fertilitetsutredning

Efter provsvaren gör man en vidare plan för just er som par. Man kommer -om det inte redan är gjort-att ta ett spermaprov från din man, en sådan här utredning inbegriper er båda och OM något är fel, så kan det ju lika gärna ligga hos mannen som hos kvinnan.

Vad man gör efetråt beror helt på vad som visar sig. Ser allt ut som det ska, men du kanske har oregelbunden ägglossning (ÄL), kan man ganska enkelt styra upp den med tabletter och kanske försöka ett tag till "på det vanliga sättet" bara att man vet mer precis när det verklgien är läge.
Man kan också gå vidare med inseminationer, vilket är ett säkert sätt att "pricka ÄL"

Om man av någon anledning ser skäl, så kan IVF vara nästa steg. Det kan vara allt från att det finns dåligt med spermier, till fel på äggledarna eller helt enkelt att kvinnans ålder gör att det är för bråttom för att hålla på och försöka mer själva osv.

Det här är frågor som den gynekolog du gått till ska kunan svara på!

Om man vill, kan man hoppa över kötider och väntan i landstinget och gå de privata vägen. Då finns kliniker runt om i landet och detta är den vi gick till:

http://www.linne.se/ Linnékliniken i Uppsala, alltså. De har samarbetsläkare runt om i landet, så vi gick till vår i småland i de förberedande stegen, för att bege oss till Uppsala när det var skarpt läge.
På deras hemsida kan du läsa mycket om hur utredningar etc går till-inte bara för ev IVF.

Jag vill understryka att det inte alls ä säkert att det är något som säger att ni behöver göra den behandlingen, men det finns gott om info om just utredning osv.

Vi har en son. Honom fick vi när jag var 30 och det tog ett år innan han blev till. (Under vårt nyförälskade år, märk väl)

När vi sedan ville ha fler barn, gick det inte alls. Vi sa "det blir när och om det bli" i åratal, för att vi inte ville göra det till någon stor grej och inte låta det ta för stor palts i vårt liv. Det var så här i efterhand ganska dumt, eftersom jag ju nu vet att vi hade haft större chanser att lyckas med våra behandlingar om jag inte varit så gammal. Vi började med inseminationer när jag var 38-och det är en kritisk ålder just i de här sammanhangen.

Fetriliteten sjunker stadigt efter 30, men störtdyker vid 38 om man följer sin ålder statistiskt. Det beror på att våra ägganlag finns där redan från födseln och alltså åldras och desutom minskar i antal hela tiden. Vid 38 börjar kvalitén och antalet bli dåligt. Efter 42 gör man inte IVF:er i Sverige, för man ans det oseriöst med hänsyn till de ytterst låga cahnserna att lyckas.

Vi gjorde fem omgångar med inseminationer innan vi gav oss på IVF. Först gången fick vi bra resutat och förutom det embro vi fick tillbakasatt, fick vi ett till frysen. Det innebar att vi sedan kunde göra ytterligare ett försök som "bara" innebar upptining och återförande av det fysta, alltså ett sk "frysförsök" lite slarvigt kallat. Båda de första försä¨öken misslyckades och vi valde att försöka ytterligare en gång. Vid det här laget är jag 39 och fast allt eg såg bra ut innan, så svarade kroppen inte alls likabra på detta försök, utan vi fick bara ett enda embryo till slut och allt hängde verkligen på ett enda kort. Det misslyckades och efter det skrev läkarna ner våra chanser till ett minimum. hade vi varit yngre hade det varit mer av ett "shit happens, på´t igen" men nu väger man alltså in ålder och bedömningen för mig blev att jag blivit för gammal, eller att oddsen så att säga inte är till min fördel längre.

Så, vår resa blev utan resultat och det kostade pengar, lidande och en stor påfrestning på vårt förhållande, min sinnesfrid och så vidare. Men, vi vet ju idag att vi iallafall försökte och att vi åtminstone gav det en chans. Jag har annars under de här åren (faktiskt på BT) lärt känna och följt en rad andra par som också försökt men både IVF och äggdonation osv. Av oss alla,  är det bara jag och en till som inte lyckats via IVF. Den andra tjejen har idag blivit mamma genom adoption (hon hann precis! Har man de tanakrna, ska man ställa sig i kö! Det tar skitlång tid, är lång kö och blir färre och färre barn att vänta på, och åldern sätter stopp för kvinnan även där. 42 är en jättegräns för att bli mamma, både bioöogiskt, via IVF och för adoption).

