Någon här som gjort gastric by pass?

Det har som sagt med hälsan att göra som du skriver. Personligen har jag inte gjort det och planerar inte heller, finns inget behov av det för just mig, men bekanta har gjort det. 

För att man ens ska få det godkänt så behöver man ju ligga på en viss nivå. Det är klart att man inte ska ta för lättvindigt på det, det är en operation och medför otroliga risker, så därför bör man absolut verkligen försöka på det "naturliga" sättet först. Men att fuska, det skulle jag aldrig kalla det.

Dock kan man ju fråga sig, då det kostar en hel del, om man inte skulle lägga de pengarna på att faktiskt få hjälp. Det finns olika anledningar varför man har hamnat där man gjort. Oftast så handlar det mer om det psykiska än det fysiska. Personligen så ser jag att investera i en PrivatTränare, kombinera med att gå till en nutrotionist och en psykolog, kan bli en bättre investering på längre sikt, då man reder ut det på alla plan från början.

GPG, visst man måste genomgå vissa sessioner med någon psykoterapeut har jag för mig, sen får man leva på vätskor ett tag och i slutändan så kommer du aldrig att kunna äta och dricka samtidigt för att din magsäck är så otroligt liten.  

Vad jag vill försöka få fram i denna texten är att det är klart att man ska se det som en möjlighet, men jag själv skulle undvika det så långt det gick, då det är ett ingrepp mot kroppen och gör bara det fysiska jobbet, inte nödvändigtvis det psykiska som ligger bakom orsaken till viktuppgången. 

Jag har inte gjort det, men jag reagerar på den här biten i din text:
"Du måste oxå ha ork, tid, energi, lust att alltid, ständigt tänka på vad du äter, planera ditt ätande." 
Om du gör en GBP så kommer du att behöva tänka ännu mer på vad du äter, när du äter, hur du äter, att du verkligen har ätit... osv.
Eftersom du inte kan äta så mycket i taget så måste du se till att allt du stoppar i dig är något som ger dig ett bra näringsutbud. Och om du äter dig för proppmätt så kan du bli akut sjuk - förutom att du tänjer ut magsäcken så att du kan börja äta normalt igen och då också gå upp i vikt.
Du kommer antagligen att få lös hud som hänger eftersom att huden inte hinner med och dra sig tillbaka i samma takt som du minskar i vikt.

Är det så viktigt att vara smal?
Är det inte viktigare att vara hälsosam i den kropp man har?
Jag skulle också vilja ha en enkel lösning på problemet med att vara för tjock. Men jag vill inte tillbringa resten av mitt liv med att inte kunna äta en normal portion mat. Att behöva tacka nej till saker bara för att jag blir sjuk annars - och utan att det har med allergier att göra.

Hitta en balans i ditt liv. När du mår bra och har orken och lusten att kunna träna (eller i alla fall utöka vardagsmotionen) och när du börjar göra dom bra valen instinktivt utan att behöva överväga med dig själv så kommer viktminskningen också. Och då blir den varaktig. Men din...
Inte en snabblösning på ett problem. 

Okej.... nej, det är inte viktigt att vara smal. Jag har aldrig varit smal, inte ens som liten flicka, jag har alltid varit rund (tjock). Nu väger jag 100 kg till 160 cm längd och det är inte hälsosamt.

Jag har varit med i ViktVäktarna flera ggr och lyckats gå ner 10-15 kg i vikt varje gång. Jag har provat LCHF och GI. Jag har levt på pulver. Jag har varit träningsfanatiker och tränat 4-5 ggr/vecka på gym ooch på F&S. Jag var inte normalviktig då heller men vägde kanske 10 kg mindre än nu. 

Senaste åren äter jag vanlig mat i normala portioner. Jag väljer bort såser och dressingar och tar extra grönsaker istället. Jag äter aldrig friterad mat, har inte gjort på många år. Jag dricker inte alkohol. Jag har sedan förra sommaren helt avstått från socker och snacks såsom läsk (vilket jag inte druckit på flera år), godis, kakor och bakverk, chips. Jag åt inte mycket sånt innan heller, men nu gör jag det aldrig, mår bättre utan det rena sockret. Jag äter ytterst sällan snabbmat, 2-4 ggr/år och då inte för att jag är sugen på det utan för att jag har ungarna med mig och vi är på väg någonstans och måste äta. Jag sitter inte hemma och trycker i mig pizza och choklad och dricker litervis med läsk. Om jag fikar på stan, unnar jag mig en caffe latte, det är mitt gofika.

