Hur göra ett bröllop mindre uppstyrt?

När det gäller hur folk känner sig på en tillställning-om det känns stelt eller avslappnat tänker jag så här:

Det känns skönt när det finns ett flyt i själva festen.
Det är det man har toastmaster/värdpar till. En duktig sådan får det att kännas som att allt bara rullar på.

Det är skönt när de man har till bordet vågar släppa sargen och bjussa lite på sig själva.
Där spelar bordsplaceringen roll från arrangörens sida, men sedan måste ju varje gäst själv vara med och skapa festen. De stela och obekväma minnen jag har, har med folk som skruvar på sig att göra. sådana som känns helt malplacerade och helst verka vilja vara någon annanstans. Då kan man ju fundera på vad för miljöer de brukar befinna sig i? Och om även ett ganska enkelt festsammanhang är jobbigt utan att man får vara redigt på lyset från början, eller om man är folkskygg och inte vill träffa andra än dem man redan känner?

Väldigt sällan har jag varit med om att det varit något plåpgsamt med talen, eller något "standard" över middagen. Det har isåfall oftare varit trist att vänta skitlänge på brudparet medan de är någon annastans och fotas, eller att folk ska ha dans fast att ingen av gästerna tycks vara minsta dansanta.

Jag tror att en god planering blir en sådan som sedan inte märks-alltså känns det inte uppstyrt. Och att en fest anpassad till vilka det är man ska fira med, har goda chanser att bli lyckad.

Vi ville inte heller ha det uppstyrt och stelt.

Så här hade vi det upplagt:
Vi var lite över 30 personer. Både släkt och vänner.
Vi hade klädkoden mörk kostym.
Vi gifte oss i Toscana och hade middagen utomhus.
Vi hade 4 rätters middag med efterrättsbuffé.
Vi hade dukat som ett U, med honörsbord.
Vi hade även en toastmaster, men vi hade inget festhäfte.
Vi hade inga lekar eller sånger.

Vi hade en massa tal, men jag upplevde inte dem som stela. Det var ju tal om kärlek och glädje.

Vi hade lagt en massa krut på bordsplaceringen. Där hade vi mixat familj och vänner, vi hade dessutom splittrat par. Alla pratade med alla.

Jag upplevde det som en stor härlig familjemiddag. Fick även tackkort ifrån några gäster som tackade för ett super trevligt bröllop :)

Jag tror som sagt att det blir avslappnat om brudparet är avslappnade och som sagt en bra bordsplacering.
Lycka till

Jag förstår dig precis! Vi har funderat mycket i samma banor och har garderat oss med följande:

Tack för era inspel! Jag har pratat lite mer med fästmannen och det har gått från att vara ett bara-famij till att alla skall komma, vi gjorde en lista och kom upp i mellan 75-85 personer... Jag frågade honom om han verkligen kände sig bekväm med det, och det var han ju inte riktigt.
Det som gör det svårt är att det ju är en del att planera, särskilt om det är så många som skall komma, men han tycker inte det är särskilt skoj att prata om det för då känner han sig stressad kring allt som måste göras.

Vi har kommit fram till buffé. Förmodligen tal undanbedes, men det kan ändras. Närmaste familj får ta med barn, inga vänners. Jag vill fortfarande ha utomhus, och han hade gärna ätit utomhus också, och menade att om det blev inomhus så skulle det bli som ett "vanligt" bröllop. Jag är dock rädd för den svenska "sommaren" och vill helst inte riskera något...

Jag tror att vi skippar klädkod och hoppas att folk vet vad det skall ha på sig. Är de oroliga får de höra av sig och då kan vi rekommendera något. (vi känner alla rätt väl, så vi vet vilken nivå de lägger sig på).

Vi kommer nog att behöva en toastmaster, men vet inte riktigt vad hans uppgift skall vara förutom att bjuda till bords och säga att nu får man äta typ...Vad skall folk göra under middagen om det inte bryts av med tal? Några tips/tankar? 

Partytält (låna ihop om ni inte har själva och lägg pressenning över för att täcka upp glipor) så behöver ni inte oroa er så mycket för vädret 

Toastmastern har kontakt med de som ställer fram maten (köket) och ser till att inte alla går på en gång, alltså minskar risken för kö-bildning och tristess.
Han eller hon kan liva upp med spex och lekar (om ni gillar sånt) och hjälper till så att ni ska slippa bry er om annat än att mingla med era gäster.

