• Barnlängtan vid ung ålder

    Tor 20 dec 2012 21:34 Läst 20847 gånger Totalt 71 svar
    Visar endast inlägg av Anonym (barnlängtan) - Visa alla inlägg
    Anonym (barnl­ängtan­)
    Återställ
    Tor 20 dec 2012 21:34

    Trådnamnet säger allt: barnlängtan vid ung ålder. 

    Jag har väldigt stor barnlängtan och jag är "bara" 20 år. Hur hanterar man det?

    Finns säkert fler som mig. 

    Här inne kan vi diskutera och förstå varandra.

     

    TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2012-12-21 02:05
    Självklart får även ni andra i alla åldrar också vara med. Man kan ju absolut ha barnlängtan oavsett ålder. ;)

  • Anonym (barnl­ängtan­)
    Återställ
    Tor 20 dec 2012 22:13 #2
    Pixilina skrev 2012-12-20 21:55:24 följande:
    Det har jag också något enormt! Ibland går det över en aning men så fort jag ser någon med barnvagn eller en bebis i famnen blir jag så oerhört  avundsjuk, speciellt om mamman är ung.

    Jag är 23 år och jag blir jämt rädd vid tanken på att när jag och min kille väl ska försöka få barn, att det inte ska gå. Detta är sjukt jobbigt att tänka på, men det är endå en tanke som ofta finns där.

    Vi har bestämt att vi ska gifta oss först innan vi skaffar barn, men det kan ju ändå dröja många år..

    Har du fast partner? Och har du fast jobb?
    Fast jobb är något jag inte har och det är något ganska viktigt för mig innan jag väl vill bilda familj.
    Dock känns allt så långt bort.. 
    Precis!! Har massa folk i min närhet som får barn också just nu. Hur är det för dig, folk i närheten eller mest folk i övrigt? 

    Tänker likadant ibland, jag har alltid tänkt "När jag får barn", men det kan ju lika gärna vara "om jag får barn".. 

    Vi också! Jag har fast partner sen lite mer än 2 år tillbaka, men inget fast jobb. Du har också fast partner om jag förstod rätt va, hur länge? 

    Det är ju väldigt bra tänkt av dig, att ha det stabilt innan barn :) 

    Förstår precis.. 
  • Anonym (barnl­ängtan­)
    Återställ
    Tor 20 dec 2012 23:56 #14
    daniiel skrev 2012-12-20 23:24:19 följande:
    Haha tack, vad skönt att jag är välkommen :)

    Jag blir också givetvis glad när folk runt oss blir gravida och får barn, men det är inte utan att det svider till lite i hjärtat här också. Speciellt då det är flertalet som fick sitt första barn ungefär samtidigt som oss, och efter, som redan är inne på sina andra, tredje och fjärde(!) barn.

    Vår dotter har dock ett medfött hjärtfel, så det är med lite skräckblandad förtjusning vi går in i detta igen. Tidigare har vi inte riktigt vågat, pga många anledningar.

    Jag skummade bara igenom tråden (förlåt), men är det någon här som aktivt försöker nu och hur länge har ni försökt? :)
    Lycka till med allt nu då  
    FrökenMäkelä skrev 2012-12-20 22:33:32 följande:

    Så länge man har ett stabilt förhållande och ekonomiskt kan försörja ett barn i minst 18år så spelar det ingen roll om man är 20år eller 40år.


    Men om man har jobbat och fått upp sin SGI så underlättar det mycket ekonomiskt än att behöva gå på grundnivå vilket är 180kr per dag minus skatt. Man måste jobba 240dagar i följd för att det ska beräknas en ny SGI-nivå.


     


    Bra info du kom med där FrökenMäkelä :)  Tycker inte heller att åldern spelar någon roll.  För mig personligen måste jag vänta med barn pga att jag inte har jobb överhuvudtaget just nu, vill vara gift innan och lite andra saker. Men längtan finns där hela tiden och det som jag tycker är värst är att det förmodligen inte kommer att ske än på några år.. 
  • Anonym (barnl­ängtan­)
    Återställ
    Fre 21 dec 2012 00:28 #15

    Hej hej brudar!


