Stjärnöga VS Fänöda skrev 2014-01-21 08:26:04 följande:
Mamma erbjöd mig hennes ring, men jag tackade nej. Hon har använt den vid två äktenskap som gått i kras så det känns som att den är lite "cursed"... Sen är den i guld och diamanter, och jag är ute efter en i vitguld, rubiner och diamanter :p Känns lite otacksamt att ha tackat nej då det verkade vara väldigt stort för henne, men jag måste ju göra det som känns rätt...
Med tanke på att ungefär 50% av alla äktenskap spricker tror jag inte att själva ringen har någon betydelse, men jag förstår hur du tänker. Men du har ju en bra "ursäkt" att inte bära ringen om den inte alls är som du vill att din "drömring" ska vara. Tror du inte din mamma förstår det, om du förklarar noga för henne?
Är du hennes enda dotter så kan man ju förstå att det känns viktigt för henne att du ärver ringen, men som i alla relationer gäller en sak här: Prata! Prata, prata, prata, förklara hur du känner. Säg att ringen inte alls är som din "drömring", och känner du att ringen är "cursed", säg det också. Detta under förutsättning att det går att prata med henne om just den biten, förstås. Det kanske är ett känsligt ämne?
Jag antar att det ena äktenskapet var ed din far? Då är ju ringen lite speciell för dig, eventuella förbannelser åt sido. Du kanske skulle kunna låta smälta ner den och göra ett hängsmycke av den? Eller, om du har ett syskon, låta honom/henne ta del av "förbannelsen" ...
CJ5 skrev 2014-01-21 22:39:23 följande:
Jag skulle ha använt en ring jag ärvt av min farmor.. Men.. det har blivit slängd! Kan inte riktigt få hjärtat att fatta det...
Har du
slängt den? Himmel, så tråkigt oavsett vem som slängt den! Min mormor lovade mig att jag skulle få en vacker guldring med blå sten efter henne. Så lånade hon ut den till min kusin på hennes bröllop (för att hon skulle få något lånat och något blått) och påpekade att den var just ett lån, hon ville ha den tillbaka. Sedan syntes den ringen inte till igen, min kusin slarvade bort den...
Mormor var riktigt arg på min kusin, hon hade alltid sagt att jag som var äldsta barnbarnet skulle ha den. Inte för att jag gick och tänkte på vad jag skulle få ärva, jag är inte sådan, men mormor ville ju att jag skulle ha den. Men den är putz weg...
Jag hade gärna haft den som förlovnings- eller vigselring. Men jag fick andra fina saker efter mormor.
Det är ganska många år sedan detta skedde, men jag kan än i dag tänka på hur tråkigt det var att ringen försvann. Min kusin är förstås heeeelt oskyldig, hon hävdar att hon lämnade tillbaka den men att mormor hade fått Alzheimers vid det laget och nog glömde att hon fick tillbaka den. Visst började mormor visa tecken på demens, men så farligt var det inte. Dessutom var morfar helt klar i skallen och han sade att kusinen intelämnat tillbaka ringen. Himla fult att slarva bort någons ring och sedan hävda att personen fått tillbaka den men nog var så dement att hon glömde det tycker jag...
Men det är väl bäst att släppa det där, ringen lär inte dyka upp och nu är både mormor och morfar borta. Och kusinen ligger i skilsmässa.
Dock sade min morfar att hon sålde dem när äktenskapet tog slut, för att hon inte ville bli påmind om min far. På ett sätt kan man kanske förstå det, men jag finns ju alltid kvar som en påminnelse, så hon kunde ju ha låtit mig ärva ringarna som vuxen. Jag har inga syskon på mammas sida, så jag har ingen att prata med om det här men jag tycker hon borde ha väntat och frågat mig om jag ville ha dem. Å andra sidan var det hennes ringar, och hon fick naturligtvis göra vad hon ville med dem. Det angår ju egentligen inte mig.