Tvinga mamma att hålla tal?

Usch, vad ledsen jag blir. Jag skulle personligen inte tvinga mina nära att hålla tal. Jag vet att både mamma och pappa tycker det är jobbigt så jag väntar mig inget ifrån dem. Herregud, det ska ju inte vara som i skolan där man kunde gå och ha ont i magen halva dagen för en redovisning på eftermiddagen! Gästerna ska ju också trivas och må bra.

Jag tycker lite synd om mamman - både för att hon inte vågar stå på sig mot sin dotter och för att hon inte känner sig bekväm med att hålla tal. Som dotter hade jag aldrig tvingat min mamma (som jag vet är mycket obekväm med att hålla tal) att säga något om hon inte ville det själv.

Om hon däremot VILL göra det hade jag blivit jätteglad och stolt över min fina mamma. Och inget hon hade att säga hade varit pinsamt eller skämmigt.

Mamman i artikeln tycker jag borde känna efter vad HON vill. Om hon vill säga några korta, väl valda ord om sin dotter tycker jag hon ska göra det, men om hon verkligen inte vill kanske hon kan lämna bort det till någon annan som stod pappan nära; en farbror eller kusin kanske? 

Stackars mamman! Men jag förstår dottern också. Jag skulle bli ledsen om min mamma inte sa något som hälst på min stora dag. Men vill ju höra några visdomsord och något som bara ens mamma skulle kunna säga på ens bröllopsdag. Men man ska då aldrig tvinga någon häller..

Jag läste om en brud med samma problem som inte villa holla tal åt sin mann. Hon skrev in orden i festprogrammet i stället och det blev superromantiskt  

Va??
Ett tal ska väl komma från hjärtat på någon som verligen vill?!

Jag sa tvärtom nej till min pappa när han nojade lite över att hålla tal. Vi ville ha det trevligt och avslappnat på vårt bröllop.
Min kompis som är van vid att det ska hållas tal hade skrivit en kort och gullig vers, verkligen uppskattat!
Mamma hade skrivit en visa som hon tvingade alla att sjunga med i
Mycket bättre än stela tal från obekväma talare.

Pappa kände sig nog lite tvingad tror jag. Men jag satte aldrig någon press på honom utan den kom från hans sambo.
Jag är hans enda barn, och vi träffas inte jättemycket. Ett par gånger om året nu när vi fått bättre relation, men vi har 18 mil mellan oss och jag jobbar obekväma arbetstider och han har opererat knäna i många omgångar så det är inte så lätt att hitta tid och möjligheter för att ta oss till varandra.
Så hans sambo är rätt noga nu med att han ska visa engagemang och intresse när vi fått tillbaka kontakten. Och det var antagligen anledningen till att hon insisterade på att han skulle hålla tal.
Hans tal blev i princip "Jag är ingen talare, men jag ville ändå gratulera brudparet denna dag".
Helt ok 

Makens föräldrar, som jag var övertygad om att dom skulle hålla tal, gjorde det däremot inte. Och det var också ok. Det är inte talen som bestämmer om det blir lyckat eller inte.

Vi fick några spontan-tal från jobbarkompisar och en av makens kusiner (han var en av dom som vann 5-kampen och alltså ingick i vår "hedersvakt" under kvällen, så då tyckte han att det hörde till hans ansvar att hålla tal  )

Det är synd om alla föräldrar, marskalker, tärnor, släktingar och vänner som "förväntas" hålla tal bara för att brudparet vill det.
Jag har aldrig förstått det där. Varför ska man kräva att bli hyllad av andra? Det är ju inte värt något alls om det inte kommer från hjärtat som en gåva.
Ungefär på samma nivå som att man kräver presenter, och om man inte får tillräckligt dyra så blir man sur.
 

Den som inte vågar hålla tal kanske kan läsa en dikt. Då kan man läsa ifrån pappret/boken så har man dels något att hålla i och dels något att titta på.

Jag hade aldrig kunnat tvinga någon att hålla tal. Visst kan man önska, säga "Mamma, det skulle vara roligt om du ville hålla ett tal på vårt bröllop." Det ska ju dock inte vara så att mamman, eller någon, ska känna sig tvingad till det. Jag tror inte något gott kan komma ur det då.

Min mamma sa inget på vår bröllopsdag, höll inget tal. Makens föräldrar gjorde det inte heller. Min pappa höll däremot ett jättefint tal. Det betyder ju dock inte att min mamma och makens föräldrar inte var/är glada för vår skull. Det vet jag att dom är, för det har dom sagt till oss i andra, mer privata, sammanhang och dom visar det ständigt. Det hade givetvis varit roligt om dom hade velat hålla tal, men vi respekterar att dom inte ville prata inför alla andra.

Fast jag kan tycka att här finns det verkligen två perspektiv.

Min mamma höll inget tal, vilket jag i efterhand kan tycka känns lite synd men det handlar inte om att jag vill "kräva" hyllningar.

Utan jag tror absolut att hon hade hållit ett väldigt bra tal och att hon hade känt sig väldigt nöjd efteråt, jag tyckte framförallt att det var synd att hon lät sin obehagskänsla vinna, något som jag tror hon själv också kommer att ångra i längden.

Men som tillägg måste jag säga att jag hellre tar inga tal än dåliga tal, min svärmor höll en lång harang som varade i nästan 12 min, med uppehåll för en skål i mitten när alla trodde hon var färdig, o sen vände hon blad.....

Och som ribbing säger i svaret så behöver det faktiskt inte vara så jäkla komplicerat, man ställer sig upp och säger så glad man är och utbringar en skål för brudparet, mer avancerat behöver det faktiskt inte vara.

Papporna höll tal på vårat bröllop men ingen av mammorna, de var för nervösa. Jag kan tycka det är tråkigt att min mamma inte utbringande en skål men ja sa såklart inget. 

Om du syftade på mitt inlägg med "krav" så menade jag ju i situationer som TS. 
Där någon talar om att "du ska hålla tal till mig och du ska göra det på det här sättet". Istället för "det hade varit trevligt om du kunde tänka dig att hålla tal" 

Som vi ser på BT så dyker det ju upp sådana brudar lite då och då. Både med tal, klädsel, bordsplacering, hur det ska gå till i kyrkan (bestämma över prästen) och presenterna...
Så det är ju inte allt för ovanligt.

Jag tycker att det är stor skillnad på att hoppas eller be om något. Mot att ställa ultimatum och komma med direkta order.