    (Väljer att vara anonym här, då jag inte vill att några nyfikna ögon ska råka se det jag skriver och fatta att det är jag). ^^


     


    Jag tycker att så länge man är mogen att skaffa barn, har ekonomisk möjlighet och har en stadig relation så är det fritt fram att skaffa barn oavsett om man är 20 eller äldre.


     


    Jag känner igen mig så mycket i det ni säger.


    Jag och min m2b har både syskon och vänner som får barn till både höger och vänster. Visst jag glädjs för deras skull men samtidigt svider det till i hjärtat och min (vår) längtan sjuter i höjden.


     


    Men då jag fortfarande studerar (har ett år kvar innan jag tar min kandidat examen), så är det inte just nu aktuellt att skaffa barn. Men vi längtar och har velat skaffa barn i ett par år.


    Men jag vill ta min examen innan vi skaffar barn. Så det får vi vänta med ett tag till. Dock så är det så att det kan ta ett tag innan man får arbete efter man avlagt examen så jag ska läsa en distansutbildning som tar ett år att läsa.  Denna kurs funkar som ett väldigt bra kompliment till min utbildning och är även eftertraktad som merit hos framtida arbetsgivare.


    Vi hade tänkt skaffa barn under den tiden då jag studerar denna distanskurs. Vilket betyder att vi ska börja försöka skaffa barn om drygt ett år.


    Min m2b har ett fast jobb, där han inte häller nödvändigtvis måste åka in till kontoret för att kunna utföra sitt jobb, utan kan lika bra stanna hemma och göra det. Han måste dock åka in ibland då det är möen eller något liknande (vilket händer lite då och då).


    Men då har vi båda möjlighet att vara hemma tillsammans och vi får fortfarande in hans inkomst trotts att han kommer att arbeta hemifrån mer.


    Visst vi får inte lika mycket pengar som om jag också hade haft ett fast jobb och inte studerat. Men vi klarar oss på hans inkoms och de slantarna jag får.


    Men istället kommer vår blivande familj att få mycket tid tillsammans det första året, och det tycker vi komenserar det hela. Det är ju trotts allt inte något man kan få igen.


     


    ....För några dagar sedan fick vi dock reda på att min m2b:s lillasyster som är 17 år är gravid. Hon är inte mogen för detta ännu, hon skolkar från skolan och menar på att OM hon behåller barnet så kan hon hoppa av skolan helt och hållet och ta hand om barnet istället. Killen sin har hon bara varit tillsammans med sedan juli - augusti. Hon dricker och röker och har inte tänkt sluta med det bara för att hon är gravid.


    Vi försöker få henne att förstå vikten av att ta hand om ett barn och vad det innebär, och att hon bör ha iaf gått ut gymnasiet innan hon skaffar barn, så att hon har någon form av utbildning att falla tillbaka på. De flesta arbeten kräver ju trottsallt att man har en gymnasinalutbildning. Är inet så bra att bara ha en nioårig grundskoleutbildning att falla tillbaka på. Vi försöker få henne att förstå att det kommer att bli väldigt kämpigt för henne om hon vill plugga klart gymnasiet på komvux och få jobb osv.


    Men vi når inte riktigt fram till henne. Vi vet inte riktigt vad vi ska göra för att nå fram till henne. Det är nog ingen bra ide att tjata på henne för mycket häller för då slår hon ju bara av öronen helt och svarar inte när man ringer osv.


    Någon som har några bra tips på hur man hanterar en sådan situation?

  • Anonym (barnl­ängtan­)
    Återställ
    Fre 21 dec 2012 00:35 #16

    Fasiken såg att mitt "namn" blev typ lika dant som TS, det var klantigt. Sorry. Vet inte hur eller om man kan ändra på det?!

  • Anonym (barnl­ängtan­)
    Återställ
    Fre 21 dec 2012 01:55 #19
    aviman skrev 2012-12-21 01:07:47 följande:
    Jag är 23, har inga barn och är inte särskilt säker på att jag vill skaffa barn överhuvudtaget. Min lillasyster som är 21 är gravid och bäbisen kommer ut i princip vilken dag som helst nu! Jag längtar jättemycket efter hennes bebbe, men vill inte ha en egen.

