Inlägg från: jimmyojennifer |Visa alla inlägg
  • jimmyojennifer

    snälla hjälp mig svärmor är psykiskt sjuk & nu är vi osams vi ej leva

    Helt ärligt, tycker jag att du är väldigt grov i munnen du också. Man är faktiskt två om att bråka. Det är inte acceptabelt att din svärmor kallar dig för sådana saker, nej. Men att inte bjuda henne på bröllopet handlar inte om självrespekt det handlar om stolthet.


    En stolthet du bör svälja och acceptera att hon faktiskt är din blivandes mamma, oavsett era dispyter måste du förstå att hon faktiskt är din blivandes mamma i vått och torrt. Om inte din blivande själv säger att han inte vill ha henne där men då ska det vara hans beslut och inte efter påtryckningar från ditt håll.


    Jag tycker faktiskt inte att det är rätt att du bråkar med din blivande om hans mammas beteende, dom är faktiskt två olika personer och han kan inte styra hennes beteende och reaktioner.
    Jag tycker inte heller att du ska begära att han ska lösa era konflikter. Du är vuxen och likaså hans mamma, ni måste själva kunna prata om era problem. Hade du kunnat välja mellan din mamma och din blivande?


    Om du gifter dig med honom kommer alltid hans mamma finnas med i bilden på ett eller annat sätt. Du behöver inte vara bäst vän med henne, prata om dina/era beslut osv. Däremot kommer din blivande förmodligen göra det och hon kommer vara med på högtider och födelsedagar där byte av artighetsfraser ingår.


    Att du och din svärmor inte kommer överrens är inte en giltig anledning till att din blivande inte ska få ha sin mamma i sitt liv, eller att dina barn (framtida barn?) inte kommer få ha kontakt med sin farmor.


    Om du nu tycker att allt är hennes fel, visa dig vara den bättre personen och ta första steget. Kontakta henne och säg att ni behöver prata. Försök reda ut problemet som är just nu och säg att du vill hålla en god och trevlig stämning på bröllopet och därför tycker att ni ska reda ut era problem.
    Berätta hur du ser på din och din blivandes självständighet och säg att du gärna tar emot tips och råd med att det slutgiltiga beslut är ditt/ert och de måste hon ha respekt för.


    Håll en trevlig ton och vad du en gör, fräs inte tillbaka för det är att hälla tändvätska på eld, då får hon bara ännu mer fart förmodligen.


    Att blockera någon med alla kommunikations -medel som går, inte vilja prata, dra in inbjudan till bröllopet, inte äta, bara gråta och ta ut de på din kille,( som faktiskt är oskyldig ), är för mig fullkomligt oresonligt och faktiskt rätt barnsligt beteende.


    Sen håller jag med passionsblomman, jag tycker du ska ta kontakt med din vårdcentral och be om en remsiss till en psykolog eller beteendevetare, jag tror också att du behöver prata med någon utomstående. Speciellt om det är så illa att du inte äter pga att du mår dåligt.


    Vi på bröllopstorget kan ge objektiva tips och råd, men vi kan inte reda ut dina problem. Det finns så mycket runt ikring familjeproblem som främmande personer inte kan känna och se över en internet tråd.

  • jimmyojennifer

    Jag tycker faktiskt att du är otroligt hetsig i ditt sätt att skriva. Det kanske bara är jag som missförstår det, men med tanke på hur du skriver känns det som att du inte riktigt vill avsluta det här bråket.


    Du pratar om att hon beter sig illa och att du inte vill svälja din stolthet och du tänker då inte be om ursäkt. Samtidigt som du absolut inte vill ha henne på ditt bröllop men det kan du inte säga? Eller jag förstår inte riktigt problemet?
    Precis som någon annan skrev, om du struntar fulllkomligt i henne, varför blir du då så arg? Varför är det ett problem om hon är där på er bröllopsdag om du inte bryr dig?
    Om det är som du skriver att "hon har slitit ut ditt hjärta och spottat på det" då borde det väl inte vara några problem att du säger att hon inte är välkommen på bröllopet?


