilket med största sannolikhet orsakar smärtan. Detta kan opereras, och det ska de göra på tisdag!  Först var det sagt att det skulle göras på fredag, men det blev framskjutet nåra dagar. Jag är så förväntansfull, tänk att få slippa smärtan och medicinerna!

    Visst känns det läskigt att de ska in och grotta i hjärnan på mig, men de plockar ju inte in  random gubbe från gatan och låter honom operera, det görs av skickliga neurokirurger med stor erfarenhet, så jag känner mig rätt lugn ändå. Men det är i och för sig några dagar kvar. På måndag kväll är jag kanske ett totalt vrak! Flört

    Ja, ursäkta gnället men jag känner att det går att "prata" med dig och att du förstår, du som själv har jobbiga sjukdomar. Nu är det förstås värre med hjärtat och kranskärlen, mina besvär är ju begränsande och jobbiga men inte livshotande.
    TheD skrev 2014-02-12 23:58:45 följande:
    Gifte mig 2011 och det är ingen skillnad mer än det som står på papper :) Plus två ringar på ett finger varav ena med bling :D
    Nej, det är ju ingen större skillnad egentligen. Ett par ringar som du säger. När jag gifte mig första gången trodde jag det skulle kännas helt annorlunda, jag blev nästan lite besviken. Flört När jag gifte om mig hade jag inga orealistiska förväntningar, jag vet ju att det inte känns annorlunda och att falukrven smakar likadant efter bröllopet. Kanske var förväntningarna ett annat skäl till att det sprack första gången, man får inte förvänta sig för mycket. Det blir vad man gör det till!                                                                                                                                                   
    Även helgon har ett förflutet & även syndare har en framtid.
  • Äldre 14 feb 16:03
    #9
    Anonym (Lågoddsare) skrev 2014-02-13 06:14:38 följande:
    50 % är ju inte riktigt hela sanningen. Om man tittar närmre på siffrorna så är det inte så illa som det låter. För det första så är det till stor del samma människor som skiljer sig ofta och höjer statistiken. Exempelvis så är det vanligt att lågutbildade och de som är unga vid första äktenskapet skiljer sig och gifter sig flera gånger. Även par där ålderskillnaden är stor eller där parterna är från olika länder skiljer sig oftare. Högutbildade par, där båda är svenskfödda, och som gifter sig efter dom fyllt 30 år håller ihop nästan alltid enligt SCB. Så för ett högutbildad par i 30 års åldern så är det inte 50 % risk att skilja sig, istället så är risken för skilsmässa mycket liten för dessa par.
    Var hittar du de uppgifterna? Jag letade lite på SCB men hittade inte just dina uppgifter. Däremot såg jag att även om vi har ganska många skilsmässor så tar de flesta äktenskap slut i och med att den ena partnern dör, så jag får väl revidera mitt påstående om att "Tills döden skiljer oss åt" inte är så vanligt! Glad
    Även helgon har ett förflutet & även syndare har en framtid.
  • Äldre 14 feb 22:41
    #13
    Anonym (Lågoddsare) skrev 2014-02-14 16:24:49 följande:
    www.scb.se/sv_/Hitta-statistik/Artiklar/Kan-y.... Och www.scb.se/sv_/Hitta-statistik/Artiklar/Olika.... Jag hade fler artiklar från SCB innan med mer info, men jag hittar dom inte just nu.
    Tack! Jag ser nu att jag hade uttryckt mig lite slarvigt, det kanske såg ut som att jag inte trodde på vad du sade. Så var det naturligtvis inte, jag ville bara veta var du hade hittat dina siffror. Dels var jag nyfiken själv, dels kan det vara bra att veta om man behöver länka till dem någon gång! Glad
    Nyfiken gul , nu fru skrev 2014-02-14 19:36:05 följande:
    Skilsmässostatistiken må vara gansk hög ändå men jag är övertygad om att folk gör så gott dom kan innan dom skiljer sig.

    Däremot är jag helt på det klara med att väldigt många har alleles för bråttom in i sina förhållanden. Efter tre dejter och 4 sms planerar man bröllopet och letar bostad. Hallå liksom, lugn o fin....     Därför blir det också depppiga skilmässosiffror.

    Jag gifte mig som 18-åring och jag hann vara lyckligt gift i tre månader innan det bröt loss och blev elände. Vi var för unga och vi borde aldrig ha gift oss och vi borde kanske itne ens ha blivit ett par överhuvud taget.  Jag träffade honom som 16-åring , förlovade oss på alla hjärtans dag samma år jag fyllde 18 och vi gifte oss halvåret senare. 