Jag började med 5:2-metoden för några veckor sedan och kanske kommer det ge lite resultat på vågen, men i första hand för min hälsas skull (har diabetes, hjärt- och kärlsjukdomar samt demens i generna...)

Vad gäller motion så promenerar jag 5-10 km i rask takt (så snabbt att jag blir svettig och flåsig) varje morgon och ofta även på kvällen. Detta har gjort att jag fått bättre kondis, men jag går inte ner i vikt.

Jag har redan dåligt självförtroende när det gäller att jag är så usel att jag inte kan gå ner i vikt på egen hand. Mat är inget roligt, bara något nödvändigt. Jag avskyr luncherna på jobbet, skulle helst vilja stänga in mig på rummet och slippa äta, men då "pikar" kollegorna, i all välmening och tycker att jag måste äta....

Jag vill inte ha råd om att gå ner i vikt eller vad jag ska göra istället för att operera mig. Jag har verkligen provat det som jag rimligtvis kan komma på och utföra själv och jag lever inte ohälsosamt. Jag vill ha info från dem som utfört gbp eller möjligtvis lever nära någon som gjort det och få veta hur det har gått för dem. För jag vet att det är riskfyllt, det är ju därför jag frågar....

Jag väger ungefär som dig och är ungefär samma längd.
När jag har varit på hälsokontroller via jobbet så har alla mina värden (förutom vikten) varit betydligt bättre än mina kollegors som är riktiga träningsfanatiker.
Så länge som dina värden är bra så är vikten mer kosmetisk (förutom att det är tungt för lederna då, men lederna kan ta stryk av överdriven träning också även om man inte är tung)
Däremot om du har diabetes och hjärt-kärlsjukdomar så är det ju inte bra att vara överviktig. Men rekommenderar läkarna verkligen den här operationen i så fall?
Jag har legat på operationsbordet 15 ggr av andra anledningar. Jag har haft ett hjärtstopp och jag har varit med om att bedövningen inte tog som den skulle. Och om du då redan har problem med hjärtat så är risken väldigt hög att det händer något.
Kolla med din läkare istället, för det som gäller andra (angående själva operationen) behöver inte gälla dig.
Återhämtningstider mm är väldigt individuellt från person till person. Själv satt jag och sydde en nyårsklänning till en kompis dagen efter att dom opererat bort min blindtarm och jag tapetserade om köket några veckor efter att dom hade opererat min axel. Så jag läker bra och snabbt. Men för andra kan återhämtningstiden vara väldigt lång och jobbig. Och jag kan ju säga att jag inte frivilligt skulle gå in i en operationssal i alla fall då jag vet vad som väntar efteråt.

Jag vet att det inte är lätt att tappa vikt på egen hand.
Jag började träna 3-4 dagar i veckan och åt väldigt hälsosamt och efter 3 månader hade jag gått upp 5 kilo och kläderna satt som normalt så jag hade inte tappat något fett och byggt tunga muskler istället liksom. Så jag förstår problemet.

Jag har flera vänner som opererat sig och som säger i efterhand att dom ångrar sig eftersom dom nu inte kan äta vad dom vill och hur dom vill. Dom måste hålla ett väldigt strikt måltidsschema och tänka på varje bit mat som dom stoppar i munnen.
Ett par av dom tappade ca 40 kilo direkt efter operationen - och när dom inte klarade av att hålla måltidsplanen så började dom gå upp i vikt igen. Eftersom man får i sig så lite energi genom dom små portionerna så är det lätt att man tar en chokladbit extra eller en kaka eller vad det nu kan vara för sött. eller att man dricker sockerhaltig dryck bara för att kroppen kräver energi. Och då går man ju upp igen. Så nu sitter dom och mår dåligt och är lika tjocka som innan men fångade i en mathysteri som dom inte kan bryta.

Självförtroendet kommer inte från utseendet även om det kan vara en hjälp på vägen.
Men om du inte jobbar med dig själv innan en gbp så finns risken att du kommer ha samma dåliga (eller sämre) självförtroende efteråt. 

