Smärta livet ut... Nu då?!

Som några av er vet så har jag dragits med fruktansvärda ryggsmärtor sedan oktober-12. Smärtor som gör att jag vissa dagar inte kan ta mig ur sängen, andra dagar som jag bara kan gå ett par hundra meter.

Efter många turer, hundratals läkare som undersökt, ställt frågor, testat det ena och det andra, ordinerat den ena starka smärtmedicineringen efter den andra så har jag då äntligen fått en diagnos. SRS (Segmentell RörelseSmärta). Skönt att få svar på problem, mindre skönt att få veta att mitt liv nu blir helt omställt som 24-åring. Min utbildning som kostat en massa pengar, tid, svett och tårar, den kan jag säga tack och hej till, jag måste skolas om. Visst kan jag bygga på utbildningen också, men jag känner att kan jag inte jobba med det jag verkligen vill, då vill jag göra något helt annat. Dessutom, jag kan inte sitta ner mer än några minuter åt gången, hur ska det gå till på en föreläsning?

Samma sak när jag fick hem pappren från den rehab jag ska testa nu (5:e rehaben totalt) där det står att om jag passar in och får möjlighet att medverka i denna mulitmodala rehabilitering, då ska jag bl.a. gå på föreläsningar. Hur fan tänkte dem då? Det är ett ryggcentra jag ska till, dem borde ju förstå att det kan vara omöjligt att sitta ned på en föreläsning.

Förlåt att jag babblar på, har så mkt känslor som jag vill få ut men inte vill tynga min m2b med. Det jag fasar lite över är hur jag ska ta mig igenom vår bröllopsdag om ett år. Visst, allting löser sig, så klart, men jag vet att jag efter ett par timmar behöver lägga mig minst lika länge och vila. Ska jag kanske ställa en säng intill honnörsbordet så jag kan lägga mig?! Hahaha! Ja, humor måste man ju också ha... Jaja, det löser sig..

... Graviditet då?! Hur fan ska det gå till? Ska jag vara ett kolli i 9 månader och sedan inte kunna bära mitt barn?! Haha! jaja... Allt går, allt blir bra... Bara skönt att få ur sig, kanske få bra idéer om hur man kan lösa sin bröllopsdag, för jag är väl inte den enda här inne som har haft ordentligt ont i kroppen vid tiden för sitt bröllop? (Även om man inte har denna diagnos kanske man kan komma med tips i alla fall)

Kram på er blivande, och redan gifta, brudar!

filibustern skrev 2013-05-22 11:41:09 följande:

jag beklagar verkligen. som sköterskestudent har man läst mycket om smärta och hur det kan påverka den drabbades liv och.. ja.. det är ju inte roligt. dock är det många som lär sig hantera smärtan så de kan leva ett hyfsat liv ändå. en del tar tabletter, en del kör yoga eller meditiation. olika vad som hjälper. men du har så att du får ont när du sitter? eller är det ont vad du än gör? kanske akupunktur skulle hjälpa?

Ja, livet blir helt klart påverkat. Kan inte städa ordentligt (har jag tur orkar jag ta en snabb tur med dammsugaren, så städningen tar väl en vecka, sen är det bara att börja om igen) plocka i och ur diskmaskin funkar ibland, tvätta är bara att glömma för tillfället. Som tur är har vi hantverkare i vänskapskretsen så dem ska hit och "handikappanpassa" bl.a. tvättmaskin och torktumlare så jag har dem i en relativt bra arbetshöjd, problemet kvarstår dock men det underlättar.

Jag har konstant smärta, sedan varierar den från dag till dag, ibland vecka till vecka. Har jag otur kan jag ha en he*vetes-vecka, då har jag så ont dygnet runt att jag inte kan göra annat än flytta mig från sängen till soffan, bara för att mentalt känna att jag åtminstone kommit upp.

Den konstanta smärtan ligger ungefär mellan 4-6 på skalan, den smärta som kommer efter aktivitet (ibland efter att ha varit på affären som ligger 100m utanför, ibland efter att ha plockat i diskmaskinen, ibland efter att ha kört bil, väldigt beroende från en dag till en annan) ligger mellan 8-10 (ibland vill jag också säga 12).

Har testat diverse olika ordinationer på smärtlindrande mediciner, alltifrån starka neuro-tabletter till morfin och liknande. Lyrica, saroten, kataprezan, dolcontin, pronaxen, osv., inget hjälper.
Sjukgymnastik i flera månader, blir bara värre. Avslappningsövningar som jag fått från min sjukgymnast fungerar till viss del, men det enda som verkligen hjälp är att lägga sig i fosterställning, kan jag inte göra det så får jag stå och hänga med armarna över ett bord eller liknande eller krypa ihop till en sittande boll för att försöka dra ut ryggraden.
Sitta och stå förvärrar smärtan ordentligt, även fast jag kanske inte är igång.
Däremot så har jag nog inte helt accepterat att livet är så här nu. Jag aktiverar mig för fullt om dagarna. alltifrån att träffa svägerska med dotter (mammaledighet), gå på konsert, köra iväg och göra ärenden eller som idag gå på fotboll. Så, jag låser inte in mig och sitter i ett hörn bara för att jag har ont. Mitt liv är påverkat fullständigt, och jag har så jä*la ont varje dag, men det stoppar mig inte, men det låser mig i alla fall. Och jag tror att det förbryllar läkarna mest. Att jag ändå försöker hålla mig väldigt aktiv, för jag klarar inte av att bara gå hemma hela dagarna, men jag klarar inte heller av att arbeta. Jag vill bara få utlopp för min energi. Jag mår inte dåligt mentalt över situationen, jag har ändå accpeterat det så pass att jag fattar att det är så här det är nu, jag är inte orolig eller ängslig, men ibland kan jag dock känna ilska över att det ska vara så här, men framförallt att jag inte tagits på allvar förrän nu när jag träffat en privatläkare.

Jag har mycket att säga om det här, som kanske märks :P men jag engagerar mig väldigt mycket i sådana här saker, har alltid gjort. Så ja, jag får väl börja bli aktiv i NHR eller nåt :P

lexington.blogg.se

Smärta livet ut... Nu då?!

INNEHÅLL