Själv får jag leva med att vi har en underbar pojke som snart fyller tolv och att det är så det blev för oss. Att man inte får som man vill och inte får välja. Och att det gäller även min son, som fortfarande pratar om hur gärna han vill ha ett syskon. Han sa häromkvällen "mamma, om jag vann tio miljoner, skulle jag först sätta unndan tills jag blir stor. Sedan skule jag se till att vi fick adoptera en bror eller syster. Jag tror jag skulle bli en bra bror." Då skär det ju i hjärtat. Just för att vi ÄR glada för det vi har och för att han absolut skulle bli en underbar bror, hade vi så gärna haft flera barn. men, man får ibland finna sig i hur livet blir.

Jag önskar att jag hade haft bättre koll på möjligheterna för hjälp vi sekundär barnlöshet, för jag trodde inte man fick det om man redan har barn. Jag hade heller inte varit så cool så länge om jag vetat de faktisk siffrorna för kvinnors ålder och fertilitetens kurva. (De allra flesta tror man har längre tid på sig än man har. Men faktum är att 30 och senare är sent att börja försöka, även om det är vanligt idag. Åminstone om man vill hinna få fler barn.) Då hade det kanske sett annorlunda ut. Men nu får vi leva framåt och som den familj vi är.

Jag berättar inte min historia för att skrämma upp folk-alla vet ju att det kryllar av folk som blir föräldrar mellan 30 och 40, och även om man är otålig och nervös finns det oftast inget fel på de flesta. Och tro mig, jag har hört alla exempel på folk som "slappnar av och slutar tänka på det och *taddaaaaam* blir med barn efter 40", men man ska veta om att de personenra är statistiska undantag!
Jag berättar för att man ska veta fakta, inte oroa sig i onödan, men heller inte tveka att ta tag i situationen och göra en utredning om man försökt i ett år. Det ä inte självklart att få uppleva en graviditet och barn är ingen rättighet utan varje gång det lyckas och går bra hela vägen är sitt egna mirakel.

Jo, endometrios är definitivt en faktor de kommer att titta på!

Det är SÅ mycket i våra kroppar som ska stämma för att en graviditet både ska bli av och också stanna kvar och utveckals färdigt. Man blir mer och mer ödmjuk ju mer insatt man blir i det hela. När man genomgår de här processerna är det nästan så man börjar undra hur tusan det kan bli några barn alls.
 
Samtidigt sker det ju hela tiden. Och en smärtsam del för den som själv längtar och försöker, är alla de barn som tycks hamna hos helt fel personer-typ de sista som vill, de som inte klarar av ens att ta hand om sina egna liv etc. man kan bli helt galen!

Rent åldersmässigt så är du ju i en jättebra ålder-ni har gott om tid både för utredningarna och åtgärderna så att säga. Det finns alltså ingen anledning till panik av DE skälen. men mental är det hemskt när man väl hamnat i det där läget där man knappt tänker på något annat. Och klyschor som "försök slappna av" och "tänk inte så mycket på det", är så provocerande att man faktiskt står och överväger att nita folk ibland.
Samtidigt är det ju sant att man måste försöka hantera sitt psyke och sin vardag så man håller ihop. Man får försöka hitta sätt som fungerar för en själv. Om man tänker sig att man kanske har ett par år framför sig av väntan längtan och ovisshet, så får man utifrån det lov att försöka bygga upp en strategi för hur man ska ta sig igenom det steg för steg.

Tålamodet är tveklöst det största modet i sammanhanget. Därefter kommer modet att hoppas. Under tiden behöver man helt konkret se till att hitta sätt att både fördriva tid och att göra saker som sätter fokus på annat. Samtidigt som man måste tillåta sig sina känslor och stå för dem. För mig betydde det mycket att prata med andra kvinnor i smama situation. Det avlastade i mitt förhållande också. Jag hade massor av underbara väninnor som hejjade på mina ägg och våra embryon, som räknade dagar och veckor ihop med mig och som grät med mig när det misslyckades.

Man får också välja om man tar vägen att vara öppen och prata med många, eller om man är hemlig och gör den här resan högst privat och utan att nämna det till någon.