När jag jobbade på Zizzi så träffade jag många där som hade gjort en gbp också. Och två av dom (stammisar) sa att dom aldrig skulle råda någon annan att gå igenom samma sak. De menade att alla som säger att "åh det är såååå bra" ljuger.
Den ena sa att hennes väninna som gjort operationen innan henne till och med hade erkänt att hon hade ångrat sig. Men att hon skämdes för att erkänna det och därför gick runt och sa att det var det bästa hon hade gjort...

Om du redan har bestämt dig så behöver du inte prata med andra som har gjort operationen, utan du behöver prata med en läkare och kanske en psykolog (på vissa ställen är det ett krav innan OP) och gå igenom hur det kommer att påverka ditt liv både nu och i framtiden.
Om vinsten av viktminskningen är värt risken av operationen när du har hjärt/kärlsjukdomar osv.

Jag har som sagt inte opererat mig själv.¨
Men du ville även höra från de som har nära vänner eller anhöriga. Och det är i form av det som jag skriver här.

Jag har inte opererat mig men flera människor omkring mig har tyckt att jag skulle göra det. Känner flera som gjort det och ärligt, ingen av dem har på riktigt kommit över sitt egentliga problem, och därför har de återigen gått upp i vikt. Själv har jag alltid vänligt men bestämt sagt till de som ville att jag skulle operera mig att "Jag är inte tjock för att jag har en för stor magsäck. Alltså är det inte den jag ska åtgärda". Jag har alltid vetat att det är i mitt huvud som förändringen måste ske. Nu äntligen har jag nått dit också, med hjälp på vägen av professionella människor som hjälpt mig förändra mitt sätt att tänka. Dock har jag ju själv gjort det mesta jobbet, som man alltid måste göra. Jag har hittills lyckats gå ner 40kg men den största resan har jag gjort (och gör) i mitt huvud. Alltså där det egentliga problemet satt. Jag tycker inte du ska operera dig. Eller kapar du fingrarna om du ska sluta röka också? (Sorry, det sistnämnda var ett exempel och inget påhopp)

Men vad är det "i ditt huvud" som du måste förändra för att gå ner i vikt?

Jag är jätteduktig på att inte äta onyttigt eller att röra på mig. Jag går i alla fall inte upp i vikt, har legat stadigt på ungefär samma de senaste 15 åren. Men jag lyckas inte gå ner i vikt genom att skippa pommes frites, vin och godis, den saken är klar. Mitt problem finns någon annanstans, tydligen. HUr har du fått hjälp? Och på vilket sätt? För jag fattar verkligen inte. Jag tycker jag gör allting rätt. Har konsulterat en dietist som har hjälpt mig med matlistor osv. Ändå händer det ingenting. Och det är då jag känner mig så jäkla misslyckad 

Vet du... du är inte misslyckad. Du är jätteduktig som kämpar och sliter för hälsans skull. 
Din kropp kanske håller i alla kalorier den får för att du är för duktig. Eller så har du hamnat på din så kallade "trivselvikt".
Jag verkar också ha hamnat där, för jag går varken upp eller ner oavsett om jag äter onyttigt eller är superduktig med maten 
Har du kollat sköldkörteln? Så du inte har över eller underproduktion av sköldkörtelhormon, för det kan ju påverka väldigt mycket.

Prata med dietisten igen. Det kanske inte var rätt diet du fick därifrån för din kropp och din typ av förbränning.
Eller har du råd att åka på en så kallad "hälsoresa" och se om det ger något resultat när någon annan talar om för dig vad du ska äta, när du ska äta, när och hur du ska träna osv...
Masesgården i Tällberg har en sån veckokurs som jag funderat på att gå. Men eftersom jag inte kan vara med och träna pga... tja jag ska inte dra det igen, men jag kan inte träna... alls... 
så känns det inte som att jag skulle få ut maximalt av den kursen.

Jag förstår känslan av misslyckande.
Och du är inte ensam om den. Men låt den inte ta överhanden...

