Har du civilkurage?

Haha, enligt min blivande har jag för mycket civilkurage.. Han blir alltid nervös om vi ser något som inte är helt okej.. Sist skällde jag ut ett gäng ungdomar som rökte på spårvagnen.. :-P inser ju också att man kanske borde lägga band på sig i vissa situationer.. ibland är det ju säkrare att ringa polisen än att agera själv.. men jag har ytterst svårt att lägga band på mig..

Jag röstade på "Lite", för jag har inga problem med att säga åt en ungdom på ICA som snattar något eller ett gäng som står och röker precis där jag och min dotter är, trots att det är rödförbud där. Eller någon som står och skriker utanför vårt fönster mitt i natten osv.

Jag skulle däremot personligen inte våga emellan och stoppa ett rån eller en misshandel, tyvärr. Jag vill inte vara dumdristig och råka illa ut själv. Tyvärr, så kan det ju faktiskt gå riktigt illa om man går emellan. De har jag sett själv och därför blir jag lite extra nervös i sådana situationer. Jag skulle dock inte kunna lämna det bara, utan att larma polis.

jo det har jag nog.
Det är inte så att jag tänker att "här kommer skitmodiga jag.." utan snarare att jag agerar på ren impuls. Detta kan självklart vara dumdristigt också.

Som när jag och mina systrar gick hem från krogen en lördagsnatt och fick syn på ett gäng tonåringar som omringat en kille i 18-års åldern och var på väg att råna honom. Då gick vi emellan och tog med oss killen. 
Dock var det ju inte så smart med tanke på att det här gänget började jaga oss, vi hann undan och min syrras sambo (som vi ringde) kom och hämtade oss med bil och skjutsade hem den även killen.
Så ja, det var kanske inte så smart gjort av oss, 3 tjejer, att gå emellan. Samtidigt så hade jag nog aldrig bara kunnat gå förbi och tänkt att "vilken tur att det inte var jag".

Men precis som frunovember beskriver är det väldigt svårt för mig att inte säga ifrån när det är något orätt som händer framför ögonen på mig. Det går bara inte. 

Jag har själv blivit utsatt för både rån och misshandel (rån i en butik där jag jobbade) samt hot via brev och telefon.

Så jag vill inte låta andra gå igenom samma saker som jag gjort.
Ser jag något så säger jag ifrån. Ibland kan det räcka bara med att dra uppmärksamhet till sig eller peka ut något som pågår.
Det är inte lika lätt att fortsätta med något olagligt om det står 50 pers och tittar på dig även om ingen griper in handfast.

Men jag har gått emellan i slagsmål, slängt ut knarkare från hotellet osv.
Tack vare den träning i Ju-Jutsu som jag hann få innan jag tvingades sluta så vet jag hur svårt det är att försvara sig. Men det ger mig ju också vetskap om hur jag ska göra, och mod att gå in med attityd - vilket oftast hjälper bättre än själva teknikerna.
Så om jag går in och avstyr bråk eller kastar ut någon så vet jag vilka risker jag tar, så jag rusar inte huvudstupa in i något. 

Jag är nog som Daniiel, jag säger gärna ifrån om någon gör något som inte är ok, men jag skulle dra mig för att utsätta mig själv för fara. Jag är inte fysiskt stark, tvärtom kort och tjock, svag, stel, klumpig, och har ont överallt, så jag skulle vara ganska rädd för att bli fysiskt attackerad själv. Däremot skulle jag kunna tänka mig att dra med mig någon annan i så fall, och självklart ringa polisen eller tillkalla väktare.

Jag har läst en del om såna situationer där någon har blivit attackerad mitt bland många människor och ingen har gjort något, det beror på två saker. Den ena är att det snabbt sätts en "norm" för hur man ska agera, dvs alla andra gör ingenting, då blir det liksom rätt sätt att agera. Det andra är "diffusion of responsibility" - man är så många som delar på ansvaret att man upplever att man själv har en väldigt liten del av det. "Någon annan " borde göra något. Så om man själv blir påhoppad eller vill hjälpa någon annan som blir det, och det finns andra människor runtomkring, så ska man vända sig till en specifik person, ta ögonkontakt och säga "hjälp mig". Då hamnar plötsligt ett mycket större ansvar på den personen, och det blir svårare att låta bli.

Jag skulle vara mer rädd för att ingripa om det var en öde plats och det inte fanns några andra i närheten som kunde tänkas backa upp mig.

Men som sagt, i mindre farliga situationer lägger jag mig gärna i och säger ifrån. Och jag har märkt att jag blev mer benägen att göra det av mitt förra jobb, där jag ägnade dagarna åt att hålla koll och styra upp olika situationer kring människor som inte alltid mådde så bra. Jag blev mindre introvert då, annars kanske man gärna försjunker i sin egen lilla värld på tunnelbanan t.ex. Jag blir inte heller skrämd av psykisk sjukdom vilket är en fördel i många lägen när någon beter sig konstigt på stan!