Jobbig ensamhet..

Känner redan nu att detta kommer att bli ett jätterörigt inlägg, men jag måste bara få skriva ner mina tankar.
Min m2b är världens mest underbara man, och jag funderar ofta över varför jag är värd honom. Vi har varit ihop sen gymnasiet (vi är nu 24 år båda två), och har varit sambos i över 3 år. Båda vi är jordbruksutbildade, och vi bor på hanses familjegård. Att arbeta som bonde är väääldigt tidkrävande, den längsta semester vi varit på tillsammas bara vi två är 3 dagar i sträck en gång sen vi flyttade ihop. Högsäsongen inom jordbruket är mars till oktober ungefär med högtoppar i april, midsommar och augusti. På vintern jobbar han skift på Arlanda med snöröjning.
I somras köpte han tillsammans med 4 andra en fastighet och drog igång verksamhet där.
Jag är INTE arbetsskygg, och jag har själv jobbat 15-20 timmars dagar 6-7 dagar i veckan, så jag vet att det går att jobba så mkt, och att man, när man brinner för jobbet, mår väldigt bra av det.
MEN så förra veckan frågade han min hur lång tid det tar innan man går in i väggen, (och han har tidigare avfärdat att folk kan gå in i väggen, han har inte fattat hur folk beter sig för att hamna där).
Så nu är jag RIKTIGT orolig för honom. Har pratat med hans föräldrar om detta, och även de har pratat med honom, men utan resultat. Har nu upptäck när han är så här stressad så är han jättegrinig när han väl är hemma, och kan skälla på mig för saker som inte jag kan styra över. Nu låter det kanske som att han är värsta tölpen, men det är han inte, jag känner ju honom. Jag tar dessutom inte åt mig då jag vet att han inte menar det egentligen.
Denna vecka har vi träffats sammanlagt 4 timmar. Självklart vill jag att han ska jobba med det han brinner för, men 4 timmar på 5 dagar är alldeles för lite för att vi ska hinna vårda vår relation tycker jag.

Jag skulle verkligen uppskatta tips på hur jag ska nå fram till honom. Jag har provat säga åt honom på skarpen, men då blir han nästan rebellisk, och typ gör tvärtom istället. Har pratat med hans mor om detta och tydligen så har han alltid varit sån.

Oj, nu blev det väldigt mycket text, hoppas någon orkar läsa allt och kanske kan komma med tips om hur jag ska prata med honom, och få honom att förstå att han gör mig illa när jag ser hur dåligt han mår.