Jag förstår vad du menar, jag "letade" länge också och gjorde massa försök hit och dit men det blev aldrig hållbart. Och nu kommer det låta lite meditativt kanske, men det gäller att DU hittar DIN inre anledning. Den anledningen som går in på djupet, den anledningen som gör det jobb du behöver göra värt det hela, den anledningen som är bestående. Vad den anledningen är kan bara du själv hitta och det kanske inte sker över en helg. Däremot vet du när du har hittat den. Vi kan även kalla det motivation. När den anledningen är finns, då får man reda ut vad för slags relation man har till maten, varför man äter och när och hur. För jag tror dig, du äter säkert inte så mycket skräp, men för just dig så reagerar din kropp med att behålla dina kilon. Vikten är inte bara kosten, det är din rörelse, ditt sätt att leva (stressar du tex), har du balans i ditt liv som möjliggör hälsosamt leverne? Min väg blev lite krokig dit jag är idag: jag sökte hjälp hos en psykolog för att ta itu med lite grubblerier och jag fick en annan syn på mitt liv. Sen gick det många år och jag träffade en man som trodde på mig och pushade mig framåt. En dag hittade jag min inre anledning, och dagen efter gick jag till Xtravaganza där jag sedan dess jobbat stenhårt med min mentala hälsa, min kost och min motion. Och den hjälpen har varit ovärderlig. Men jag har gjort jobbet själv, det vill jag att du ska förstå, för det finns inga mirakel som fixar allt direkt, men det finns hjälp att få på vägen.

Jag förstår vad du menar med "jobbet själv". Det andra förstår jag inte. Jag är en kvinna som lever ett bra liv. Jag är välutbildad, har ett bra jobb, fina barn, är frisk och lever ett bra liv och är lyckligt nyförälskad efter en skilsmässa som var idealisk. Jag har gott om vänner och familj som stöttar och hjälper till med allt möjligt. Och en sambo som älskar mig precis som jag är. Jag har en bra självkänsla och inom de allra flesta saker, t ex på mitt jobb, har jag oxå ett gott självförtroende: jag vet att jag är duktig på mitt jobb. Jag kan ärligt inte se vad det är som stökar till det för mig som gör att jag inte kan gå ner i vikt.

Jag ska kolla sködkörteln som Chicita föreslog. Har faktiskt tänkt på det själv då jag i perioder känner mig så extremt trött och oföretagsam.

gloriousgirlgirl: jag beundrar dig och jag blir imponerad av att du lyckats med en så massiv viktnedgång. Grattis! 

Det är JÄTTEBRA att ditt liv ser ut så! Behåll det! Men eftersom du är överviktig kan du behöva ställa frågan: hur länge orkar min kropp med detta? Hur ser min framtid ut? Du behöver troligen inte väga 60kg enligt BMI, men dina 100kg är för stor ansträngning för din kropp att klara under resten av ditt liv. För att kunna råda dig så måste man se på helheten, det som du uppfattar som nyttigt och bra kanske inte alls är bra för dig. Och vad är en portion egentligen? Hur mycket måste just du göra av med i motionsväg för att tappa vikt osv osv. Jag kunde också mycket om viktminskning när jag började på Xtravaganza, trodde inte jag skulle kunna lära mig då mycket mer, men jag har fått många aha-upplevelser under vägen. I mitt fall så fick jag det svart på vitt att jag har mycket muskelmassa, mer än normalpersonen och det gör att jag är tyngre än andra. Bara där fick jag inse att jag aldrig kan bli smal rent volymmässigt. Att jag sen var 47 år i kroppen fastän jag i verkligheten var 31 år fick mig att vakna till lite mer. Hur skulle jag klara att föda barn, leva osv när min kropp var 16 år äldre än jag var? Jag har lärt mig mina triggers nu och jag har lärt mig lyssna på min kropp. Jag kan därför inte säga till dig att du ska äta si eller så, för det är helheten som avgör. Om du tränar mycket idag så är din kropp van vid det, alltså behöver du förändra intensiteten och mängden i den. Samma sak med maten, jag gissar att du äter för stora portioner och inte så balanserat som du kanske tror. För annars hade din kropp släppt ifrån sig kilona. Mest troligt är du inte sjuk utan du kan gå ner i vikt.

Jag är också 160 cm lång och väger just nu ännu mer än du, och jag förstår känslan av desperation när det bara inte går. Det är inte kul att vara tjock.

I mitt fall handlar det om ett sockermissbruk, i kombination med en sjukdom som jag ett tag försökte komma runt genom att hålla mig uppe med ständiga sockerkickar. För mig funkade LCHF, just för att jag blev av med sockerberoendet när jag slutade tillföra socker i alla formen. Jag hade en djävulsk abstinensperiod, men när jag kom ut på andra sidan blev det alldeles lugnt och skönt och jag gick ner 30 kilo utan att det ens var svårt.

