Arbetslös och hopplös?

Min pojkvän och jag bor ihop, och han tjänar för mycket för att jag ska få några bidrag. Vi är inte så noga med att vi ska betala hälften var, så den lilla inkomst jag får räcker så långt det går, sedan betalar han resten. 
Jag har många olika saker på mitt CV eftersom jag jobbat med allt möjligt sedan studietiden, och det brukar vara det som fångar intresset. Men jag mår dåligt när jag inte får ha något säkert att gå till under en längre period.Det hade lika gärna kunnat vara jag som skrivit inlägget. Situationen är precis likadan för oss. Jag pluggade i Uppsala, min pojkvän fick jobb på hemorten och jag kände mig så ensam kvar att jag flyttade efter när jag hade pluggat färdigt. Här finns det inte alls mycket jobb inom mitt yrke, men jag vet att jag behövs om jag får komma in på rätt ställe. Och jag vill verkligen inte flytta för att få jobb, för nu har jag familjen och min pojkvän i närheten igen. 
I flera dagar har jag bara gråtit för att allt känns hopplöst. Jag skrev ett mess till min pojkvän och sa att om inte jag får jobb inom några veckor så blir det ingen bröllop, för vi har inte råd. Han tröstar mig alltid och säger att allt kommer ordna sig, men jag vet inte hur. Man försöker ju vara stark och låtsas som att det inte biter på en, alla nej, men de gör ju det. Jag har alltid varit glad och inte låtit något dra mig ner, fast nu orkar jag inte kämpa emot. Det enda som motiverar mig nu är att om jag hittar ett jobb så kan vi gifta oss som vi tänkt. Så jag lägger lite extra krut på ansökningarna och hoppas att det är vad som krävs. Jag är bara rädd att om jag går hos en jobbcoach kommer de fösa in mig någonstans där jag inte vill vara, ett jobb jag inte har utbildning för eller något. Att de bara vill ha en bonus för att få mig ur systemet medan jag får ett städjobb. 
Det kanske är dags att jag ber om hjälp med mitt CV. Jag har hela tiden tänkt att mitt CV är superbra eftersom jag är språkbegåvad och brukar hjälpa familj och vänner med deras CV:n när de söker jobb. Men mitt kanske behöver lite extra kärlek eftersom jag söker en helt annan typ av jobb än vad de gör. 

Jag får kolla vilka jobbcoacher som finns i min stad och höra av mig till dem. Det kan ju i alla fall inte gå sämre än vad det gör nu :)

Jag har gett Arbetsförmedlingen tillåtelse att ge ut mina uppgifter till de som söker någon med min profil, så det är en ansenlig skara som har ringt och frågat om jag vill jobba som lärare eftersom jag läst språk i början av min studietid. Men det har inte varit några "riktiga" jobb, alltså jobb jag är utbildad för. Tack för tipsen! Jag ska svälja min stolthet och be om hjälp, kanske se på mitt cv som en arbetsgivare istället för en korrekturläsare. 

Sedan jag skrev senaste inlägget har jag blivit erbjuden några intervjuer till, denna gång i större omfattning och för jobb som jag verkligen vill ha. Det känns superhäftigt, och bara det gör att jag vågar hoppas lite mer. Igår satt jag med min mamma och mina systrar och tittade på klänningar, det kändes som ett steg i rätt riktning, mot att faktiskt få bli fru till min fina pojkvän.