Vad bråkar ni om?

Vi bråkar bara när vi är hungriga. Dessvärre yttrar sig våra hungerhumör så att min man blir elak och jag blir överkänslig, så det är en väldigt dålig kombination. Om bara han är hungrig och grinig men jag är ok så kan jag oftast hålla distansen och småle lite och säga "såja gnällskling, ta och ät lite nu" (vilket sällan tas emot så väl), men om jag redan är övertygad om att världen är orättvis och alla är dumma, så.... ja.

Men oftast lyckas vi båda behålla ett mått av självdistans även när vi blir sura och kan kommentera att "haha, kolla på min underläpp". Vi har också ett stående uttryck som han myntade helt seriöst från början: "Jag är inte alls hungrig, det är du som är dum."

Sen blir vi ibland osams när vi städar. Jag vill helst småplocka lite hela tiden, men han kör en större insats då och då när han diskar och röjer järnet i flera timmar, och då har han hörlurar på sig och lyssnar på något radioprogram och vill absolut inte bli störd, särskilt inte av förslag på andra sätt att göra saker. Så om jag känner mig tvungen att knacka honom på axeln och påpeka att jag skulle föredra att han ställde disken på ett annat ställe brukar jag inte få något trevligt svar. Delvis beror det på att jag i början hade väldgt mycket synpunkter och tyckte att allt skulle göras på mitt sätt, så även om jag har lärt mig att tagga ner och låta honom hållas så är de fortfarande en öm tå.

I början bråkade vi mycket mer om städningen, men det har blivit en enorm skillnad sen vi anlitade en städfirma som kommer varannan vecka. Det är fortfarande mycket att göra, vi måste ju röja undan så att hon kommer åt att damma och torka, och det brukar bli en stor rusch dagen innan, men det har ändå underlättat jättemycket. Husfriden är definitivt värd en tusing i månaden!