Jag bara gråter....

Jag bara gråter och känner mig förvivlad. Jag ångrar så mycket att vi ställer till med bröllop. Jag trodde det skulle vara roligt och att alla skulle vara glada för ens skull, men så är det inte.

Vi har inte så mycket pengar och budgeten är på ca. 40 000 kr. Nästan allt är ordnat men det ena efter det andra strular. Vi ville ha ett litet bröllop med närmsta familjen och jag vill så gärna att min pappa som är döende i cancer skall hinna med att se mig gifta mig. Jag vet att han verkligen ser fram emot det och jag känner att det inte finns tid att spara ihop mer pengar. Men allt bara strular. I dag ringde jag catering firman för att dubbelkolla och då visade det sig att de inte hade tid att leverera eller bistå med personal till bröllopet, så nu måste jag hitta en ny firma och ny personal (vi gifter oss om 7 veckor).

 Jag har även tre vänner som är fotografer och den ena vännen skulle fotografera hos för ett riktigt bra pris. Tyvärr har dock bilen gått sönder och eftersom vi bor på landet och det finns ingen kollektiv trafik är vi tvugna att omgående laga bilen. Vilket, har gjort att vi fått tagit pengar från bröllopsbudgeten. Samtidigt har vännen som skall fota oss varit extremt svår att få tag på. har bjudit på två av våra barns kalas men inget svar. Försökt boka träffar sen december men inget svar. Fick äntligen tag i henne men fortfarande får jag inget svar om när hon kan träffas. Får ingen förklaring till varför hon inte svarar. Hon säger bara att hon alltid har mobilen med sig, så så svårt är det inte att få tag på henne. Fick känslan av att hon inte skulle dyka upp på bröllopet (hon har svikit mig ofantligt många gånger). Berättat otalig gånger att jag är föräldraledig så det är bara att boka in en tid som passar henne, men inget svar. 

 I samma veva ringde jag och grät till min närmsta vän för att jag kände mig nervös över att jag ev. inte skulle få någon fotograf till bröllopet eller ha råd. Hon erbjöd sig då att fotografera oss gratis (är även fotograf). Jag vet att min vän som från början skulle fotografera oss har ett häftigt humör och jag blev så nervös kring hur jag skulle berätta för henne att jag inte har råd med hennes tjänster. Jag rådfrågade många av mina vänner men kände att det bara var att vara rak och ärlig. Självklart blev det katastrof! Hon började gråta, sa att min andra kompis försöker sno hennes kunder och sen la hon på luren i örat på mig. Jag försökte vara så tydlig som möjligt med att jag vill ha henne på bröllopet och att jag älskar hennes som vän men att jag helt enkelt inte har pengar. Det kändes så pinsamt att förklara att man inte har råd. Jag har varit tydlig från början om att det är ett budget bröllop och att vi inte har så mycket pengar. Hon menade på att jag skulle ha frågat henne om hon kunde göra det gratis. Känner dock att jag har för mycket stolthet för det. Men som sagt hon la på luren i örat på mig och vägrar nu prata med mig. Vet inte ens om hon kommer på bröllopet.

Samtidigt som allt detta pågår så vägrar min karl att engagera sig i bröllopet, vilket gör att jag känner mig ensam.

Samtidigt vet jag att min karl är ledsen över att många av hans vänner inte riktigt accepterar mig. Hans vänner har känt han sen dagis och ingen av dem ordnar en svensexa för honom. Däremot håller de för fullt på att ordna en svensexa för en annan gemensam vän som gifter sig dagen efter oss. Jag förstår att han blir ledsen.

Jag försöker dock att se till att bröllopet även blir som min karl vill. Jag vet att han inte vill ha stort. Bara närmsta familj vid cermonin, sen middag och tillslut fest med vänner. Många vänner är dock upprörda över att de endast är bjudna på festen.

Det känns som att hela bröllopet har gjort människor sårade, upprörda, arga och besvikna. Jag känner bara för att dra mig ur allt. Det känns som ett enda stort ok. Jag ville ju bara bli gift med min underbara karl, ha roligt och se till att min underbara pappa får vara med innan det är försent. varför skall det vara så svårt. Jag känner mig bara ledsen, men det är skönt att få skriva av sig.