• 30-årskris eller bara ensam?

    Sön 19 jan 2014 00:35 Läst 2631 gånger Totalt 7 svar
    Sön 19 jan 2014 00:35

    Jag vet inte vad jag vill göra av mitt liv.
    Jag blir 27 år om några dagar och känner att jag inte lever.
    Jag går till jobbet måndag - fredag och spenderar helgerna i soffan med facebook eller tv:n. Vardagkvällar är jag så trött att jag oftast somnar direkt efter middagen. Jobbet tär på min energi.
    Platsen jag bor på för tillfället är långt ifrån mina övriga vänner. Många av dem har barn och familj och har stadgat sig, vilket gör det svårt för dem att komma ifrån och hälsa på - eller ha tid när jag är på samma ort. Jag och min fästman vill inte ha barn och är inte redo att bosätta oss på en plats än.
    Jag har fina kollegor, men alla är 40+ och vi har inte något gemensamt förutom jobbet, vilket gör att vi inte umgås privat.
    Mitt jobb är varken utvecklande eller betalar bra. Ett tag trodde jag att det var detta jag ville göra, men just nu känns det som att jag är inne på helt fel spår.
    Min blivande man är inte den drivande i vårt förhållande. Jag brukar få oss att hitta på saker ibland, men eftersom mitt jobb handlar om mycket planering och hålla i trådarna så är jag rätt trött på det privat, och kan önska att han tog mer intiativ. När jag tagit upp detta med honom så säger han mest "Du vet att jag inte är så aktiv av mig, eller duktig på att hitta på grejer."
    Så mest sitter vi inne. Som denna lördagkväll. Vid varsin dator. Tiden tickar fort mot nästa år då det är dags för giftermål och en liten orosbubbla kommer upp till ytan. Vill jag alltid ha det såhär?

    Jag är social av mig. Jag mår bra av att ha folk omkring mig. Det bästa som finns är att bara prata om allt och inget med en vän. Visst behöver jag också egentid, men nu när jag befinner mig så långt borta från alla jag känner är jag plötsligt svältfödd på social interaktion. Facebook räcker inte riktigt till.

    Såg en typisk college-film med musiktema häromkvällen och längtade plötsligt starkt efter att börja studera igen. Jag har studerat en del musik förut och spelat och sjungit hela livet - utom den senaste tiden då mina hobbies har dött ut samtidigt som jobbet sugit gnistan ur mig. Jag går omkring med en längtan i bröstet, en längtan att åka iväg till ett college eller universitet i USA, bredda kunskaperna och börja spela och sjunga igen - kanske skaffa nya vänner. Jag har studerat en kortare period i USA för många år sedan, och kände mig hemma.
    Min blivande, som själv tänkt börja plugga, skrattade lite åt min dröm och gick till sängs utan att kommentera något annat.
    Jag tänker för mig själv att jag kanske är för gammal för college? Kanske det bara är 30-årskris? 
    Men samtidigt vill jag byta bana. Jag vill leva. Träffa människor. Känna mig fylld av energi och att jag fyller mina dagar med något positivt och inspirerande.
    Jag vet inte vad jag ska göra av mitt liv. 

  • Sön 19 jan 2014 09:39 #1

    det låter precis som de perioder jag själv brukar få. och jag tror det är helt enkelt att du känner dig inte.. hur ska man säga.. du kanske känner att du inte har något "syfte" i livet just nu? är jag ungefär på rätt spår? du vill känna dig nyttig, om inte för någon annan, så för din egen skull. har exakt samma känslor lite då och då. och speciellt när jag hoppade av plugget och blev arbetslös. jobbade två dagar på 4 månader. mådde skit. kände mig överflödig och ovärt nåt. hade ju inte ens a-kassa att bidra med. 

    men en sak ska jag säga dig - MAN BLIR ALDRIG FÖR GAMMAL FÖR PLUGG!! herrejisses, jag hade en klasskompis när jag gick sjuksköterska, som var 53 när hon börja. hon har inte ens 10 år kvar i yrket när hon är klar, men det skitar hon fullständigt i!  

    vill du plugga, och har möjligheter till det (pengar exempelvis) så gör det!  

