Jobbig ensamhet..

Svårt! Jättesvårt att nå fram till någon som inte vill höra det man har att framföra. Det är ju väldigt vanligt att de närmsta anhöriga ser varningstecknen långt innan man själv gör det.
 
Jag har själv erfarenhet av att ha varit tvungen att sätta ner foten hemma, då min sambo efter många år av nattarbete till slut började bli en mycket otrevlig person att försöka vara familj med. Jag pratade, grät, skrek och gjorde rabalder-man får väl säga att jag tog fajten och i flera ronder. Somliga gånger slog han bara ifrån sig, men med tiden började han väl inse att något behövde förändras. När han väl slutade jobba natt-alltså först när han var på andra sidan det hela, kunde han plötsligt se och uppleva hur otroligt dåligt han mått förut utan att fatta det. Då var allt liksom bara alla andras fel.

Det är ju svårt att ge råd om hur någon man inte känner ska kunna nå någon annan som man inte heller känner, men generellt sett så är det ju ofta bra att prata i perspektiv som inte anklagar, utan berättar hur man själv känner. Berätta för honom om din oro och gör honom uppmärksam på att du ser en skillnad i beteende som inte bara går att vifta bort.
Vi behöver de där -ofta obekväma-personerna i våra liv, som älskar oss mycket nog för att inte bara stryka medhårs och som vågar säga som det är.