Min sambo har ÄNTLIGEN fått praktikplats - och jag är ledsen
Min sambo har varit arbetslös sedan vi blev tillsammans för snart tre år sen. Ibland har han gått nån utbildning via arbetsförmedlingen, men oftast har han bara gått hemma och han har inte direkt tagit många initiativ till att söka jobb. Nu har han äntligen fått en praktikplats på sin fasters mans firma. Han får börja redan på måndag. Han är jätteglad, och det är jag också. Men samtidigt är jag jätteledsen och känner mig som världens surfitta som inte kan glädjas med honom.
Vi gifter oss 15/8, onsdag om 13 dagar. Jag går på semester nästa vecka och övertalades av min chef att ta sammanlagt tre veckors semester för att hinna hämta igen mig även efter bröllopet. På onsdag har vi bestämt träff med vigselförrättaren på orten där vi ska vara (5 mil bort). Bröllopsveckan börjar med att min kompis kommer upp från Göteborg och vi hade planerat att turista runt här i Dalarna litegrann med henne, dagen innan bröllopet ska vi göra iordning lokalen, sen är ju själva bröllopsdagen och vi ska bo en natt på hotell bröllopsnatten och vad jag tänkte ha en lugn och skön första dag som nygifta. Vi ska åka bort över helgen och sen såg jag verkligen fram emot en riktigt skön sista semestervecka (min första sommarsemester!). Jag jobbar som sjuksköterska på en akutmedicinsk avdelning och har alltså ettt väldigt strressigt jobb där jag ALLTID måste vara pigg och glad och trevlig. Är alltså inte alltid så trevlig att ha och göra med när jag kommer hem från jobbet och har längtat efter att få varva ner och vara tillsammans med min sambo på riktigt.
Nu känns det som att allt går åt helvete bara för att han har skaffat sig en praktikplats. Han har haft tre år på sig och så måste han börja just exakt nu! Värsta tänkbara timing och jag gråter inombords. Mina semesterveckor känns totalt bortkastade. Kunde lika gärna ha jobbat och sparat semestern, då skulle jag iallafall ha något för mig. Tycker inte alls om att vara ensam hemma. Blir bara att jag ligger i soffan och glor på tv och äter och äter och äter. Önskar att han kunde ha börjat när min semster var slut. Han kunde ha fått gå en månad ersättningslös bara jag hade fått sällskap som vi hade planerat. Har inte en aning om hur det funkar nu när han behöver vara ledig om han förlorar en massa ersättning och bara får vara ledig ett visst antal dagar, för han har ju knappast semesterdagar att ta ut. Det är ju trots allt ganska många dagar det handlar om även om han bara är med på det mest nödvändiga. Men jag menar, det ger ju inget vidare bra intryck att behöva vara ledig redan första veckan, och sen ännu mer andra veckan. Och som sagt, varför ska jag ha semester sista veckan om jag bara får sitta här ensam?
Vet att jag är larvig och att det finns folk med större problem än såhär. Har dessutom pms vilket gör mig ännu mer känslig. Men det är så jävla surt när man har planerat utifrån en sak, och sen blir det helt annorlunda. Behövde bara få spy av mig lite, så kanske jag inte behöver vara lika grinig mot sambon. Antar att allt löser sig på nåt sätt i slutändan.