Augusti 2013?

Vi gifter oss också 3/8 och har redan bokat kyrka och lokal. Blir på en vacker plats i Södermanland, vi beräknar bjuda ca 80 gäster. Jag och min älskade har varit tillsammans sedan jan -09 och gifter oss efter drygt 4.5 år tillsammans (2013). Många har "rynkat" på ögonbrynen, eftersom vi är så "unga" (24 år?) när vi gifter oss. Men han är mitt allt och jag hans. Helan och Halvan. Vi trivs bra ihop och jag ser ingen anledning att vänta.

"Många" undrar om det är barn på G, men jag skrattar och säger -Nej Nej. Får en tveksam blick tillsvars och jag säger bara: Jag är inte mogen för att skaffa barn. Men jag vill, eller VI vill, gifta oss ändå. Hinna leva några år tillsammans som man och hustru, utan barn. Njuta av varandra, så vi till fullo kan njuta av våra barn den dagen då det är dags. Tydligen skall man vara färdigutbildad, ha ett välbetalt jobb - gifta sig - köpa hus och skaffa barn. Men jag känner att jag inte vill göra så. Vem vet vad man gör om 10 år? Folk undrar hur vi som är studenter har råd med ett storslaget bröllop, med övernattning av gäster och brunch, men det finns väl något som heter Spara? Sedan får vi hjälp av min underbara familj (mina syskon fick alla hjälp, är sist ut.) Känner att många av mina vänner tycker det är för tidigt och att jag är för omogen. Visserligen, jag är inte direkt lillgammal och har mycket kvar att lära om livet, men kärleken kan väl få finnas ändå? Genom hela livet? Jag hoppas verkligen att vi båda mognar och växer upp.

"Gud, det är som att jag och X skall gifta oss, säger en av mina vänner." -Det skulle vara alldeles för snabbt och vi är inte redo." Det är svårt att svara ett sådant påstående, för hon har rätt, Dem är inte redo. Jag må vara omogen på vissa plan, men när det kommer till min och M2B relation känner jag mig vuxen. Vi är redo. Medan mina vänner gör slut med sina pojkvänner titt som tätt, bråkar och flyttar isär och är otrogna, står jag och skakar på huvudet. Visst bråkar vi ibland, jag och M2B, men aldrig så att det blir dramatik. Lite gnabb, argumentation, suraminer och på sin höjd 20 min tystnad, sedan pratas allt igenom och vi går vidare.

Orka förresten vänta tills vi är färdigutbildade. Min M2B läser till läkare och jag till jurist, långa studier och hundår. Vägen kommer kännas ännu längre om vi måste vänta på vårt efterlängtande bröllop tills efter att vi är klara. Slöseri på år! Jag är inte så bra på att vänta. (Ännu en av mina "omogna" sidor).

Vet inte vad jag vill komma med mitt inlägg, kanske bara ventilera mina tankar som ligger inne och gnager. Det är jobbigt att vara först och simma i motsim. Men jag har valt det själv. Men en sak undrar jag spontant:

Kan man vara mogen nog för att gifta sig, men för omogen för att skaffa barn? Tänker jag fel banor om jag påstår att det går?