    Om hon helt oprovocerat har betett sig så fruktansvärt illa mot dig så borde väl du och din man ha väldigt enkelt att avvisa henne från bröllopet och tala om att hon är välkommen tillbaka in i ert liv den dagen hon ber om ursäkt och ändrar sitt beteende. Sen borde ni kunna släppa det och gå vidare.


    Och du har visst ett ansvar, du har ett ansvar, precis som l Daniiel skrev över dina egna handlingar. Hur du hanterar situationen, vilket just nu verkar rätt dåligt faktiskt. Istället för att bete dig som en vuxen och mogen person som lugnt och sansat tar dig an problemet och försöker reda ut det, väljer du att spygalla över allting och bara säga att du inte har något ansvar i situationen.


    Backa några steg och försök se på det utifrån istället. Hur kan du tackla situationen för att det ska bli bra?


    mirre01 skrev 2013-03-21 16:14:16 följande:
    Ni som säger att jag har ett ansvar har så fel, jag kan inte ansvara för folk som hoppar på mig och gör som hon gör, jag sväljer inte min stolthet och jag tolererar inte från någon et hon har gjort oss och de mot mig, jag ansvarar för min familj men henne struntar jag fullkomligt i, hur kan hennes sjuka beteende bli mitt ansvar???? Om jag rånar en butik kan väl endå inte detta bli nån annans ansvar ??? Man kan inte stå för folks handlingar
  • jimmyojennifer

    Det var jag som skrev det, att det blev anonymt var ett misstag. Om du kollar högre upp så kommer du se att jag har lämnat alla andra kommentarer med mitt namn, så nej jag har inte lämnat flera anonyma kommentarer.
    Jag vet absolut inte vad människan har gjort, det här är ett internet forum där du bara delger vissa saker. Och efter vad du delget har jag sagt vad jag tycker. Om du inte vill ha andras åsikter (även det som inte håller med dig) kanske du inte ska lägga upp det på ett öppet forum?


    Jag menade inte att du med flit hade vänt hennes släkt emot henne, utan mer att om du och din kille pratar öppet med övriga släkten om hennes beteende så lämnar man utrymme för dom att bilda uppfattningar och hör dom bara din sida blir det lätt att dom får en negativ uppfattning.


    Jag anser att man ska hålla hårt om sina nära och kära och när det gäller konflikter kan man inte bara vända och gå för det löser inga problem.
    Tror du att din kille i längden kommer säga upp kontakten med sin mamma? Du kommer nog aldrig helt komma ifrån henne. Du behöver inte ta hand om henne och älska henne, men enligt min mening så borde man i alla lägen försöka lösa situationer som uppstår.


    Jag vet inte vart du ville komma med att lägga upp den här tråden från början för du verkar inte kunna ta motstridiga kommentarer.
    Som jag skrivit tidigare tycker jag att du verkar otroligt hetsig kring hela den här situationen och alla råd du fått härifrån om att försöka få hjälp för att må bättre, eller att ta det lite lugnt med bröllopet, eller att kanske söka hjälp tillsammans för att reda ut situationen med din mamma, alla dessa råd slår du bara ner.

    Jag är väldigt hård, ja, det vet jag. Men om man är ute efter sympati och kli under hakan tycker jag inte att man ska använda sig av ett ofentligt forum.
    Jag tycker att det är otroligt tråkigt att du har hamnat i en sådan negativ situation med din svärmor, jag tycker att det är tråkigt att du mår dåligt och att er livssituation och ert bröllop påverkas negativt av allt som händer. Ingen förtjänar att ha en komplicerad tillvaro.
    Men jag tycker att du borde försöka titta på det hela på ett lite mognare sätt. Du framställer situationen som att jorden är påväg att gå under.
    Du verkar inte heller ha i åtanke hur din kille mår av din konflikt med hans mamma. Kommer han kanske ångra sig i framtiden att hans mamma inte var med på hans bröllop?

    Min kille är mitt allt, min högra hand, min bästa vän, min livskamrat. Hur illa hans familj än behandlade mig skulle jag göra allt i min makt för att få det att fungera. Vi behöver inte ses på söndagsmiddag och umgås varje månad, men däremot skulle jag inte vilja ha stora konflikter som ligger och gnager och jag skulle aldrig vilja att min kille satt i en situation där han behövde slitas mellan mig och sin familj. För även om han finner de oacceptabelt att jag blir illa behandlad är det fortfarande hans familj, som han älskar och vill ha en relation till.


