Längtar snart ihjäl mig!

Jag har börjat känna att det är alldeles för länge kvar. Längtar så jag blir knasig, Men nu vet i stort sett alla att det blir bröllop nästa sommar, så att helt plötsligt bestämma sig för att flytta det till i sommar känns inte så aktuellt. Då kommer graviditetsryktena börja florera. Och de har jag redan levt med ganska länge eftersom jag oftast inte dricker alkohol utan är chaufför istället 

Nu vet jag hur min lillasyster kände sig när hon var liten och jag skulle förklara för henne att hon inte fick göra något nu utan var tvungen att vänta ett tag. Fungerar det om jag också lägger mig ner på golvet och gråter tills jag får gifta mig nu direkt?  

Det är ett år och tre månader kvar för mig. 445 dagar om man ska vara exakt 
När vi förlovade oss sa vi att vi skulle vänta med att börja planera och istället bara landa i att vara förlovade. Men vi bestämde att det skulle bli 2014. Och sedan bestämde vi augusti. Och sedan var det svårt att inte börja planera och längta. Nu vet jag inte hur jag ska lyckas hålla mig.

Jag höll ut i kanske två veckor, en månad. Två år är ändå ganska länge att landa i tanken på att vara förlovad  
Min syster och min mamma hjälpte mig att komma igång i förtid, de köpte en bok om att planera bröllop, och syrran har lovat att baka tårta och skulle provbaka en till min födelsedag i år. Jag sa åt henne att lugna sig eftersom det är helt vansinnigt att bestämma tårtan ett och ett halvt år i förväg. Så vi ska provbaka i sommar istället. Ett år är ju mindre än ett och ett halvt  
Tror förresten inte min sambo insett hur mycket jag tänkt och börjat planera än. Jag försvann liksom in i BT och sedan har jag glömt prata med honom om vad jag upptäckt. 

Jag har just fyllt 25, men i umgängeskretsen är jag äldst, vilken gör att jag känner mig snorgammal istället för att känna mig ung. På jobbet är jag yngst, men då känner jag mig gammal på grund av samtalsämnena  Jag undrar om det gör mig extra mogen... eller bara knäpp.Ja, när man lägger fram det så känns det definitivt som att det kommer gå läskigt fort, men med tanke på att det känns som en evighet sedan vi förlovade oss (juldagen 2012) så är ju nästa sommar en riktig evighet bort. 

Ingen som har skrivit här på länge, men i fredags var det ett år till vårt planerade datum, och jag fattar inte att det kan vara så länge kvar! Det enda jag gjort i fråga om planering på sistone är att bläddra i Allt om bröllop-boken som min syster och mamma gav mig i våras. Men det står ingenstans "Plättis, den här klänningen ska du ha, den kommer bli perfekt! Och det här är menyn till middagen på din och M's stora dag." 

Jag sitter mest och grubblar över vilket upplägg vi ska ha. Från början hade vi tänkt bjuda släkt och vänner, totalt omkring 70 personer. Nu vet vi inte hur det blir, om vi kanske måste ha ett mindre bröllop istället, eller dela upp vigsel och fest. Problemet är att så många som vill hjälpa till har väldigt bestämda åsikter om hur det ska vara. I slutänden är det upp till mig och min karl, men ingen av oss har någon vana att planera stora sammankomster. Han vill gärna bjuda alla, utan undantag, medan jag försöker vara realistisk och tänker sönder istället