Mitt val har varit stor öppenhet. Fördelen med det är att alla vetat vad vi går igenom, åtminstone i teorin. Det har betytt stöd, förståelse och engagemang från andra. Det har också varit lätt att förklara att vi inte laltid orkat med de stor familjefesterna och sådant.
Det jobbiga med det har varit just vid misslyckandena och särskilt när dörren så att säga stängdes-det gör ont som fan att säga de där sakerna högt. Fast egentligen tror jag det är nyttigt ändå.
Ibland har jag också haft svårt att orka med frågor-precis som det är tufft när man är arbetslös att få många frågor ang jobbläget. Men på det stora hela tycker jag det varit bra att vara öppen. Inte minst för att man snabbt inser att man långt ifrån är ensam och dessutom är jag säker på att vi alla behöver våga prata mer om sådant som inte är så himla lätt i livet. Rent allmänt sett. Det gör oss mer till medmänniskor. Jag tror väldigt lite på att "ensam är stark". Det är nog i själva verket bland detstörsta bullshit jag hört.

Ni anar inte hur många kvinnoöden som gömmer sig bakom köksgardinerna i de små byarna landet runt. Så många berättelser och så många sorger och mirakel...

Jag är bara glad om jag på något sätt kan bidra med något med mina erfarenheter.
jag tror på allvar att vi i vårt samhälle redan och framöver kommer att få en enorm ökning av ofrivilligt barnlösa, trots allt man idag kan göra för att hjälpa till rent medicinskt. Anledningen till det är att vi "stadgar oss" senare och också har lagt på oss gansk rejält höga krav på allt vi tycker att vi

-borde ha gjort och upplevt innan barn för egen del

-bör uppfylla i fråga om levnadsstandard och trygghet rent ekonomsikt för att kunna känna oss ansvariga för ett barn

-tror att vi en dag kommer att känna att "nu är vi redo"

-inte kan tillräckligt om vår egen biologi för att förstå de faktiska förutsättningarna och tidsperspektiven rent fysiskt.

På "min" IVF-klinkk vittnar de om dagliga samtal med kvinnor en bit över 40 som har ungefär historien : "nu har jag äntligen träffat den rätte och vi har försökt få barn ett tag nu. Nu skulle vi vilja ha en IVF" Dvs, dessa kvinnor vet inte attt de inte längre kommer ifråga för IVF och de tror dessuom att en IVF mer är som en beställning. att man får hjälp som i att man också får ett barn.
det enda man gör, är egentligen att förbättra chanserna jämfört med "det gamla vanliga sättet"
Det är så sorgligt så det är inte sant, för hade de här kvinnorna vetat hur det ligger till, kanske de i många fall prioriterat annorlunda.

det Är för jäkligt att det också är viktigt att tänka på karriär och utbildning mitt i samma ålder som man är fertil, och jag tycker vi borde jobba hårt för att få oss att fatta att livet totalt sett är längre än så. vi kan jobba, utbilda oss och hålla på med allt det där andra i massor av år och man är inte slut efter 40 -fast arbetsmarknaden verkar vilja ha en mellan 27 och 37 typ. Det är faktiskt bara just fertiliteten det verklgen blir försent med.
och när man börjar rodda i de här sakerna, så bara rusar tiden iväg med en. Så har man  längtan efter barn, kännner att man egentligen har det rätt ordnat omkring sig och ett förhållandemed någon man tror blir en bra förälder-så finns det oftast egentligen inte särskilt starka skäl att vänta.
Väldigt mycket som inte är optimalt går ändå att lösa. Bebisar behöver inte stora ytor-flytta och skaffa hus etc kan man göra allteftersom. Föräldrapenning är ju skönt om båda har, men det är inte omöjligt att plugga och vara förälder heller om så är. Uppleva saker kan man -hör och häpna-fortsätta med även efter att man blivit förälder. Ända tills barnen börjar skolan är det tom rätt lätt att resa jorden runt om man så skulle vilja. Mognar gör man med uppgiften och lär sig gör man alltmedan man är med sitt barn. Redo blir man när man blir tvungen-man kommer att inse att man klarar mycket värre och läskigare saker än man trodde.

Jag hoppas jag inte stressar någon-istället vill jag ge perspektivet att "varför vänta om man redan vet att man vill" om saker egentlgien ser mer ordnade ut än man själv kanske tror.

