Bryta med sina föräldrar

Jag tycker du gör rätt i att ta en paus från dina föräldrar just nu. Det är INTE ditt jobb att hålla din mamma på gott humör och lyssna på att hon inte vill leva längre. Det är ett jobb en utbildad psykoterapeut ska ta över, inte någon anhörig!

Många kvinnor som är födda på 40-50-talen har lite svårt för det här att tänka sig att barnen inte vill leva på det sätt DE tycker är bäst. De är egentligen den första generationen som kunnat göra sina egna val och inte bara hålla med sina män, så många är väldigt uppe i det här med att "ha rätt" och "veta bäst".

Dessutom är många människor rädda för att åldras, och att ett vuxet barn bor ihop med sin partner betyder ju att man själv är gammal och att ens relation till barnen MÅSTE förändras. Det är inte likadant som när mammorna själva var i 30-40-årsåldern och hade man, barn och jobb och var mitt i livet, s.a.s. Som nyblivna pensionärer/människor som närmar sig pensionen är man inte längre "mitt i livet" och man har mindre inflytande över barnens liv. Ens roll förändras, och det är svårt för många.

Jag skriver INTE detta som en orsak till att man ska hålla med sina föräldrar osv, utan texten ska snarare ses som en reflektion om hur föräldrarna KANSKE ser på saker och ting.

Svenska Dagbladet har en artikelserie om krångliga relationer med mammor på sin hemsida, de kan vara värda en genomläsning:
www.svd.se/nyheter/idagsidan/

För egen del har jag en liten paus från mamma just nu, även om hon inte är medveten om det. Jag struntar helt enkelt i att svara varje gång hon ringer och jag ringer väldigt sällan upp henne. Vårt bröllop fick nämligen henne att visa väldigt dåliga sidor och att bete sig på ett sätt som egentligen är oförlåtligt (hot och utpressning), men eftersom hon har en viss problematik så fattar hon inte det. För egen del har jag därför bestämt mig för att minimera kontakten så länge jag är arg på henne. Pratar mest om neutrala saker med henne och lyssnar helt enkelt inte när hon kommer in "tyck synd om mig"-ältandet.

Ja gränssättning är det som hjälper mig orka. Det är inte lätt att sätta gränser, och man får dåligt samvete (speciellt i början), men det är den enda vägen. Man kan inte rädda någon annan, bara sig själv.
Ett boktips, kapitlet om gränssättning är väldigt bra: Karyl McBride: "Will I Ever Be Good Enough? Healing the Daughters of Narcissistic Mothers".
Nu menar jag verkligen inte att alla mammor är narcissister, men boken kan vara värd att läsa ändå. Hon skriver även om den svåra frågan om man ska bryta kontakten eller ej, och om att ta en paus i kontakten med sina föräldrar.

Min mamma tror tyvärr att jag är väldigt lik henne i mitt känsloliv och att mitt reaktionsmönster är likadant som hennes. Hon har stora svårigheter att inse att jag TILL VISS DEL liknar henne, men att en större del av mig ändå är en egen person som INTE känner/reagerar som hon.

Bra att du har en samtalskontakt, det är jättebra om man mår dåligt och har en tendens att ta för stort ansvar för andra människors känslor och välmående.