Om ni tillåter barn så livar dom upp. Visst finns det alltid folk som tycker att barn är störande och blir stela pga barnens stim och spring. Men generellt brukar barn bidra till en mer uppsluppen stämning.

Planera det hela som ett stort grillparty eller midsommarfest. Om blivande maken tänker i dom banorna så kanske det inte känns så skrämmande 

Jag måste få fråga en sak, för jag är verklign genuint intresserad och nyfiken på en förklaring på en sak:

Ni som inte vill att era närmaste-inte ens era föräldrar-ska hålla taal den dagen de ser er stå brud-varför?
Jag menar inte frågan som något klankande, utan jag undrar verkligen varför?
Varför behöver de lova er det för att respektera er? varför skulle några varma vänliga ord av stolthet och kärlek kännas jobbiga och som något uppstyrt eller att ni utsätts för något?
För mig känns det helt obegripligt, men jag kommer ju iofs från en familj och miljöer där berättande, tal, små anföranden, predikningar, framträdanden och olika typer av talande framför andra alltid funnits med och de ord folk sagt direkt från sitt hjärta till alltfrån födelsedagsbarn till begravningsfölje eller brudpar, har ofta varit det mest minnesvärda av allt.

Jag skulle själv bli helt fruktansvärt ledsen om någon ville hindra mig från att få säga några kärlekens väl valda ord till min son den dag han gifter sig-och till hans fru med!
Jag känner att det inte är någon annas val-utan mitt! Det är min gåva till mottagaren och ett sätt att visa engagemang och kärlek, respekt och stolthet och alla andra tusen känslor jag har inför något som är stort även i mitt liv-inte bara brudparets eller vad tillfället nu är.
Om någon jag älskar dör, och jag skulle bli tillsagd att man inte får säga ett par ord till farväl och hälsning, så skulle jag känna mig bestulen på något. Det där talet eller små orden, är viktiga även för mig själv.

Vad är det som gör att ni känner att ni vill bestämma över den saken åt andra och int vill ge dem frihet att säga-eller inte säga-vad de vill?

Jag är intresserad av allas olika förklaringar, om ni har lust att utveckla er olust.

Har man social fobi så spelar det nog ingen roll vem det är som håller tal, står man i centrum för mångas blickar så gör man. Tror inte han hade haft några som helst problem med några ord över en privat middag, men om alla skall titta på en så är det annorlunda. Så uppfattar jag det och jag förstår. Om de vill dela med sig av sin stolthet så får de gärna skicka in det till oss eller komma och prata med oss direkt. Det är så jag tänker just nu iaf. Men jag personligen hade inte alls haft något emot tal, tvärtom.  

Minichristina, din blivande make har social fobi alltså om jag uppfattat det rätt?
Det är ju helt klart en sak som verkligen ställer till det i fler lägen än just tal-det måste vara fruktansvärt jobbigt!

Jag tittar i och för sig på talaren, när någon håller tal och inte objektet för talet.

Men det är ju lite skillnad om man har social fobi och vill minimera risken för att bli centrum för uppmärksamhet av den anledningen.
Och att man inte vill ha tal "för att det blir stelt" som de flesta verkar ha som anledning... 

I våran inbjudan på rim skriver vi:

"Ingen toastmaster finns på vår fest. Spontana tal hålls om det känns bäst

Spex och bus är helt ok. Det känns mer som våran grej"

Jag tycker att ta ska falla sig naturligt och inte bara tal för traditionens skull. Min pappa tvingades mer eller mindre att hålla tal på min brors bröllop. Har aldrig sett honom våndas och lida så mycket. Han var nervös så han skakade. Jag har själv hållt tal inför 100 personer då en av mina närmaste vänner gifte sig. Det var jättejobbigt och jag kunde knappt äta min mat pga nervositet, för jag visste att det var min tur efter huvudrätten. Min vän blev jätterörd och glad, men jag själv kände väldigt obehag och obekväm med situationen.. Tal ska vara ett val, inte ett tvång, för då blir det så fel och galet. Min pappa kommer säkert att säga några spontana ord, men att slipa på ett tal som förra gången, vill jag inte utsätta honom för igen.. =)

Talen känns lite som det minsta problemet just nu. Antingen undanber vi oss det, eller så får vi se... 
Det är mer hur man gör resten av middagen rolig och underhållande...det är det som är det svåra... :)