Sen kom bröllopsstress och utmattning (jag är fortfarande inte frisk) och bröllopstårtan blev nog tuvan som stjälpte hela lasset, för sen tappade jag greppet helt och gick upp alltihop igen.

Så nu kämpar jag med att återfå motivationen och orken och ta tag i det hela igen, jag har ju fördelen att jag vet vad jag ska göra, det gäller bara att göra det också.

Personligen skulle jag aldrig våga göra en gastric bypass. Inte bara för de risker som det alltid är med en omfattande bukoperation, utan också för att det verkar svårt att få i sig alla näringsämnen man behöver sen. Och vad händer när man blir gammal och får svårt att få i sig tillräckligt med näring ändå? De få jag känner som gjort operationer mår inte bra, flera år senare har de problem med dumpning, strulande mage, och allehanda besvär som håller dem hemma från jobbet många dagar. Men visst har de blivit smalare. Flera har dessvärre blivit smalare på ett sätt som får dem att se gamla och trötta ut.

För mig personligen skulle det dessutom vara stenkorkat eftersom det inte skulle bota mitt sockerberoende, och risken skulle vara överhängande att jag skulle äta riktigt, riktigt dåligt.

Jag har inget svar på din fråga. Jag skulle inte göra det, men jag är inte du.  För mig funkar LCHF (och sköldkörtelmedicin) om jag bara äter som jag ska. Om jag började om med LCHF och det inte funkade skulle jag också känna mig desperat tror jag.

jag har gjort en gbp op (8mån sedan) å lyckats gått ner 33kg hittills.
har väl kanske 7kg till normalt bmi vilket är lite utav ett mål.
jag har inte haft några problem efter min op, vist man blir tok dålig ibland när man äter för mycket eller för snabbt eller sött eller dricker för snabbt/mycke.
med detta kan man ju ibland unvika.

jag tycker man ska prova allt å lite till innan man bestämmer sig, å när man har bestämmt sig tänker man efter 10 gånger till =)
du får nog gå på din magkännsla
op kan gå åt skogen men dom absolut aldra flesta går det toppen bra för. duping är inte komplikation av op utan ett felaktigt ätande.
dom skulle aldrig gör op om de inte var ett lyckat koncemp.

lycka till vad du än bestämmer dig för.
maila gärna om du har några funderingar =) 

Hej!
Jag opererades med gastric bypass för 1,5 år sedan och har sedan dess gått ner 41 kilo och är nu normalviktig enligt BMI. Jag har alltid haft problem med vikten och har en del hormonella problem som alltid satte käppar i hjulen för mig när jag ville gå ner och bibehålla viktnedgången. För mig har operationen varit mitt bästa beslut någonsin. Men jag rekommenderar aldrig någon annan att göra operationen, jag känner mig själv och jag visste att det här skulle vara ett bra beslut för mig. Jag ville och vill fortfarande bli dålig om jag äter fel mat, jag behöver det tyvärr och jag njuter av att leva på en bra och strikt kost. Jag mår superbra, tränar nuförtiden fitness och är hälsan själv. För mig har allt planerande och ätande blivit naturliga rutiner i min vardag, känner mig inte alls annorlunda längre. Dessutom äter jag mycket större operationer nu 1,5 år efteråt. Mina lunchportioner skiljer sig inte så särskilt från mina smala kollegors :)
MEN jag vet många som det inte gått lika bra för. Personer som inte var förberedda på vad operationen skulle innebära, för det är en massa jobb om man vill må bra. Därför är det så viktigt att man är mycket påläst innan om vad operationen innebär och motiverad till en enorm livsstilsförändring. Du måste för resten av ditt liv äta näringsriktig kost 6-7 gånger om dagen, du måste ät vitaminer varje dag, gå på häslokontroller och verkligen ta ansvar för din kropp. Det är en stor omställning som inte alla klarar av tyvärr...

Jag opades i november förra året. Jag har gått ner 42 kg än så länge.

Nu utgår jag för mig själv bara. Jag har mått så bra hela tiden, och mitt självförtoende är på topp. Jag ångrar absolut ingenting.

Det här med att tänka på vad man äter, när man äter osv har gått förvånansvärt lätt. I början planerade jag och tittade på klockan men nu går det på rutin. Jag har alltid med mig mellanmål bara när jag går ut. Jag tänker inte längre på hur jag ska äta, jag kan äta allt men i måttliga mängder.

