Det känns som om man är ensam om det. Jag är totalt toknervös. Bröllopet är om 2 dagar, och jag är livrädd över att få panikattacker under själva vigseln, just triggade av nervositeten. Hur fasen gör man?
Kan också tillägga att mina panik/ångest attacker yttrar sig som extremt illamående..... 
Jo, jag vet att spänningen släpper en aning då.... Jag har tabletter för illamående, men man blir ganska så trött av dom, så dom tar jag endast i nödfall. Jag kräks sällan (har spyfobi), vilket i sig kan trigga ångesten ännu mer.
Jag är bara livrädd över att man ska stå där, framför alla, och prästen, och sedan må så dåligt så man knappt kan stå. Nu hoppas jag att allt vad det innebär timmarna innan vigseln, kanske hjälper en att komma på andra tankar... Känns så trist att vara supernervös över hurvida man kommer att klara det, istället för att vara nervös över själva vigseln (alltså, lyckligt nervös)...
Stackare, jag förstår att det känns nervöst, men det kommer att gå bra!
Jag är inte så insatt i hur det fungerar med ångestattacker och hur det är specifikt för dig, förutom det du beskrivit här, men finns det något som din blivande man kan göra för att hjälpa dig? Du kanske kan ha ett hemligt tecken för att visa att du är extra nervös, eller om du bara kan krama hans hand under vigseln, och så kan han krama din hand tillbaka för att visa att han finns där.
Självklart menar jag inte att det är så lätt att han bara kan lösa alla problem genom en handtryckning, men ni är ju ändå två som gifter er och han är säkert insatt i dina problem. Finns det några yttre faktorer som du kan arrangera så att det lugnar dig? Kanske att prata med någon av dina närmaste vänner, be dem att få dig på andra tankar precis innan vigseln. Se till att alla praktiska detaljer är lösta eller att någon annan är ansvarig för dem, så att du kan koppla av.
Jag är som sagt inte så bra på sånt här men jag önskar att jag kunde hjälpa! Kram
Ja, min blivande är mycket insatt i hur jag mår, eftersom jag haft panikattacker och ångest i många år. Då min ångest hindrar mig från att äta, så är jag rädd över att svimma för att jag inte har ätit, eller för all del må illa. Jag hoppas verkligen att det går vägen. Känns mindre kul att vara nervös över hur man ska må, än hur det hela kommer att gå. Känns trisst att inte kunna vara förväntansfull när jag verkligen är det inners inne.
Ja, tack och lov så har vi bara bjudit dom närmsta. Men man är ändå nervös eftersom man vet vad man dagligen lever med. Förhoppningsvis så kommer jag inte ens hinna känna efter, då man har annat i tankarna, som att gifta sig. Känns som om man gnäller över ett i-landsproblem, men när problemen blir vardagen så blir man nervös.
Bara att ta en timma i taget helt enkelt.
