Föräldrar som inte bryr sig

Usch, jag tycker så synd om dig. Samtidigt är det lite gott å läsa att vi är fler i samma situation.

Blivandes föräldrar är glada. Hans mamma är så glad att hon gråter lyckotårar hela tiden  Min pappa säger inte så mycket, så det är så han är som person, men jag märker ändå att han är glad. Jag har dock inte haft kontakt med pappa under hela min uppväxt, så jag påverkas inte lika starkt av hans åsikter. 

Min mamma däremot är helt otrolig. Hon vill aldrig prata om bröllopet, och om jag nämner det, så börjar hon alltid prata om något annat. Hon frågade mig en gång om min morbror och hans fru skulle komma, vilket jag svarade att jag trodde då dem är bjudna, och undrade varför hon frågade och om hon hört något. Då skrattar hon hånfullt och säger att det inte är precis det dem pratar om. Så min mamma pratar alltså absolut inte om bröllopet med våra släktningar...?

En gång gjorde hon mig dock jätteglad då hon frågade om bröllopet och planer. Om jag och blivande skulle sova till samman eller var för oss natten före, om vi skulle gå upp altargången samman eller om jag skulle gå ensam. Samt lite småfrågor som ledde till dessa frågor. Då visar det sig att allt hon ville säga var att om det fanns plats i vår lägenhet, ville hon gärna sova där så hon kunde spara pängar och att om jag skulle gå upp med min pappa, så skulle hon bli så besviken att hon skulle ha svårt att vara med på dagen. Hon skulle känna sig hånad då hon har haft mer kontakt med mig än honom.

Jag vet ärligt talat inte vad allt detta är.. Kanske svartsjuka för att hon själv inte varit gift eller haft något förhållande som har funkat. Och så vill hon väl att dagen på något sätt ska handla om henne.

I likht med dig har jag också varit inne på tanken att inte bjuda, men det är ju ett så tydligt statement och det kan aldrig göras ogjort. Har även funderat på att bryta kontakten helt och hållet, då allt detta bara är en liten del i det hela.  Men där är ju samma sak. 

Jag har kommit fram till att hon får komma, och jag är livrädd för att hon ska förtöra dagen med någon elak kommentar eller liknande. Men min blivande stöttar mig och jag ska försöka inte ta åt mig av hennes humör. Skulle jag inte juda henne skulle jag ändå sitte med en klump i magen hela dagen.

Vet inte hur det blir för dig, men även om du inte bjuder dem, kommer dem ändå till att finnas där på något och kanske förstöra dagen mer än om ni bjöd dem.. 

Wow, vilka lika föräldrar man kan ha. Min mamma var med en alkoholiserad man som slog henne stora delar av min barndom. Jag minns hur hon ibland anklagade mig för att han drack och slog då jag var sur hela tiden.

Efter en tid i terapi har jag fått lära att min mamma helt klart har en narcissistisk personlighetsstörning och det kan låta som din mamma har lite av dem dragen. Att skylla sina problem på ett barn är oförlåtligt! 

Det som stärker mig är att jag mer och mer märker att jag har makten. Min mamma har som sagt aldrig fått en relation att fungera, så nu sitter hon ensam. Hon var väldigt vacker som ung och gled genom livet på ett snyggt yttre och charm. Nu är hon 52 och det vackra yttre är inte vad det en gång var. Hon har min lillebror på 15 som kommer flytta om inte allt för länge och jag tror hon vet att hon går en ensam tid i möte. Så varje gång jag drar mig undan, får hon panik. Hon är livrädd för att jag ska lämna henne och efter allt hon gjort förtjänar hon inget annat. Dock är det svårt.

Jag försöker se min mamma som funktionshandikappad på det området. Hon har ingen empati och kan inte bry sig om någon annan än sig själv. Inte för att det har något med mig eller min blivande att göra. Hon förmår bara inte att glädjas åt någon annans prestation eller lycka. Så jag ska försöka på bröllopsdagen och se på henne som ett barn som inte riktigt vet vad det säger eller gör.. Håller tummerna för att jag ska klara av det.

Ni måste inte bjuda, men vill ni ändå göra det så måste ni ju inte ha sura negativa föräldrar vid honnörsbordet. Låt dem sitta och tjura långt ifrån er så att de förstör så lite som möjligt.