  • Sön 19 jan 2014 09:40 #2

    Jag förstår hur du känner, så känner jag också ibland. Men det finns så mycket man kan göra! Du har redan kommit fram till att du vill ha en förändring, att du vill utvecklas som person. Kan du börja plugga en kurs på halvfart och jobba mindre? Eller ta uppehåll från jobbet helt för att studera ett år? Kvällskurser är ju inget alternativ med tanke på hur trött du är efter jobbet, eller kanske skulle det faktiskt ge mer energi att hitta på något utvecklande och kreativt en kväll i veckan? Att gå en kurs leder ju till nya bekantskaper och nya vänner, så det tror jag på! Men hur som helst är du inte ensam om att känna att du fastnat i ett repetivit mönster, det händer lätt! Det går att ta sig ur det :)

  • Sön 19 jan 2014 09:51 #3

    Håller helt klart med Filibustern - man blir aldrig för gammal för att studera!

    När jag var 39 började på universitetet för att läsa i fem år! Jag lämnade fast arbete med trygg (men inte hög) lön för att göra något helt annat. Jag blev idiotförklarad av de flesta, men kände att det var detta jag skulle göra. Och det gick jättebra!

  • Sön 19 jan 2014 09:55 #4
    Soldemor skrev 2014-01-19 09:51:01 följande:
    Håller helt klart med Filibustern - man blir aldrig för gammal för att studera!

    När jag var 39 började på universitetet för att läsa i fem år! Jag lämnade fast arbete med trygg (men inte hög) lön för att göra något helt annat. Jag blev idiotförklarad av de flesta, men kände att det var detta jag skulle göra. Och det gick jättebra!
    kom att tänka på en som berätta (undra om det var här på BT någonstans) om en gammal gammal kvinna som, när hennes man dog eller något, började plugga till präst. hon började och avslutade studierna när hon var 90+ . :P
  • Sön 19 jan 2014 10:51 #5

    Håller helt med ovanstående, när jag tog examen som tandläkare för drygt 2 år sedan var jag yngst i klassen, 24 år, äldst i klassen var 48 år.
    Ingenting konstigt med det, kan faktiskt vara en fördel att ha gjort något annat emellan, man får en annan uppskattning för pluggandet, och man vet bättre vad man pluggar till, vad målet är.

    Jag tycker också det låter som att du är inne i en mild depression, risken är att det fortsätter, och jag tycker det är viktigt att du pratar noga med din m2b om hur du känner, det är viktigt att han kan stötta dig i dina drömmar och finnas där för dig, annars blir det för mkt för dig tror jag.

    Min m2b är också ganska dålig på att hitta på saker, men jag fortsätter att tjata, och det har lönat sig :) Ge honom ett uppdrag till att börja med, typ, nästa månad ska du hitta på en rolig sak som vi ska göra tillsammans. 

    Lycka till, och hoppas du mår bättre snart och följer dina drömmar! 

  • Tis 21 jan 2014 11:39 #6

    Några extremt enkla saker att göra för att drastiskt förändra hur ni spenderar tiden är att stänga av datorer och tv. Att bli lite rastlöstoch ha på snudden till långtråkigt är väldigt utvecklande för antingen blir det bara trist - och det tröttnar ni på snabbt! - eller också kommer ni på helt nya grejer att göra tillsammans.

    College ligger på nivån att det motsvarar svenska gymnasiet med ett rätt kul undantag, du kan läsa två år där och flytta över de kurser du läst till din fortsatta universitetsutbildning. Det är som du redan vet tokdyrt att studera i USA men det är ett ännu större slöseri att bara låta tiden gå till ett liv som inte känns utvecklande. Om du har fastnat liet i tillvaron kan det vara bra att prata med någon och nu tänker jag brett från kbt till vägledning på AF.

    Lycka till!

  • Anonym (smile­)
    Visa endast
    Fre 24 jan 2014 16:24 #7

    Jag har ett hum om hur du känner, mitt tips är enkelt. Göra saker som man själv tycker om även om man får göra det ensam. Man riskerar även att träffa nya intressanta människor. Och att utmana sig själv! Jag är tex höjdrädd men vill ändå testa på höghöjdsklättring! Ta sig emellan trädtoppar på 10-15 meters höjd! Prata inför människor och göra sånt jag inte vågat innan. Det är sånt som förgyller mitt liv då jag bara har min son varannan vecka och min blivande har fullt upp med studier. Fundera på vad du vill göra och vad du kan göra!

Logga in
Bli medlem
Svara i tråden...

Innehåll