    Ett år senare var skilsmässan ett faktum och allt slutade i katastrof. 
     
    Jag gifte om mig när jag var 26 och har nu varit gift i tio år och den här gången kändes det helt annorlunda. Ett äktenskap på lika villkor och mer vuxna villkor.  

    Som barnbrud har man ingen aning om vad man ger sig in på....  
    Din sista mening håller jag med om helt och hållet! Jag var ju själv mycket [alldeles för] ung när jag gifte mig första gången. Och jag hade ingen aning om vad jag gjorde... Jag och min dåvarande man hade varit på ett bröllop där hans styvsyster gifte sig, hon var 20 och hennes man ett par år äldre, och vi tyckte det var så fint och en så "rolig grej" att vi också ville gifta oss. Kanske inte riktigt de "rätta" anledningarna att gifta sig...Flört

    Så här i efterhand är jag förvånad att det höll så länge som det gjorde. Om någon undrar så höll det äktenskap som "inspirerade" mig och första maken höll lite längre än vårt, tror det var sju år.

    Jag tror/hoppas du har rätt i att de flesta kämpar för sina äktenskap, men jag har fått för mig att man skiljer sig alldeles för lätt. Jag har hört folk säga "Vi gifter oss, funkar det inte så är det ju batra att skilja sig" och jag tycker det låter illa. Det är förvisso sant att skilsmäs.sa alltid finns som utväg, men det känns som att om man säger så har man inga planer på att försöka hålla ihop om det börjar "krisa" utan man har redan bestämt sig för att i så fall blir det skilsmässa.

    Jag anser att skilsmässa ska vara en absolut sista utväg, efter att man provat rådgivning och verkligen kämpat för sitt äktenskap (nu pratar jag förstås inte om äktenskap där det förekommit otrohet, misshandel, missbruk och annat som gjort det omöjigt att leva ihop). Men det kanske är en gammaldags inställning. Och jag ska kanske inte ha så många synpunkter då jag själv skilt mig...

    Äktenskapet ska inte ingås lättvindigt utan med respekt för dess helgd. De säger något i den stilen på en del bröllop i USA, kommer faktiskt inte ihåg om man säger det vid vigslar här i Sverige? Hur som helst tycker jag det är fina ord, som ska tas på största allvar.

    Nyfiken gul, nu fru: "Efter tre dejter och 4 sms planerar man bröllopet och letar bostad."
    Ja, här håller jag också med helt och hållet. Många har nog alldeles för bråttom med att kasta sig in i förhållanden. Och egentligen gör väl det inte så mycket om det bara "drabbar" mannen och frun, men tyvärr hinner ju många skaffa barn innan de inser att de kanske inte var rätt för varandra, och då blir det genast värre. De som kommer i kläm vid skilsmässor är väl oftast barnen.

    Jag tror säkert det förekommer "lyckliga skilsmässor", men är barn inblandade tror jag tyvärr inte det kan bli en sådan.Jag och min förste man fick inga barn. Det var en stor sorg medan vi var gifta men när äktenskapet tog slut var jag väldigt glad över det!

    Jag läste på SCB:s hemsida att antalet skilsmässor fick ett uppsving på 70-talet eftersom skilsmässolagen ändrades 1974. Tidigare hade det varit betänketid även om man inte hade barn, och betänketiden var ett år. Nu ändrades den till 6 månader om man har barn under 16 år, och alltså ingen alls om man inte har några barn. Det står om det i den här artikeln från DN också, kanske lite mer "lättuggat" än statistik från SCB: www.dn.se/livsstil/skilsmassoepidemi-pa-1970-talet/

    Varför tar jag då upp detta? Jo, jag har funderat över om man kanske inte skulle ha betänketid även om paret inte har barn. Inte så lång som när man har barn, kanske tre månader. Vad tycker ni andra, är det en dålig idé? Anledningen till att jag tycker det är naturligtvis för att man inte ska skilja sig för snabbt och enkelt. Men kanske är det bra att kunna göra det?

    Vad tycker ni?
    Även helgon har ett förflutet & även syndare har en framtid.
Svar på tråden När bröllopsklockorna tystnat - vad hände?
Logga in
Bli medlem
Medlemsregistreringen är tillsvidare avstängd mellan 00:00 och 07:00. Vänligen återkom senare.