Ung & Dum?

Jag håller med dig.

Men ser man det generellt så har ändå en 20-åring mindre livserfarenhet än en 40-åring. 
Och så blir det oftast när man klumpar ihop grupper. Oavsett om man sorterar efter ålder, social status, geografiskt eller annat. Det finns alltid undantag från de generella reglerna.

Så om man inte anser sig passa in i det fack man blev indelad i när någon generaliserar så måste man nog ha tillräckligt mycket skinn på näsan för att kunna skaka av sig det. 

Så bra skrivet TS !! Jag är 19 år och dem som känner mig vet att jag är mogen för min ålder och jag känner mig som en 30 åring ;)

själv har jag råkat ut för det omvända att kallas gammal kärring och stofil och beserwisser för att jag har försökt resonera med yngre personer så det där med att tänka efter innan får nog gå åt båda hållen det där tror jag :)

Och råkar man nu vara en sån vansinnigt klok och erfaren 40-åring (som jag, naturligtvis) är man självklart klok nog att inte bemöta den som man tycker är ung och naiv med "det där fattar inte du för du är så ung" eftersom man förstår att den andre, om den är så ung och dum som man tror, kommer att bli förorättad och gå i försvarsställning och diskussionen kommer att bli helt låst och meningslös. Istället får man väl anstränga sig mer och förklara bättre, på ett respektfullt sätt som man tror att den andre kan ta till sig även i sin bristande livsvishet.

Att använda ålder i en diskussion känns lika relevant som att prata om kön eller etnicitet. Inte alls relevant alltså.

Absolut, bara så trist att man ens ska behöva "skaka av sig det" Tack! :) Kände att det behövde sägas. Jag är ju 20 år nu och har också känt mig annorlunda från många i skolan osv, liksom känts som om man egentligen skulle passat bättre som fru och mamma än skolelev. Du har rätt, absolut! Självklart kan det vara åt andra hållet också som du säger, jag bara ville kommentera just om de unga för att jag själv som sagt är ung och att jag sett det så ofta.  Som med allt annat så handlar det om person till person och inte ålder. Och ämnet det handlar om också, vissa saker kan ju en person mer om och en annan sak kan den andra med om. Tycker att man ska ge och ta oavsett ålder, alla kan oftast lära sig något även om man är 20, 30,40 eller 70 ;) Det handlar ju om respekt för varandra i slutändan.

 

Precis!! samma här!!

(OBS Se detta inlägget med glimten i ögat:för de som känner mig vet att jag sällan tar något så där värst allvarligt)
Men, det är ju också så, att vi som är äldre tycker att vi är jättevisa, vi har gjort massor av misstag, å det är desvärre så man lär sig. Jag gifte mig, i mitt fall, ung och dum första gången. jag var 23, tror jag bestämt. Jag blev mamma som 21 åring. Jag tyckte jag var jättemogen då. å smart. Varför kunde ingen fatta att jag var så smart och visste allting, redan då !!

Om jag ser tillbaka på det, som gammal - snart tant, så inser jag att jag nog inte var så där väldigt smart när jag var 20, eller ens en gång när jag var 25. Och jag är dessutom väldigt säker på att när jag sitter på ålderdomshemmet och gaggar och funderar vart mina löständer har tagit vägen.. så kommer jag säkert att tycka att: OJOJ hur resonerade du lilla vännen när du var 30, eller 40 eller 50..

Och så tror jag att det är för alla, om vi tittar tillbaka på våra liv och val som vi gjorde när vi var "unga och dumma". Jag hoppas alltid på att efter nästa födelsedag så ska jag liksom vakna upp och vara jättesmart och ha alla svarena. Det har inte hänt ännu. Men när jag vaknar upp efter nästa födelsedag, så kommer jag iallafall att vara gift med en underbar man!!

Detta forum är ju ganska anonymt, så om man inte skriver hur gammal man är så kan väl ingen veta, eller? Så om man inte vill bli tagen för sin unga (eller gamla för den delen) ålder, så får ingen veta. Om det nu inte är ett inlägg som handlar just om att gifta sig ung etc för då blir det ju lite svårt att hålla undan.

Du har säkert helt rätt, man kommer nog alltid titta tillbaka på sitt liv och tänka "Hur tänkte jag då?" osv. Men om man känner sig annorlunda än resten i sin ålder så tror jag det ligger något i det. Ibland måste man som sagt ta olika beslut i en ålder och kanske ångrar man sig senare, men vad kan man göra? Så kommer det ju som du sa alltid vara ;) 

Grattis! :)  

Det är nog helt sant det. Det har jag ofta gjort också. Då just var det inte så vanligt att vara mamma vid 21. alla andra mammor i vårt gäng var närmare 30, så jag kände mig som ett glin då.

Ja precis, det är så jag menar, och det har ju egentligen inte bara med ålder att göra utan med hur man diskuterar. Det är öht aldrig ett bra argument att dra in personliga egenskaper hos motparten i en diskussion för att bevisa att man har rätt."Du tycker si och jag tycker så, men eftersom du är en sämre människa har jag rätt" håller liksom inte.

Och om det nu skulle vara så att man upplever (sant eller inte!) att den man diskuterar med av någon anledning tänker sämre än en själv, för att den är yngre, har snävare referensramar, eller rentav inte är så smart, så vinner man ingenting genom att påpeka det. Det är inget argument i sakfrågan, och det leder bara till att den andre blir arg och känner sig trampad på, vilket sällan skärper argumentationsförmågan.  Jag är en stor anhängare av att diskutera sakfrågan och inte deltagarna i diskussionen!

Men naturligtvis blir det extra ironiskt om man anklagar någon annan för att vara "omogen" på ett sätt som får en själv att framså som allt annat än gammal och vis. Typ: "Jag är faktiskt DUBBELT så gammal som du, ha ha, pilutta dig!". Show, don't tell, brukade en skrivarlärare jag hade säga. Alltså, säg inte att du är klokast i diskussionen, visa det genom att skriva kloka inlägg istället.

Jag är också en sån där ung människa som brukar "misstagas" för att vara äldre. Men jag skulle inte vilja säga att jag känner mig som en "30-åring" - för jag har INGEN aning om hur en 30åring känner sig. Och jag hoppas verkligen inte att jag är såhär när jag är 30, jag hoppas att jag har utvecklats ännu mer när jag är i den åldern.
Jag säger hellre att jag är 23 och om folk vill döma mig för min ålder så varsågod, men jag skulle aldrig säga att jag är som en 30/40 eller vadsomhelst-åring i "mogenhet" för det har jag ingen aning om ifall jag är.

Jag är som jag är i mogenhet - om jag då passar in i en skara med 30åringar så betyder det förmodligen att jag har någon erfarenhet i mitt liv som jag kan dela med den gruppen människor - och det är knappast åldern. Jag kan också ha lika roligt med en grupp tonåringar - och det beror förmodligen också på erfarenhet.

Jag är 23, i huvud och kropp. Och förhoppningsvis är jag 30 i huvud och kropp när jag är 30.
Jag vet inget mer än det jag är.