    Du väljer självklart hur du vill göra, det är ditt liv, din svärmor, din sambo och din smärta eller lycka. Jag hoppas det löser sig oavsett och till det bästa.


     


    mirre01 skrev 2013-03-27 13:35:11 följande:
    asså jag förstår inte varför du känner av ett behov av att vara annonym, men du kommenterar bara NEGATIVA saker på mina inlägg, och du skaffar dina egna uppfattningar uppernbarligen, och jag kunde inte bry mig mindre,
    JAG HAR INTE VÄNT HENNES SLÄKT EMOT HENNE dem har efter händelsen sagt upp bekantskap med henne för det hon gjort och vill ej ha med henne att göra, dett ahar INGET med mig att göra, om dom enser att hon gjorde en sådan sak att de ej vill ha med henne att göra är de upp till dom, sen att den finns för mig och stöttar mig & min kille i hela händelsen är väl rätt normalt med tanke på vad hon utsatte oss för. och du vet ju INTE vad människan gjort, nästa gång skippa att va anonym och våga stå upp för de du säger, du kommenterar & kommenterar bara negativa saker i mina forum bara där säger de rätt mycker för mig,
  • jimmyojennifer

    Det var inte så jag menade heller. Alla har vi varit med om jobbiga saker och tro mig, mitt liv har inte heller varit en dans på rosor! Alla här inne har med största sannolikhet varit med om både det ena och det andra som har påverkat oss, skadat oss och gjort oss ledsna. Alla har vi jobbat för att idag leva lyckligt och vara där vi är nu.


    Du måste nog sluta vända på allting som skrivs till dig. Du får det att låta som att vi attackerar dig och vill dig illa. Bara för att de åsikter och synpunkter vi ger inte stämmer överrens med dina så betyder det inte att folk vill dig illa.


    Om du vet att man kan ta sig igenom alla jobbiga situationer borde du väl kunna se ljuset i tunneln och även lösa den här dispyten?


    Genom att du skriver som du gör känns det ännu mer som att du söker medhåll i din fråga. Jag tycker att det är väldigt tråkigt att höra att du varit med om så mycket hemskt i ditt liv! Men använd dina erfarenheter till det bättre istället för det sämre.
    Du skriver att du vet att man inte kommer en millimeter utan en fight, men samtidigt så väljer du att låtsas som att din egen svärmor inte existerar istället för att lösa konflikten. Du är otroligt motstridig i allt du säger.

    Om du har erfarenhet av hur det är att ingen ställer upp när man mår dåligt borde du inte vilja ställa upp för din svärmor då som helt uppenbarligen mår dåligt nu?


    Ibland behöver man titta utanför sina egna känslostormar och fundera på vad som är bäst för fler än en själv och vad som gör mest nytta på ett långsiktigt perspektiv.


    Jag är ledsen att du tolkar det som att jag är emot dig och vill dig illa, det är inte min mening. Däremot kan jag inte hålla med om hur du har valt att lösa situationen. Jag kan inte tala om för dig hur du ska agera däremot läser jag forum för att hitta råd och lämna mina synpunkter, vilket är precis det jag gör.


    Jag hoppas verkligen att du hittar en väg ur den onda spiralen du har verkat fastna i.


    mirre01 skrev 2013-03-27 14:26:30 följande:
    det SISTA jag sökte var npn empati jag har haft ett rent piss skit jobbigt liv & jag har kämpat mig upp så inninorden långt och jag vet om att man INTE kommer en millimeter i världen utan en fight, jag lider även av 3 allvarliga obotliga sjukdommar så mjo är de nån som vet att livet är tufft är det jag, och det sista jag vill ha är kli under hakan. jag vet om hur det är att stå ensam, då menar jag inte utan vänner dock tillåter jag mig aldrig att visa dolk att jag är ledsen, för jag är stark och det fanns ingen som fanns för mig då jag blev sjuk. då jag art gruppvåldtagen eller då min bästa vän dog då jag var ung, men idag har jag mina vänner i vått & torrt
  • jimmyojennifer

    Om ni är lyckliga så länge ni slipper henne känns det precis som Janettejohansson skrev att du har ställt ett ultimatum till din kille "Din mamma eller mig" för husefriden har han valt dig. I och med att han valt dig har du slutat bråka med honom, därav är ni förtillfället lyckliga.


