Kan man bara bjuda vissa barn?

Det tycker jag!

Egentligen har jag väldigt svårt för hur vi allmänt buntar ihop männskor i åldrar i landet generellt sett, och när det kommer till barn är det så tydligt (inte minst här på BT) att man ser barn som en grupp, en slags människor, istället för enskilda individer.
Så här är det för mig: jag har människor som står mig nära i alla olika åldrar! Jag buder gärna in dem till en fest-och egentligen tycker jag det är lika dumt om någon säger "vaddå, fick den ungen komma?"som om någon skulle säga, "VA? jag trodde inte 65-åringar var välkomna" (för de är ju så tråkiga/äter så mycket/går hem tidigt eller vad det nu är man har för skäl att allmänt inte vilja ha just den gruppen där)
Jag kan väl ha ett barn som är min vän lika väl som en hundraåring?
Och i vissa av mina realationer ingår intensivt umgänge med hela familjer, medan jag med andra kanske aldrig träffat barnen alls. Självklart kan jag väl för tusan välja att bjuda med barn jag gärna ser som gäster! Vilka och hur många barn jag vill.

Vad som kan vara vettigt är väl att ha tänkt igenom vad man tycker och sedan ha ett bemötande i bereskap ifall man tror att de beslut man fattat angående inbjudan kan komma att ifrågasättas.

Och att folk inte skulle begripa att syskonbarn hör till de allra närmaste i en familj (vanligtvis) känns korkat.

Lika knäppt är det, tycker jag, att det verkar som om alla är i så otroligt stort behov av att försäkra "vi älskar era barn men..."
Folk behöver inte älska mitt barn (men jag hoppas de kan respektera honom och behandla honom med hyfs och värdighet, vilket inte är givet alla gånger) och jag älskar verkligen inte alla barn eller sådär "barn" i allmänhet. Jag är en social person och har gärna folk omkring mig-folk jag gillar, och jag kan bli lika irriterad på puckade vuxna som odrägliga barn-inte sällan sker den irritationen i en kombination av de två. Puckade vuxna har en tendens att producera odrägliga barn...

Men, om man ser barnet som en egen person-och alltså därmed en egen, personligt inbjuden gäst, istället för någon som en annan gäst får eller inte får ha med sig, så borde man väl rimligen inte kunna bli stött? Istället för att "jaha, de sa minsann barnfritt men nog fan är Evas ungar här"så får man väl konstatera att ens egna barn inte var bjudna eller att andra valt att ta sina med sig av okända skäl-vad spelar det för roll?
Jag menar, varför tänker man i termerna av "barnfritt" eller "barntillåtet" alls? Det är det jag tycker blir så skevt-som om det vore husdjur på något vis.

Jag har aldrig ens varit i närheten av tanken att bli sur på någon inför en fest för att min son inte är bjuden på samma fest-och jag har väl på festen naturligtvis ibland sett andra barn där-inte fasen har jag då tänkt "jaha men då borde väl jag fått ta med mig mitt barn"-varför? Varför borde isåfall jag också fått det? Varför ser vi barn som en enhet när de är individer?
Jag tänker inte på barn på det sättet helt enkelt. är de där så är de väl gäster och vad är det med det? Då står de väl nära, eller är varmt välkomna för att arrangören känner så eller vad?

Nä, jag tycker det verkar finnas ett grundproblem i hur vi betraktar oss indelade i åldersgrupper och att det skapar sådant här för att vi inte längre ser individer (fast i är så galet individfixerade numera). Samtidigt verkar föräldrar se barn som en direkt förlängning av sig själva och ha svårt att andras hela värld inte snurrar runt mitt barn.

Det är värt att fundera lite på hur det kan ha blivit så att detta är en så laddad fråga-jag tror inte den har varit det bakåt i tiden.

Fast visst blir det just i det här fallet lite knepigt att trixa sig ur smidigt, eftersom det redan gått ut en inbjudan som säger "barnfritt"-det är klart att då kan ju andra undra "vaddå barnfritt", om det nu verkat viktigt just ur aspekten att barn av någon orsak inte bör vara där.
Då ska man nog akta sig för att hitta på bortförklaringar och motiv som kanske bara låter ihåliga, utan säga precis som det är: vi har insett att vi inte ill vara utan syskonbarnen, då de trots allt står oss väldigt nära och vi tror festen kan få vuxenfokus ändå. Och sedan får folk faktiskt förhålla sig till den saken.

Ja det är så dubbelt-för å ena sidan har väl egospåret aldrig varit starkare (jag gör precis som jag vill med allt i mitt liv så det så), samtidigt som vi lever i de lättkränktas land och faktiskt på riktigt använder ett så starkt ord som "kränkt" nästan så fort något öht går en emot. Folk blir nästan personligt kränkta av vädret numera.
samtidigt så är vi ängsliga och det tror jag beror till stor del på att om det inte finns så tydliga normer längre för hur "man" gör (och därmed punkt), så blir ju valen svårare. Och om man då någonstans faktiskt vill att alla ska vara nöjda och glada, så är det svårare än förut att åstadkomma. Men, då kommer också frågan om varför man vill det?
Är det verkligen av omsorg om andras känslor, eller blir även andras känslor inför ens egna val en ego-grej. dvs du är skyldig mig att vara glad, ärad och tacksam, annars blir det ju tråkigt för mig och jag har rättigheten att hela tiden vara fullt ut tillfredsställd.
Jag tycker ibland folk verkar mer ledsna över att "fan nu fick ju inte jag full utdelning på min egen lysande idé" än att man är så vidare bekymrad över att man skulle gjort något fel.
För, ibland kanske man får inse att idén man själv hade om sitte get party, inte blev helt lyckad för den som skulle komma.
Det finns ju kanske också i viss mån en anledninga att somliga "regler" för en lyckad fest går att hitta och återanvända. försöker man uppfinna ett helt nytt och superunikt koncept bara ör att inte behöva göra som alal andr, kanske man riskerar en del fällor.

för att nu dra iväg lite OT här från grundfrågan...

Vet du, det håller jag fullständigt med om!