    Och jag är bara så himla nyfiken, varför vill unga människor skaffa barn så tidigt i livet? Är det något som saknas? Är det bilden / idyllen av familjelivet som lockar?
    Jag förstår såklart att längtan efter barn grundas i VILJAN att skaffa barn. Men jag tänker, vart kommer viljan ifrån? Vart såddes det första fröet?

    Ibland när jag funderar över familjebildning så tänker jag att det vore mysigt, speciellt kring jul, att ha ett barn som jag kan försvinna in i tillsammans med i denna (för mig) magiska årstid med ljus och tomtar! Att få dela den magin med någon som tror att allt är möjligt. Eller skicka vidare traditioner. Men det är inget jag har ett behov av att göra just nu, jag kan lika gärna göra det i såna fall när jag är 30, eller varför inte 40 år gammal?
    I det stora hela vill jag inte ha ett barn, jag kan bara förstå i vilka situationer jag skulle kunna bygga drömmar kring ett barn.

    Jag tycker att det verkar så komplicerat, det är ju ett val som påverkar hela ditt liv - för resten av ditt liv. Du blir aldrig mera själv, det kommer alltid vara någon före dig. När, i vilket skede - och hur, blir någon människa så osjälvisk? Och speciellt i unga åldrar?

    Jag hoppas ni inte läser detta med en dömande ton, utan jag är verkligen helt ärligt och genuint nyfiken och bollar gärna tankar kring det här med att skaffa familj.

    {#emotions_dlg.flower} 
    Kan bara tala för mig själv, men jag har nog alltid tänkt mig själv med man och barn. Men det blev som mest påtagligt när min kusin föddes för några år sedan. Den lilla flickan har verkligen påverkat mig. När hon föddes så fick jag känna en gnutta av den där villkorslösa kärleken som föräldrar ofta talar om. Även när den lilla flickan är extremt  "jobbig" så känner jag fortfarande en stor kärlek för henne. Mitt hjärta smälte när hon för första gången sa mitt namn och sa att hon älskade mig(jag är hennes favoritperson efter föräldrarna). Även fast jag kanske inte är på osjälviskhets nivån som många föräldrar har ännu, så har hon fått mig att bli mindre självisk känns det som. 

    Så mest pga henne och att jag har hittat killen som skulle bli världens bästa pappa, så vill jag ha barn och gärna inom ganska snar framtid. :) 

    Låter det vettigt eller söker du ett annat svar? :) 

    Kan bolla tillbaka - Varför vill du inte ha barn? Också ärligt nyfiken bara :)
  • Anonym (barnl­ängtan­)
    Återställ
    Fre 21 dec 2012 02:15 #20

    Det sista inlägget ovan skrev alltså jag TS, ;) 

  • Anonym (barnl­ängtan­)
    Återställ
    Fre 21 dec 2012 14:08 #27
    emjn skrev 2012-12-21 07:09:18 följande:
    Här finns en till som har en enormt barn längtan, problemet för oss är att vi blir inte gravida ist. Vi går just nu på utredning.. allt går upp och ner. och innan vi började med bebisverkstan så trodde jag att de skulle gå ganska fort.. alla runt omkring blev ju gravida på en gång.. men verkligheten har kommit ikappen och nu ser jag det mer som att jag hoppas att jag någon kommer att få ett biologisk barn.. väntan och längtan kan göra fruktansvärt ont !! 
    Då måste jag säga- Lycka till! Hoppas att det blir er tur snart :) 
  • Anonym (barnl­ängtan­)
    Återställ
    Ons 2 jan 2013 02:51 #29

    Har haft några underbara dagar med min pojkvän och vi ligger och småpratar lite i sängen bara. Och från ingenstans kommer den.. Den extrema längtan efter giftermål och barn med mannen bredvid mig. Jag "deppar" lite tills han tjatar ur mig vad felet är. Känner någon igen sig?

  • Anonym (barnl­ängtan­)
    Återställ
    Ons 2 jan 2013 13:02 #31

    Precis! Jag vet ju att det inte kommer ske än på några år och det är för långt tid..

Logga in
Bli medlem
Svara i tråden...

Innehåll