Hur blir man lycklig?

Jag tror absolut att du måste börja med dig själv. Om du mår bra av att träna ska du göra det. Som Chicita skriver så orkar man ta bättre hand om sin partner om man själv mår bra. Utan att veta mer än det du skriver så känns det som ni har ganska stora problem. Ska du vara olycklig för att han ska vara lycklig? Vilket ju är kontentan av att du låter bli saker för hans skull.

I ett förhållande tycker jag att båda har ansvar för att den andre mår bra. Han är väl vuxen och måste rimligtvis kunna stå ut med att sakna dig medan du tränar? Det låter mer som att han vill ha kontrollen över dig.

Hur blir man lycklig? Jag blir lycklig av att min partner mår bra och gör saker han gillar. Och tvärtom. Jag skulle inte må bra av att veta att han satt hemma bara för att jag inte orkar sakna honom. Och jag skulle definitivt inte må bra av att låta bli saker för hans skull.

Jag hade det/mådde som du och det enda sättet jag kunde lösa det på var att tillslut skilja mig. Han var inte beredd att ändra sig och jag insåg att jag inte var beredd att sluta leva för resten av livet för hans skull. Det tog många år och jag var konstant arg eller ledsen. När jag insåg att jag faktiskt inte var arg på honom, utan att jag var arg på mig själv och det liv jag levde fanns ingen tvekan längre. Men det gör ont att komma till insikt.

Och nu säger jag inte att alla måste skiljas som har det som jag hade det. Många löser det, men om man inte ens vill försöka lösa det längre har det gått för långt.

Det var faktiskt en av mina nyaste vänner som sa till mig en gång. "Du kan inte hålla på och vara så ledsen hela tiden. Antingen väljer du att fortsätta vara gift med honom och då slutar du gråta och klaga på honom. Eller så skiljer du dig".

Låter enkelt, det var det inte. Men man måste jobba med sig själv och sina val. Om han inte ens lyssnar när du säger att du är olycklig är det allvarligt. Vill han att ni är lyckliga tillsammans eller vill han bara må bra själv? Jag tror absolut att samtalsterapi vore bra för er, om han går med på det. Annars kan du må bra av att gå i terapi själv och få ventilera med en utomstående opartisk person.

Tack allihop för era svar!

Det finns mycket att tänka på, och självklart var min fråga i trådstarten inte menad att ge något direkt svar på hur man blir "lycklig". Jag vet att det är något man måste jobba på vare dag.

Ni har rätt i att jag måste börja med mig själv, att mina behov är viktiga för att jag själv och även min sambo ska må bra. Vi kanske ska testa det där med livskompassen, eller åtminstone försöka prata tillsammans om hur vi vill ha det och hur vi ska nå dit. Vi är bra på att prata om mycket annat, men det är alltid känsligt att komma med kritik eller klagomål.

Det kändes skönt att få lätta sitt hjärta lite, och tack igen för att ni svarade. Jag vill ju vara med den här mannen, ibland blir man bara lite vardagsdeppig/livsdeppig när man aldrig tar tag i saker som behöver förbättras.

Hej, känner att jag vill svara på den här tråden men absolut inte verka "värst" eller proffsigast på nåt sätt. Till o börja med vill jag vara säga att alla har vi/ eller har haft vårat eget lilla helvete o som en underbar gymnasielärare en gång sa till mig "just nu när du mår såhär är det kanske du som har det värst". Jag har alltid haft "svårt att tycka synd m mig själv", uppfostrad att man "rycker upp sig" men har lärt mig nu under mitt 30-åriga händelserika liv att vi alla har rätt att vara ledna, deppiga o ta våran tid att få "sörja", ingen annan kan avgöra när det är dags för mig att "rycka upp mig" o bli lycklig.Men nu är jag det, för jag valde min väg, jag fick själv komma till insikt hur jag ville ha det i livet o tillsammans med en underbar man, 2 underbara barn o en oerhörd livskraft ta mig dit. Här är min story: Jag har flera gånger levt i destruktiva förhållanden där man drar ner varann, min första riktiga relation startade när jag var 17 år, jag hade gått in i väggen och hade en pågående depression, hittar en man 2 år äldre med alkoholproblem o.s.v , förhållandet varade i närmare 5 år och ja, resten kan ni räkna ut själva. Jag skulle ta emot alla i mitt hem med öppna armar, lagade mat, ställde upp för allt o alla, stod ut alla gånger han var full (varje helg) när haan kränkte mig, mina syskon o vänner. Han hamnade i trubbel o jag "räddade" honom. Vi slogs, grälade, älskade o stod ut. Jag var ung o dum, även efter vårat uppbrott fanns jag där, ställde upp med mat, sex o pengar istället för att läka mig själv. Jag trodde han var mannen i mitt liv fast egentligen var det nog så att jag trodde att han var den ende som ville ha mig o jag vågade intee bryta upp o "börja om på nytt.