    Att man ena veckan har så stormigt förhållande att man bara gråter och inte äter och nästa vecka är man superlyckliga och allt är fantastiskt låter väldigt ohälsosamt. Som vi skrivit flera gånger skulle ni nog må bra av lite familjerådgivning, både tillsammans och separat för att lära er hantera era konflikter.


    Din killes mamma är fortfarande hans mamma! Oavsett hur du vänder och vrider på det så kommer han alltid älska sin mamma. Han valde dig i den här konflikten, men vad händer i framtdien? Tänk om han ångrar sig något enormt om ett par år för att hon inte var med på bröllopet? Du skriver att han tog beslutet att klippa banden med sin mamma, jag tror mycket väl att han kan ha gjort det för att få slut på den uppenbart mycket stormiga situationen som har blivit, men oavsett så går han nog och grubblar och tycker att det är otroligt jobbigt, som sagt det är hans mamma.
    Vänd på det och sätt dig själv i din killes situation, han börjar bråka med din mamma och du tvingas välja. Du behöver inte bara välja mellan din egen mamma och din partner utan du ska dessutom om bara några veckor gå ner för altargången på ditt eget bröllop, men din mamma är inte där. Mitt hjärta hade brustit om det var jag!


    Sen måste du faktiskt lugna ner dig lite. Sånt här:
    "hur elakt detta än låter, men jag kommer inte sträcka ut min hand om hon så ligger på sin dödsbädd, jag har klippt allt med henne och kommer inte välkomna henne tillbaka, för detta mår jag bäst av " är faktiskt inte okej att säga om sin svärmor, även om man inte gillar henne. Du kan tänka det men jag tycker inte att du ska publicera sånt i ett öppet forum. Det är fruktansvärt elakt att säga en sådan sak om en annan person.


    Med tanke på hur du uttrycker dig när du skriver här, i ett forum, bland främmande personer har jag väldigt svårt att tänka mig att du är helt oskyldig i den här situationen. Vi kommer med råd och du attackerar oss för att du inte håller med. Du skriver otroligt hetsigt och får det att låta som att alla här inne är "out to get you". Vilket gör det väldigt svårt att tro att du inte hade någonting alls med bråket med din svärmor att göra. "It takes two to tango".


    Och om det nu är så att din svärmor är psykiskt instabil och du är helt oskyldig då är det så fruktansvärt egoistiskt av dig att du tycker att du och din kille ska klippa alla band med henne och hon får inte komma på ert bröllop.
    En psykiskt instabil person behöver hjälp, en psykiskt instabil person menar inte saker dom säger och i det här fallet var det du som fick ta slaget. Om hon är psykiskt sjuk borde du låta hennes elaka ord rinna av, inte ta åt dig och se till att hon får hjälp, det är de medmänskliga att göra. Hon är faktiskt din svärmor, du ska gifta dig in i hennes släkt! Du skriver att du varit med om massor, du skriver att ingen någonsin ställt upp för dig, du skriver även att du lider av obotliga sjukdomar, men när det kommer till någon annan som behöver hjälp då är du själv inte ett dugg intresserad av att hjälpa, utan dig sätter dig själv i främsta rummet och gör dig till ett offer.
    Du skriver att du inte tolererar när någon skadar din familj, men din svärmor är din familj, hon är en del av den. Även om man inte gillar varandra måste man ha viljan att hjälpa varandra.

    Det spelar ingen roll hur många hemlösa du matar, eller hur många överkörda ekorrar du räddar. Du vänder ryggen åt din psykiskt sjuka svärmor och det är inte att vara snäll och ödmjuk, det är att vara egoist.


     


    mirre01 skrev 2013-03-27 21:37:40 följande:


    som jag sa vi är lyckliga så länge vi slipper henne
Svar på tråden snälla hjälp mig svärmor är psykiskt sjuk & nu är vi osams vi ej leva