Jag tänkte i många år att "bara jag mår bra, vad spelar det för roll". Men jag insåg mer och mer att jag mådde inte bra. Vara lite över 20 och väga 140 kg. Ha ont, ingen ork och inget självförtoende. Nu har jag allt det. Jagh väger fortfarande tresiffrigt, men jag har precis nu börjat träna och jag tycker det är kul. Jag orkar. Jag har inte längre problem med att vända mig i sängen för jag har ont nånstans.

Egentligen så ska man ju enligt läkare äta lite och ofta. Skillnaden är att detta verktyg hjälper dig att hålla det eftersom det är så du måster äta efteråt för att du ska gå ner och för att du ska må bra. Men jag går inte hungrig. Jag äter faktiskt inte en köttbulle så blir jag mätt sen, jag äter en mindre än andra men jag blir mätt och belåten. Det jag har svårare för att äta är för fett och för sött, men det är ju meningen.

Det handlar inte om att bara bli smal, det handlar om hälsan. Det här med kläder är bara ett plus.

Jag ångrar ingenting. Men nu ska du inte ta det här som att du måste bara för det gick bra för mig.
Utgå från dig själv. Läs på! Läs nackdelar, fördelar, positiva berättelser, negativa berättelser. Läs på om komplikationer.

Visst det finns risker, men jag tänkte att risken att jag skulle dö av fetma är typ 90% eller så med tanke på sjukdomarna som redan finns i min släkt pga fetman. Pga op dör 0.01%. Risken för komplikationer är ju givetvis större. Jag tog risken och fann livet, jag hoppas gå ner åtminstone 20 kg till.

Lycka till! Läs, läs, läs! Hoppas du tar ett beslut som känns rätt för dig.

Ska också tillägga att trots op så gör man jobbet ändå själv. Första året går man ner automatiskt men man får ju göra valen själv. Man måste ändå träna och äta bra. Man kan faktiskt vänja magen med dålig mat och gå upp i vikt igen. Man måstre ju kämpa själv. Det är ett verktyg som gör det lättare att välja rätt. En del som är med i typ Biggest loser har ju gjort op men gått upp igen. Allt handlar om hur man förvaltar sitt verktyg. Så man måste vara redo innan och påläst.

Jag opererades för 2,5 år sen och har aldrig ångrat det beslutet – även fast det inte är en dans på rosor. Jag har tappat nästan 60 kg och har troligen förlängt mitt liv med flera decennier. Jag är ung, 25 år, vilket jag tror bidrog till att jag har mått så bra efteråt. Jag har inget särskilt ”häng”, jag kan äta allt av mat (fast mindre positioner än andra), jag kan äta efterrätt och godis om jag önskar det (fast mindre än andra). Det är kanske 1 av 100 dagar att jag önskar jag kunde äta mera, t.ex. i samband med jobbmiddagar, 3-rätters osv, men annars uppskattar jag mina små portioner.

Det jag uppskattar mest är så klart min fysiska form. Jag började träna tidigt efter operationen, och nu är jag en riktig löpar-tjej med bättre kondition än mina flesta kompisar som alltid varit smala.

Men tyvärr är det inte alla som en gastric fungerar bra för. Om du lever som du säger – äter nyttigt och rör på dig mycket – ja, då vet jag inte riktigt hur en operation skulle hjälpa dig? Det måste i sådana fall vara om du äter enorma mängder?

Men om valet står mellan sjukdomar, ohälsa och troligen tidig död – eller operation, ja då vet du vad jag valde

Jag gjorde min för tre och halvt år sen. Det är det bästa jag gjort.

Har gått ner ca 45 kg och håller vikten. Mår hur bra som helst.
Men man kan inte töja ut magsäcken, däremot lär sig kroppen (tarmen) att ta upp mer näring
så därför är det viktigt att tänka på vad man stoppar i sig. Jag äter det mesta efter min op, men
betydligt mindre portioner.  

sophiebus, Anonym (Opererad), Anonym (jag har), Anonym (också opererad) och mirran2: Tack för era svar och för att ni delar med er av egna erfarenheter!! Ni berättar både om fördelarna och nackdelarna, precis som jag ville få del av!!

Jag går vidare med mitt funderande och era berättelser, tips och åsikter är oerhört värdefulla!!

