Ok med manliga vänner?

min fästman hade enorma problem i början av vårt förhållande. kan förklaras av hans enormt låga självförtroende och att jag var den första som någonsin älskat honom (förutom hans föräldrar såklart) och jag tror han hade svårt att tro att jag skulle kunna stanna med "en sån som han". men det gick över efter bara några månader. nu är det aldrig han verkar svartsjuk. han tycker snarare det är roligt att jag far ut, även om han inte vet om det är med killkompisar eller tjejkompisar. som på Dansgalan som brukar vara här årligen, jag säger att jag åker dit för att dansa typ bugg eller styrdans med karlar (dck oftast typ 50-60åringar som jag känner och många av dem är gifta :P) och han liksom "ok" ha så kul". :) 

liiiiiite svartsjuka kan vara gulligt ibland kan jag tycka.. en gång var jag sotis på en tjejkompis min karl hade en kort period innan hon flyttade neråt. detta för att jag mest var rädd, dom hade så mycket mer gemensamt med varandra - japan, japanskan, manga etc.. så jag var lite orolig faktiskt. men hon hade ju kille själv så det lugnade mig något. och min karl tyckte det nästan var gulligt att jag var sotis, för att jag ALDRIG annars är det.