Det var värst vad många tangentmissar jag hade i förra inlägget...

Nåväl, det gick kanske att förstå merparten trots allt.

Jag ser det jag skrev mycket som en sammanfattning av flera olika faktorer som ofta är de som får olika par att vänta. Och ibland måste man kanske sättta väntandet i relation till tiden så att säga.

Innan jag träffade min sambo, var jag inte alls säker på att jag ens ville ha barn. Hade ingen längtan eller så som drev mig. mMen när vi träffades och ställde oss frågan hur det skulle kännas om jag blev gravid, så sa båda att "det skulle ju kännas spännande, stort och roligt" istället för "katastrof" som jag nog tidigare hade känt. Det var för mig en stor signal om att jag var ngot bra på spåren med den här mannen.

För är det något jag är glad över idag, så är det att jag inte har barn med något stolpskott, och alltså slippe det stridigheter och eländen som många närstående har med sina ex.

Vi sa alltså nästan redan från början"blir det så blir det" och eftersom vi ju redan var 28 och 29 när vi träffades, så tyckte vi att det inte var så mycket att hålla på och "först måste vi bla och bla"-vi var ju inga barnungar liksom.
Däremot var jag själv mycket medveten om att det inte var självklart att bli gravid och jag ha alltid haft en känsla av att jag nog-precis som min farmor-har svårt att bli det. Det visade sig ju stämma.
En del jobbiga saker, med sjukskrivningar och perioder av riktigt usel ekonomi, trångboddhet och tuffa prövningar på olika sätt, gjorde att ffa min sambo inte alls ville "skaffa" fler barn efter vår son förrän vi hade det mer ordnat. det förstår jag. samtidigt är det idag rätt solklart att de åren vi väntade med att försöka igen efter sonen, var viktiga år som vi hade behövt använda annorlunda. å andra sidan hade vår relation kanske inte kalrat sig då-fler barn blir ju ändå mer att ta hand om, så summa summarum får vi ju se det som att vi idag är en hel familj-om än en liten och så är det med det. Det går inte att leva baklänges.

Oj! Vad häftigt att man bara så här på nätet kan prata om saker och få folk att känna sådär! Jag blir riktigt rörd. Tack själv!
Jag tänker för egen del att "jaha, jamen kanske kan man betyda något för andra trots att jag just nu är både sjukskriven och arbetslös och det är lätt att känna att ingenting blir som man vill" Jag menar, det viktigaste vi har i våra liv tror jag är varandra och att man alltid kan vara en medmänniska på lika sätt. Och att få vara en medmännsiska så som man är när man följer ett barn en bit på deras väg, är verkligen något jag unnar alla som vill uppleva det.

Förresten så finns det faktiskt inget som hindrar en från chefsjobbet OCH att få barn-man måste inte ta allt annat först. Jag känner massor av framgångsrika kvinnor som både har barn och karriär.

Jag vet hur ont sådana där kommentarer gör. Det är hemskt. Men, jag tror man måste försöka komma ihåg att deetta med familj alltid har engagerat människor-just för att det är en sådan stor sak i livet och hela den här grejen med samhällets fortlevnad osv. det har helt enkelt alltid betytt något för hela byar och familjer, det här med barn. Jag tror att det är viktigt att hålla i huvudet att de flesta inte menar något illa, utan det är mest ett sätt att prata på. Tanklöst måhända, men inte ondsint.

Jag har haft hållningen att väldigt ofta säga rakt ut att "vi vill inget hellre, men barn är inget man beställer på postorder och det är mer som ska klaffa än man kan tro". Det jobbiga med att säga det, är ju att man dels riskerar att börja lipa-vilket man kanske helst vill undvika framför folk, även om det ibland kanske inte skulle göra så mycket. Dels säger folk då gärna något mer-som tillexempel något klämkäckt om någon de känner som minsann blev gravid preciiiiis när de slappnade av och skulle adoptera...
Det händer också att jag bara låter kommentarerna passera-men det är inte riktigt min stil allmänt , så jag svarar oftast något-det blir lite som en utbildning för folk, dels i vad de kanske borde tänka på att inte fråga ( inte minst för att slippa långa jobbiga svar och pinsamheter för deras egen del) och dels i vad IVF-behandlingar, adoptionsregler ocha nant faktiskt handlar om -för shit vad många myter som florerar!