Jag har inte kollat svaren i tråden ännu så jag vet inte om du redan fått svar som du är nöjd med men här är mina svar på dina frågor: 

Jag har alltid haft problem med vikten och det har gått sakta upp trots ganska ihärdig träning och strikt kost. När jag blev gravid så blev jag mycket sjuk och dålig och slutade träna (kunde knappt gå upp ur sängen) Jag började med dietist direkt efter förlossningen men efter ett år hade jag gått upp 11 kilo. Jag fick en personlig tränare efter det året och gick upp ytterliggare 6 kilo. Då konstaterades det att jag hade extrema problem med sköldskörteln och jag fick äta medicin... men man går inte ner i vikt av medicinen, man bara slutar gå upp i vikt. Jag skrev upp mig på listan till en GBP 2011 och det 1½året var den värsta tiden i mitt liv.  

Jag gjorde min GBPoperation 1 november förra året. Jag vägde då 133 kg och hade strl 54 upptill och 56 nertill. Jag var oerhört dålig. Jag hade ont överallt. Jämt! Jag kunde inte stå upprätt mer än någon minut innan ryggen nästan knäckte mig. Jag kunde inte gå mer än ca 100 meter innan höfterna och knäna gjorde ont. Jag var jämt trött och hade extrema sömnproblem. Kunde ta 5-6 timmar innan jag somnade, dag som natt. Jag var ledsen och deprimerad och såg inget ljus i tunneln. Jag fick diabetes och problem med hjärtat.

Jag väger nu 83 kg och har strl 42-44 och är frisk. Jag tränar boxning och aerobics, jag leker med min son, och ser det underbara i honom som jag helt plötsligt orkar med. Jag har sex flera gånger i veckan och jag börjar känna igen mig själv i spegeln. Jag är gladare och gladare och det kan nu gå många dagar innan jag blir ledsen vilket är extremt bra om man jämför med innan. En depression tar dock lång tid att komma ur. Jag tycker att pizza är äckligt och min syn på fredagsmys är melonskivor och jordgubbar. En bonus är såklart att trots att jag är långt ifrån smal så kan jag handla kläder i mer och mer affärer. 

Med detta sagt skulle jag ALDRIG, aldrig och åter ALDRIG göra operationen om jag "bara" hade haft övervikt, eller om jag hade en minsta tanke om att jag skulle klara det själv. Jag hade dött utan operationen. Punkt. Antingen hade jag tagit livet av mig eller så hade hjärtat "exploderat".

På många sätt är det självklart lättare med operationen, men på många sätt värre (när det gäller att tänka på mat vill säga). Jag som är en av dom som typ avlider om jag inte äter 7-8 ggr per dag måste planera in i minsta detalj för om jag missar en måltid känns det som om jag ska dö. Om jag äter för mycket en måltid så går det för länge innan nästa måltid. Om jag inte dricker tillräckligt så får jag vätskebrist med en gång eftersom jag äter så ofta. (och då ska det tilläggas att du inte får dricka 30 min efter varje måltid, och det är tufft att få i sig det vattnet som krävs). Jag får inte gå och lägga mig för sent efter sista kvällsmålet för då vaknar jag med smärtor och hjärtklappning. Allt det här vet du ju såklart redan om du går i operationstankar. Men det kan ju inte sägas för många gånger. Bara en sån sak som om du tex går på stan och vill gå och äta med dina vänner, ni går in på mcdonalds och vad du än tar vet du att du blir helt otroligt dålig och kanske behöver ligga ner ca 45 min innan hjärtklappning, yrseln och frossan går över.

Nu blev det oerhört långt, men det jag vill säga är: Jag ångrar inte min operation en sekund. Jag har fått mitt liv tillbaka och jag börjar återigen bli jag. Jag kan leva igen och tycker att det är roligt att ta på mig kläder och det bästa av allt är att min son är så jäääävla underbar och rolig och busig. Nu ska jag inte på något sätt klanka ner på din vikt, men jag tycker att 100 kg till 160 cm är inte "så farligt". Man kan vara hälsosam med den vikten, om inte annat om du går ner 10 kg på egen hand. Operationen är en snabb fix.... men det är bara i första stadiet. resten av livet blir oerhört komplicerat. Dom flesta går upp igen efter ett par år. Och häng överallt är inte vackert (inte bara maghäng som folk tror. Jag har häng på ryggen, benen, armarna) ;)