Efter det var jag singen knappt ett år. Söp som aldrig förr (var nyckterist innan), låg runt med alla som ville för att få lite kärlek men varje gång mådde jag skit efteråt o skar mig i armarna för att straffa mig själv. Å så dök R upp. Han var trasigare än mig, hade växt upp i fosterhem efter fosterhem o blivit utsatt för alla möjliga hemskheter. Inte ens hans biologiska föräldrar hade givit honom kärlek. Å återigen slapp jag bry mig om mig själv. Jag skulle rädda honom, jag skulle bli den enda som givit honom kärlek.Å efter en vecka tillsammans sa han att han älskade mig. Jag blev livrädd men samtidigt glad, kanske var det detta jag behövde. Jag trodde han var ett maskrosbarn- han kunde ge kärlek trors att han aldrig fått någon kärlek. Vi levde ihop i närmare 5 år. Skaffade 2 barn o nu efteråt undrar jag såklart vafan jag tänkte med. Många runtomkring mig så från början att något inte stämde med honom. Varje gång jag ringde hem till mamma o grät pga honom sa hon "men lämna honom då, vad ska jag göra?!" Men det kunde jag inte då blev han ju ensam, å hur skulle jag klara 2 barn själv, det lilla han gav räckte. Han gjorde mkt konstigt; stal, byggde en koja i lillans rum genom att spika upp lakan i hela rummet. Slet henne ifrån mig när han ville ha henne. Unnan för unnan började jag förstå att något var fel. Han misshandlade katterna för småsaker. En dag upptäckte vi en böld på sonen då 3 månader gammal. Han röntgades o det visade sig att han hade 2 brutna skallben o 4 brutna revben. Min värld rasade, det kunde inte vara sannt.

Efter det följde ett helvete, vi satt häktade båda 2 på olika anstalter i 2,5v anklagade för misshandl på våran son .Jag var livrädd o drömde om barnen varje natt. Jag hörde inte hemma där! Efter det blev i placerade på utredningshem o sedan jourhem alla 4. Vi skulle visa att vi var bra föräldrar som kunde sätta gränser för våran 3-åriga tjej och hade bra rutiner med barnen... helt sjukt eftersom jag vid det laget var helt uppriven o hela familjen mådde skit o jag litade inte längre på min partner. För att inte göra denna berättelse för lång så kan jag avsluta med att dom på soc till slut ansåg att jag var en bättre mamma utan pappan. Att han var en fara för oss (han blev mer o mer hårdhänt o konstig mot mig o barnen) o jag fick till slut välja mellan honom o barnen. Jag ordnade ensam vårnad men innan dess var jag ett vrak som tvingades sopa ihop bitarna efter mig själv o det "låtsats-liv" vi levt för det var så det kändes. Först ville jag bara försvinna, utplånas, dö. Barnen hade lidit tillräcklig o nu var det upp till mig att ge dom ett bra liv trots alla mörka tankar o skuldkänslor jag bar. Efter barnens "reparation" började jag sakta jobba med min egen. Det var tufft men sen insåg jag vilken kraft jag har, att alla människor har ett val. å bara jag kan välja hur jag vill leva mitt liv! Man har sånna otroliga möjligheter i livet egentligen, det gäller bara att se det. Min son mår bra, han fick inga bestående skador. Han började gå när han var 10 månader o är idag en glad o social snart 3 årig underbar pojke! Han minns inget av sitt hemska första år. Flickan mår också bra. Utan den här svåra tiden fanns en god vän till mig o min familj som ställde upp o var med barnen hos mina föräldrar medan jag satt häktad o sedan efter det. Vi insåg att vi var mer än vänner o han var en stor trygghet, Barnen ser nu honom som pappa o det har gått snart 3 år. Vi har köpt hus, planerar för bröllop i April o väntar tillökn. Ge aldrig upp!