Jag spelar i samma lag, min sambo kommer inte fria förrän vi köper våra ringar nästa juni när vi är i New York. Vi har kommit överens om att ringarna är för honom att förvalta tills han väljer ut ett tillfälle att fria. Planerad spontanitet, haha.

Däremot har vi redan bokat kyrka och festlokal till slutet på maj 2016. Vi känner likadant båda två med att det är fantastiskt att sväva på molnen efter ha bestämt oss för att ta ett sådant här steg, men det är frustrerande att inte kunna berätta för hela världen. Det får vänta tills ett frieri ägt rum.

Jag känner mig väldigt.. udda  

KoA201­6 & Marleo:

Utan att låta överdrivet retarderad känns det litegrann som att ha en helknasig hobby och äntligen ha hittat kompisar som håller på med samma grej, som man kan ventilera lite med i en hemlig kojja i något träd andra människor inte vet finns :p

Jag är inte särskilt tjejig och ville inte gifta mig innan jag träffade min nuvarande sambo. Helt plötsligt har vi bokat en sagolik herrgård, kyrkan i byn där jag är uppvuxen och idag varit iväg och köpt min vigselring. Vi snackar handsvett och bultande hjärta. Ringen köper vi så tidigt för att vi som sagt ska köpa förlovningsringar i New York, har fått en tid på Tiffany's, och vill vara säkra på att de båda ringarna passar ihop. Med största sannolikhet kommer han fria när vi är där även om han försöker vilseleda mig med att förneka det  Han är väldigt privat av sig och kommer om jag känner honom rätt göra det när vi är ensamma någonstans, promenerar i Central Park eller något. Förväntansfull tjej.

Vem pratar ni med om detta?

KoA201­6

Jag vet inte om det är så att saker man tidigare identifierat sig med ändras allt eftersom man blir äldre (ungefär som smaklökarna gjort sedan man var liten och oliver nu helt plötsligt är skitgott) eller om jag helt enkelt bara träffat en människa som får mig att vilja tillhöra honom mer än i hjärtat. För min del gäller det samma sak med barn. Jag har aldrig sett en framtid för mig själv där jag har barn heller, både pga ointresse och rädsla och när mina vänninor tidigare välsignats med att starta familj på riktigt har jag mest tyckt att bebisar luktar, låter och tar tid. Men de senaste åren, särskilt sen jag träffade min sambo, har jag börjat längta efter att få bli mamma en dag jag också. Han är så fin med barn. Är det såhär det är när man inser att man blivit vuxen?

Jag håller med dig vad gäller tiden man spenderar tillsammans.
Livet är ett pussel, men på något vis tycker jag att bitarna alltid faller rätt. Hemma hos oss är det väldigt mycket tillsammanstid inte minst för att vi har gemensamma intressen och vänner men som du säger spenderar man ändå majoriteten av sin tid på vars ett håll.

Groken

Åh, nu blir jag lite sotis.. Jag ville också att vår hund skulle agera ringbärare men det var inte lika populärt i min blivandes ögon & han ber inte om att få bestämma mycket så där tog jag ett kliv åt sidan. Så så söt bilden är!

& för att slänga mig in i metallkonversationen så har jag haft samma silverringar varje dag i snart tio år och även om de har en eller annan repa har de inte förlorat formen överhuvudtaget.

Anonym (91)

Jag tog inte din information alls som att det var din mening att förolämpa hennes eller andras val. Jag ville bara inflika med min egen erfarenhet. Förstår logiken i att det är beronde på bandets bredd och så. Har själv gått från att vara stensäker på vitt guld, till att nu ha satt punkt vid rött. Jag tycker att det är bra att det finns så många människor med olika kunskapsområden i sådana här trådar så att man kan hjälpas åt och få svar på frågor som gnager.

Jag funderar över det här med gravering. Kursivt eller ej?

