Trattkantarellen skrev 2013-12-13 21:22:07 följande:
Usch, jag förstår precis hur du känner, när jag precis tog examen var jag arbetslös i lite drygt 3 månader inna jag fick jobb, överallt ajg var på intervju (när man väl kom på intervju) så fick man höra "Du gav ett mkt bra intryck, men vi valde att anställa en person med erfarenhet..." Efter ett par gånger var man GANSKA trött på att höra det...
Nu har jag ca 110km till jobbet, lägger ungefär 15h i veckan på att ta mig till och från jobbet, har haft det såhär i snart 2 år. Men nu har jag äntligen fått ett jobb i staden där jag bor, eftersom jag ju nu är en av de där hemska personerna med erfarenhet som fick alla jobb jag ville ha tidigare :p
Usch vad rörigt det blev, det jag ville få fram var iaf att jag också har varit i arbetslöshetssituationen när man ligger i sängen och gråter när man tänker på framtiden, och jag tog ett jobb bara för att få ett, slet som ett djur i 2 år och nu äntligen har jag fått ett jobb som jag tror/hoppas kommer bli bra och det känns bra när jag tänker på framtiden.
Så förr eller senare löser det sig alltid, men vägen dit är absolut inte lätt!
Men helt plötsligt får du ett jobb, kanske inte drömjobbet, men kanske jobbet som tar dig till drömjobbet
Vet att du har pratat en del om att plugga vidare och så, och gjort paus i den utbildningen du läser nu, men gör det som känns rätt för dig, det är aldrig för sent, när jag tog examen från universitetet var den yngsta 24 år och den äldsta 45 år i klassen, och flera hade jobbat med annat, gift sig, skaffat barn och började plugg igen först när barnen var större, och det gick väldigt bra för dom.
Haha, känner att jag bara blir mer och mer rörig i mitt inlägg, men jag tror man kan sammanfatta det jag menar med fokusera på vad som passar dig bäst i nuläget, och skjut det andra på framtiden, ingen mening att stressa över saker som man inte kan påverka =)
jo.. har inte fått komma på NÅGON intervju än. har säkert sökt uppmot 40-50 jobb hittills. det som gör mig MEST ledsen är tanken på att kanske måsta flytta. jag vill inte flytta! jag vill bo kvar här. dessutom vill jag bo nära föräldrarna och det jag känner till. men det finns tyvärr inte mycket jobb här.. så jag oroar mig mest för att behöva flytta. för då måste vi dels fixa så vi kan sälja/hyra ut huset, sen måste vi eller jag, fixa nytt boende. ne.. usch.. jo jag hade en i min ssk-klass som började när hon var 51 eller något. dock är hon varken gift eller har barn.. och hon har jobbat inom vården i 30 år så..
ellie01 skrev 2013-12-13 23:41:17 följande:
Jag förstår er båda!
Har uppsatsinlämning om exakt 3 veckor! har såån panik! Har varit på några interjuver men dom vill som sagt ha "någon med erfarenhet" :P dom där jäklarna med erfarenhet alltså! haha
men som du säger så får man nog ta det jobbet man kanske inte först ville ha men sedan fortsätta söka.
Och det som är så jäkla underbart med Sverige är att vi får betalt för att studera, det är fan inte många andra länder som erbjuder en sån lyx! Därför är det aldrig försent att börja plugga, och man kan sätta ihop sitt egna program med dom kurser som du själv tycker om, mer eller mindre. Och hittar man ingen universitetskurs så erbjuder ofta Folkuniversitet många roliga kurser, allt från spanska till silversmed, modevetenskap you name it.
Allt löser sig tillslut, och jag om någon vet hur svårt det är men man måste försöka ta sig genom livet men en klackspark. Allt är inte svart eller vitt.
lycka till!! mjölka alla kontakter du har :)
jo, det får man vara glad för, men problemet är ju att jag inte vet vad jag ska göra/plugga till.. jag vil ju gärana bli barnmorska, men med tanke på deras situation som berättas om i media, så blir man rätt så avtänd på yrket.. och jag vill i så fall vänta tills det kommer en ren barnmorskeutbildning, som tydligen ska vara på G, istället för att gå ssk, sen måsta jobba ett år, och sen plugga till barnmorska som det är nu.
gillar ju hantverk, funderat på att lära mig fler tekniker, typ glasblåsning vore ju skitkul, eller ta gesällbrev i typ broderi eller annat. men kostnaden får man då ofta stå själv för och det har jag ju inte råd med nu..
har sån tur jag har min älskade fästman som tröstar mig.. som liksom "det är ingen fara än, vi har pengar så vi klarar oss". (han är också arbetslös för övrigt) och jag ser ofta positivt på saker ändå ^^ det är väl en del av mig som oroar mig hur vi ska kunna spara ihop till ett bröllop som vi har det nu. vi har inte en jättebudget (just nu 30 000) men det är ändå en del pengar som måste sparas in.
