Vi är oroliga och bekymrade för en kollega

Du ger väldigt många olika exempel på saker som jag gissar har kommit upp vid vanliga fikarastdiskussioner. Hur har du bemött det hittills?

Ja, du har rätt, det är vanliga fikarastdiskussioner och ingen av oss har bemött det. Dåligt av oss allihopa. Det är väl också så att var och en av oss har fått den här känslan men ingen har riktigt vågat säga det till någon annan. Men nu pratar vi om det och det är då vi märker att flera (alla) observerat samma sak.

Man vill ju inte att det ska gå illa för den här tjejen... 

vara stöd och fråga hur det känns för henne...hon verkar ju vilja prata om det eftersom att hon säger att det är "hans bröllop" det visar ju att hon inte verkar särskilt lycklig och hon verkar ju vilja prata om det när hon tar upp det...hoppas det går bra och att hon inte känner sig övertrampad... :) fråga om hon är kär..är hon inte det är kanske det inte är så god ide med äktenskap...

Jag uttryckte mig slarvigt. När hon har berättat om dessa händelser, vad har ni sagt då? Alltså, vad säger ni överlag tänker jag?

 

Om jag blir lite ställd eller inte rikitgt vet vad jag ska säga i en situation kör jag med några säkra kort "hur menar du då", "nu hänger jag inte riktigt med, kan du inte förklara är du snäll". Ibland är det ursvårt att försöka gissa sig till vad folk menar, om de egentligen berättar en massa konstigheter för att någon ska reagera öht eller om de faktiskt trivs med en tillvaro man själv tycker känns direkt knäpp. Ber man dem prata vidare tycker i vart fall jag att det är lite lättare.

 

Vet du inte alls vad du ska göra eller tycker att hela situationen känns för besvärlig att ta i så kan du alltid försöka prata med HR eller företagshälsan om ni har någon sådan. Om det sen visar sig att du har haft helt fel och att hon egentligen är supernöjd med sitt liv så tja, då är det sämsta som kan hända att du får säga ursäkta jag missförstod. Men hellre det än att stå och titta på och göra ingenting, man har ju hellre fel i dessa lägen inte sant?

 

Hoppas att det går bra!

Varför går det inte att bemöta? Jag har suttit i många fikarum och både hört och sagt en hel del-det brukar inte saknas reaktioner och åsikter från de som finns i rummet angående både det ena och andra.

Jag tycker det verkar fulständigt normalt att svara "men, det där låter väl inte så sunt-är det verkligen sådär du vill ha det?" på något som man blir fundersam över.
Tänk så här: är det inte ganska troligt att om man luftar saker sådär som hon verkar göra, så kanske man söker någon slags stöd, reaktion eller bekräftelse? Åtminstone på ett omedvetet plan. Vad är farligt? Att hon kanske blir arg eller ledsen? Inget av det är farligt eller ohälsosamt.
Vi lägger oss ibland i varandras liv alldeles för lite med ursäkten att vi inte skulle ha med det att göra. Jag hävdar att vi alla är varandras medmänniskor-och därmed har vi med att göra hur folk omkring oss har det. Ibland får man lov att vara lite obekväm. Vad kostar det egentligen? Lite mod i alla vardaglighet.

Tycker ni skall bemöta det med bestörtning. För det är faktiskt varken ett normalt eller hälsosamt förhållande. Säg vad ni tycker om det hela för jag tror att den här tjejen kan behöva det, varför skulle hon annars berätta om detta om det inte är så att hon själv tycker det är fel? Det kanske är den supporten hon behöver för att kunna gå vidare.

Jag håller med flera ovanstående.
Så svårt kan det väl inte vara att svara "men det där låter ju inte bra" när hon berättar något. Visa att man liksom står på hennes sida och inte tycker att det är ok av hennes blivande att behandla henne sådär.
Eller "vilken frisyr skulle du valt om du fick välja helt själv"... osv...
Ge henne mod och stöd och tryck på att hon är en individ med egna åsikter och inte bara kan lägga sig flat som en dörrmatta åt gubbstrutten  

Jag tycker absolut att ni ska ta upp det med henne!