Generellt sett, så tycker jag nog egentligen att vi borde prata mer och ha mer med varandra och livets riktiga samtalsämnen att göra-inte stänga och ha hållningen "det är privat och det har ingen med att göra" för det blir lätt så ensamt, det där helt privata, och folk omkring får svårt att förstå och hänga med i ens känslor. Men, ska man ha med varandra att göra, måste man också ha tid och lust att lyssna och förstå svaren man får på sina frågor. Fråga bara om du faktiskt vill veta svaret liksom.

Jag menar inte att du ska fläka ut ditt liv hur som helst-men ibland kanske det skulle friska upp att säga rakt ut som det är? Eller tom faktiskt skrika rakt ut... Jag tror själva hemskheterna blir lite mindre och folks ödmjukhet inför livet kanske ökar något. och man kanske börjar tänka sig för och inse att man inte vet vad andra kämpar med och ahr för hemliga sorger och prövningar.

Anonym (oroad), jag tycker det vore klokt av dig att välja en p-metod som inte är så svår att bryta. Pessar eller kondom tex.
Dessutom tror jag du behöver väga i dina vågskålar hur viktiga principer blir i förhållande till vad konsekvenserna av principerna kan bli. Alltså, visst, man kan se det som idealiskt att ha bott ihop ett tag-men man kan också vända på alltihop och ställa en helt annan fråga. "om jag skulle bli gravid just nu-skulle det kännas som en katastrof då?" För om det inte är en katastrof, så finns det en väg genom den utmaning som hormoner, småbarnströtthet och påfrestningar som kommer.

Om du nu vill vara "traditionell" som du kallar det, så kan du väl välja att vara det hela vägen? Dvsa, när man väl är gift, så är ju det traditionellt sett naturliga nästa steget då att det ska bli barn? För, att aktivt hindra det i flera år, det är absolut inte traditionellt-och vll man ha barn och har passerat 30 så är det rent biologiskt sett inte ens tillrådligt.

Alltså, du kan inte både välja det gammeldags sättet att leva innan bröllopet och sedan det mer moderna att man ska hinna leva ihop först utan barn, samtidigt som du vill hinna få dina barn innan det är försent, utan risken att bli utan-det går inte att få allt precis som man vill planera det! Om jag vore u skulle jag skita i preventivmedle och faktiskt låta livet hända mig vartefter. Människan är ändå gravid ganska länge, så ni hinner ju ha en tid för er själva ändå liksom, även om det skulle gå snabbt.

Jag måste också säga som en reflektion, att när jag tänker tillbaka på utmaningar min man och jag mött under åren, så är det aldrig att vi fick barn ganska snabbt jag önskat vore annorlunda. Vi hade varit ett par i exakt ett år när jag blev gravid-det har jag aldrig ens för en sekund tyckt var dåligt! Hade jag sluppit en del annat vad gäller hälsan, hade vi inte behövt leva med arbetslöshet och sjukdom, så hade det inte varit så mycket att pipa över känner jag. Vi var vuxna, hade landat i oss själva-visst fasen fick man sova mindre, men allvarligt talat-SÅ fruktansvärt konstigt är det inte att få barn, det händer hela tiden och folk världen över har så mycket sämre villkor för sina föräldraskap att jag ibland undrar om vi gör hela grejen mycket svårare än den är.

SandraElisabeth, tack ska du ha!

Ja, det är väl sådär-"när jag blir stor..." Herregud, jag har visst varit stor i minst 24 år nu!
Jag tror det bara är att inse att en hel del får man liksom ta vartefter det händer-för det är i själva händelsen man växer med uppgiften så att säga. Dvs om man är åtminstone någotsånär rustad för livet i allmänhet.
Ofta är det svåraste sakerna man går igenom dessutom sådant man aldrig kan vara förberedd för.
Man får försöka ta vara på sig själv, sin dag, sina nära och sin tillvaro och möta det som komma skall med så mycket mod man kan uppbringa-och se alla färgerna på paletten, vårda guldkorn och pärlor och komma ihåg att lukta på blommorna.

För att var och en av oss kommer att få sin beskärda del av utmaningar, prövningar och svårigheter, det är ju ganska säkert, om man nu ska leva. Men vi klarar också mycket mer än vi tror. Och mest modig är man faktiskt när man gör något fast man är rädd.