Utan dina andetag.. (lång ts)
Min mamma fick diagnosen KOL och MS för flera år sedan. Hon fick genomgå massa operationer, bland annat opererade dom bort en stor del av hennes ena lunga för att den var så skadad.
Dom sista 10 åren, i princip efter att jag och maken träffades, så började hon bli skruttig.Hon fick hemtjänst men vägrade inse att hon faktiskt hade dom här diagnoserna.
Hon tynade bort mer och mer och till slut var hon så dålig att hon mer eller mindre åkte skytteltrafik in till akuten.
Hon fick en plats på ett tillfälligt vårdhem och dom rekommenderade permanent boende på vårdhem då hon ju fick panikångest av att vara ensam hemma också, men hon vägrade. Hon ville bo hemma.
Så dom kallade till ett möte med mig och min bror och vi valde att be mammas barndomskompis att följa med eftersom hon kanske skulle lyssna på henne i alla fall.
Innan mötet (eller tja i ett par år) så hade maken och jag pratat lite på skoj om vi skulle gifta oss. Vi ville ha samma datum som vi förlovade oss, men det skulle inte inträffa på en lördag förrän 2012 så vi hade liksom bara pratat lite löst om det (det här var i slutet av 2009 eller i början på 2010). Bara på skoj så hade jag vänt på datumet och sett att det inträffade på en lördag 2011, ett halvår tidigare än "orginaldatumet" alltså. Och jag hade sagt till maken att jag kunde tänka mig det så var det större risk att mamma skulle hinna uppleva det... Men inget var ju bestämt...
Vi åkte på mötet och som vanligt var hon obstinat. Efter säkert 2 timmars diskussioner där hon flera gånger sagt att hon inte ens visste vilka sjukdomar hon hade (vilket hon ju har vetat i flera år då, men vägrat inse) så tröttnar jag. Jag säger till mamma att hon behöver mer hjälp än hon kan få hemma, och att med mer hjälp kanske hon kan leva lite längre och att det är viktigt för mig.
Jag ber min bror hålla för öronen, för han ska ju inte veta i alla fall 
Och sen säger jag att vi har funderat på att gifta oss (det tidigare datumet) men att det ju inte kommer vara något kul om inte hon håller sig vid liv till dess.
Hon tittar på mig ett tag och sen vänder hon sig till behovsbedömaren och doktorn och säger att hon går med på att flytta till ett vårdhem.
Trots all hjälp och trots att vi kunde hälsa på mer och ge henne mer tid med oss på alla sätt och vis, så orkade inte mamma ända fram.
2 månader innan bröllopet avled hon.
2 veckor efter det hade vi begravning...
Först kändes det värdelöst att ha bröllopet, men hon skulle inte önskat att vi ställde in det. Och hon flyttade ju faktiskt för bröllopets skull, för vår skull...
På bröllopet gjorde vi en minneshörna åt henne där hennes placeringskort ställdes tillsammans med tre blockljus som representerade mamma, min bror och mig, samt en miniversion av mammas kistdekoration och det kändes faktiskt bra i slutänden, mamma fanns med i tanken och anden även om hon rent fysiskt inte var där.
Att planera något stort när någon i ens närhet är på väg att försvinna på ett eller annat sätt är svårt.
Oavsett vad man planerar.
Men låt din mamma vara en del av dina planer. Kan hon hjälpa till med något, praktiskt, åsiktsmässigt eller ekonomiskt?
Bara hon får känna att hon är delaktig och viktig så kan det också hjälpa henne under hennes svåra tid.
Det spelar ingen roll hur stort det är. Hon kanske kan få välja färg på servetterna (ni kan ge henne några alternativ bara)... Ja du förstår nog hur jag tänker.
Om hon försvinner innan så kan ni ändå gifta er. Att fira glädjen och lyckan är inte respektlöst och man kan behöva ett ljus i mörkret.
Om hon är för sjuk för att komma.... Jamen anpassa er... Kan ni komma till henne istället? Sjukhuskyrkan? Eller en fin plats i närheten?
Eller helt enkelt bara åk och visa er för henne i bröllopsstassen efter bröllopet och ta med en bit tårta.
Men ta inte ut sorgen i förskott.
Det som händer, det händer. Lev livet dag för dag. Du har ju en påminnelse om att det är kort och att saker händer. Gör det bästa av den situation ni är i och minns att det inte är en synd att skratta, ens mitt i sorgen.
Kram