Har själv varit lite i samma sits i min ungdom, och när man luftar det lite grann så där, liksom gläntar på locket inför kollegor på fikarasten, då vill man ha en reaktion, kanske få stöd från andra att den där magkänslan man har om att det inte är riktigt rätt det som pågår, den är faktiskt befogad. Jag tror hon vill ha ert stöd och råd!

Och vill hon inte det så lär hon säga det och då har ni i alla fall försökt. Som det nu är känner hon kanske att ingen bryr sig och att hon är alldeles ensam?

 

Det är märkligt att folk och kollegor minsann lägger sig i både ditten och datten annars och är vääääääldigt snabba på att säga vad dom tycker. Men just när det kommer till såna här saker... då blir alla tysta...

Då ska man helt plötsligt inte lägga sig i.

Hoppas du finner ett sätt att öppna upp en dialog med din kollega, jag tror hon skulle behöva prata med någon.

 

 

Åh så sant detta med att folk lägger sig i helt oväsentliga saker samtidigt som de kan vara helt blinda och döva när det handlar om allvarliga saker. En av de sakler jag kan bli riktigt sanslöst irriterad över när tidningar intervjuar gamla lärare och grannar till någon som begått grova brott t.ex. och folk säger "jamen redan när han var liten så blabla". Jaha, och vad gjorde ni då...?

 

I jobbet har jag kanske genom åren gjort ett tiotal orosanmälningar genom åren. Jag vet inte vad som hänt efteråt eller om jag har haft rätt eller fel men det spelar ju mindre roll. Hellre har jag fel och får en skitförbannad förälder efter mig än att långt senare komma på att jag hade rätt men inte gjorde ett skit.

Jag undrar också varför det inte går att ta upp? Jag hade en kollega som berättade liknande saker om sitt förhållande, och vi ifrågasatte hela tiden hur, varför, varför inte. Hon envisades med att det var så hon ville ha det, att det inte gjorde något. Kanske var det så, men annars visste hon iaf att vi brydde oss och inte tyckte det var okej. Vi sa också att om hon vill berätta något annat så lyssnar vi och hjälper till med det vi kan.

Verkar hon själv lida av det? Det finns människor som själva väljer att leva i ett sådant förhållande, där den ena parten har all makt och bestämmanderätt. Kallas ofta för 24/7 förhållande eller förskjuten makt. Jag har vänner som lever i denna typ av förhållande och eftersom det är bådas vilja passar det dem utmärkt. Det pratas sällan om denna typ av förhållande och när det gör det sker det nästan alltid i negativa ordalag. Om din kollega däremot verkar må dåligt av det bör ni börja ställa motfrågor och prata om det hela. 

Tack för alla era goda råd!
 Som sagt, jag känner mig usel att jag inte har stake nog att säga något...
Vet ej om hon mår dåligt själv. Det verkar inte så. Hon är en stark, glad, framåt tjej med god självkänsla. Hon kan "prata skit" om sin kille, om ni förstår vad jag menar, sådär att "han gör inte det och det, han gör si och så" som känns helt normalt, inte som att hon är rädd för honom eller känns nedtryckt av honom.
Det är väl mest att allt verkar ske på hans villkor. Det är vad han tycker om eller inte tycker om som styr allting, även bröllopet..
Jag ska prata ihop mig med ett par av de närmsta kollegorna så kanske vi får fram en gemensam strategi för hur vi ska bemöta fikarumspratet.

Tack för era tankar i alla fall!! Känns som att jag blir bekräftad i att tycka att det hon lever i inte är riktigt sunt.... 

Fast det är just det det kan vara. Helt sunt. Om hon har gått med på det och själv valt att leva i ett förhållande med förskjuten makt är det exakt så hon vill ha det. Även om det är svårt för oss vanliga Svenssons att förstå finns det ett flertal person som lever så här på högst frivillig väg. De mår dåligt av att vara i ett vanligt förhållande och vill att någon har all bestämmanderätt över dem.