Det läggs in så fina bilder här och det är så roligt att läsa om allas tankar och glädje. Stort grattis till er som skrivit och berättat om era frieri den senaste tiden och jag hoppas som flera andra uttryckt att ni fortsätter dela med er av planering och så, nu när det blivit "på riktigt".

Något jag funderat över är det här med "save the date"-kort och inbjudningar. Vad är egentligen skillnaden? Är det nödvändigt att använda sig av båda eller har jag helt fått begreppen om bakfoten?

Vi bokade tid och skulle ha köpt våra ringar i USA nästa sommar men för några veckor sen när jag och min sambo var ute på stan tittade vi av nyfikenhet in hos en juvelerare och hittade inte bara de mest perfekta förlovningsringarna för oss utan även min vigselring. Vi valde fattning och stenar, la en beställning och sen var det bara till att vänta. Alltså, jag vet inte om det är jag som är vrickad eller vad men den väntan var fruktansvärd även fast jag visste att hans frieri inte kommer förrän om i alla fall ett halvår. När vi fick komma för att hämta dem hade de satt fel fattning på förlovningsringen så när jag provade den tillsammans med vigselringen stöttes de isär. Sånt händer så det var ingen fara med det, men det blev ju till att vänta igen. När det sen äntligen blev rätt och vi fick ta med dem hem gick jag och tittade på dem varje dag, helt uppslukad, tills igår när jag inte var hemma och vi bestämt att min sambo skulle gömma undan dem i väntan på dagen han tycker är rätt. Hujedamig!

Jösses, den ringen är verkligen vacker! Om du ska ha den i kombination med ringen du la upp bild på när din blivande friade så kommer det, av vad jag kan föreställa mig, passa helt perfekt. Ska han också ha ytterligare en?

Det känns som att man varje januari får höra om par som startar sitt nya år med lyckorus efter högtids-förlovningar så det ska bli spännande att se om det trillar in fler 2016-brudar här strax.

Jag ser fram emot att se dem ihop, när det väl är dags och ni har alla ringar tryggt på era händer. Spännande också att se bild på hans två ihop, särskilt om den också kommer vara diamantklädd. Har förstått att det blir vanligare och vanligare att mannen också inte bara tar en andra vigselring utan även slår till med lite glitter :)

Du som varit med om att välja ringar och således fått veta att ett frieri kommer ske, även om inte precis vid vilket tillfälle. Kändes det lika emotionellt och fantastiskt som det gjort ifall du inte haft någon aning? Har läst din historia och förstått att kvällen var fantastisk och väldigt känsloladdad men jag sitter i samma båt och är så nyfiken. Vi har köpt ringar som efter lite mycket smygprovande från mitt håll blivit utangömda tills dess att han väljer att fria. Vad jag förstått på honom verkar jag få vänta ett halvår till eller så, haha. Samtidigt som jag vet att det kommer bli helt underbart kan jag inte låta bli att undra hur det kommer kännas utöver.

Du fick mig till tårar med ditt svar.

Jag längtar så, både till just den dagen han väljer att be om min kärlek och mitt liv men också efter att kunna berätta för familj och vänner istället för att gå och hålla inne på all lycka.

Tills dess får jag njuta av att läsa om alla er andras planer och förlovningar.

Med det nya året och allt känns det inte alls lika långt bort längre. Lite avlägset är det väl fortfarande men det känns mer som verklighet på något vis. Rent krasst gifter vi oss nästa år. Nästa år. Trots att förlovning och frieri inte skett är det som du säger, snart vår tur :)

Gott nytt år allihop!

Jag har följt denna tråden tyst i väntan på att få ansluta mig till den och er på riktigt och sen tre veckor tillbaka har jag nu äntligen en ring på mitt vänstra ringfinger.

Jag kommer ihåg att vi diskuterade hur det är att bli friad till när man börjat planera bröllopet tillsammans redan innan man egentligen varit förlovad och hur man skulle komma att reagera eftersom man vet att det komma skall, om än inte när och hur. Jag är en väldigt blödig människa av mig, men alltså.. Ord kan ju inte nog beskriva..

Hej allihop!