Min pojkvän funderar på resa i ett år

Jag vet inte hur gamla ni är, men om ni är unga så kan ju det spela en stor roll i det hela. Jag var själv en sån som var lite rastlös och men samtidigt velig, och ville gärna ut och resa/jobba utomlands för att se nya saker. Det tog kål på förhållandet jag hade då, men det hade inte behövt vara så. Om du känner att du är som din pojkvän, och vill hänga med och resa, så kan det ju faktiskt föra er närmare varandra, medan ni ganska säkert kommer att få kämpa en del om du stannar hemma medan han sticker iväg. Oavsett hur du känner, så verkar det ju som att han har en stark önskan att resa eftersom det är något han har funderat på i många år.

Du kanske kan prata med honom om hur du känner? Om han inte är säker på vad han vill med relationen just nu, utan först vill resa, så kan ni ju bara ta en paus medan han är borta. Sen kanske känslorna finns kvar när han kommer tillbaka. Men om han verkligen vill få relationen att hålla trots sina drömmar, så måste ni komma fram till hur ni vill lösa det. Kram och lycka till!

Jag kanske ar helt fel ute har, men eftersom det verkar som att du vill ha rad...  For mig later det inte som att du har jattestarka kanslor for honom, pa din beskrivning. Ni trivs bra, ni ar ganska kompatibla. Mojligen just darfor att du inte vagar satsa kanslomassigt pa en person som ar sa ambivalent. Det kan finnas manga olika anledningar till att han ar sadan:

1) Han kanske "maste" gora detta innan han kan stadga sig. Du ar ratt person, men tillfallet ar fel.

2) Han ar inte tillrackligt saker pa att du ar ratt person for honom, och darfor vill han inte offra drommen for din skull, aven om det kanske bara ar en halvhjartad grej som han mest pratar om.

3)  Han kanske tvivlar pa dina kanslor (kanske ar hans eget fel ocksa om han ar sa ambivalent som jag antar) och darfor vagar han inte riskera att han later bli att gora detta, och att du sedan inte stannar kvar i alla fall, och da star han utan bade dig och har offrat sin drom.

I alla dessa scenarios (och de flesta andra jag kan tanka mig) sa tror jag anda att det basta du kan gora ar att vara arlig och oppen mot honom om vad du kanner. Men det verkar inte riktigt som om du vet det sjalv, och det ar val darfor du skriver har. Du maste nog ta och fundera ut det. 

Varje gång han nämner att han vill resa iväg så känner jag mig ledsen och orolig. Jag försöker att inte visa det för honom. Jag säger inte "åk inte". Jag säger ingenting. Anledningen till det är att min stolthet inte tillåter mig det. Jag vill inte säga eller visa honom att jag inte vill att han ska åka, och att han sedan ändå gör det. För då kommer jag känna mig helt förlorad. Det passar mig isf bättre att han åker iväg och att jag säger till honom att jag inte kommer att vänta på honom. Eller att han åker och att jag inte säger något, utan i tystnad genomlider den smärta det skulle innebära. Jag vill helt enkelt inte att han ska veta att jag bryr mig. För då blottar jag mig, och det kommer att innebära att han får makt.

Jag är ganska väl medveten om att jag överlag inte visar så väldigt mycket känslor. Visar inte speciellt svartsjuka eller något annat heller. Förvisso är jag inte heller svartsjukt lagd, men överhuvudtaget så visar jag inte så mycket. Jag visar väl känslor på mitt sätt, genom att vara omtänksam och ta hand om och bry mig osv. Men annars kanske inte jättemycket. Och det är av samma anledning. Det handlar inte om att jag inte känner för det kan jag ändå göra väldigt starkt.

När det gäller den här mannen så känner jag väldigt starkt för honom. Men om jag bortser ifrån känslor och tänker rationellt, så kan jag också se en annan bild av oss, där vi inte är helt perfekta för varandra. Men jag har ändå stannat med honom, pga starka känslor. Och pga att mycket mellan oss är kompatibelt, i en mycket högre grad än vad jag har varit med om med nån annan tidigare.

Om det är något han vill göra/måste göra så ska han det. Efter 5 månader då jag och min make träffades flyttade jag till Paris för att jobba. Jag hade sagt det där i början att det är något jag kommer göra. Jag var borta i 6 månader men han kom och hälsade på och jag åkte hem för min systers student. Sommarsäsongen 2010 jobbade jag som reseledare i 7 månader. Vi sågs inte alls, eller jo jag fick semester i fem dagar fyra veckor efter att jag hade anlänt till resmålet. Sen fanns det ingen chans för semester för att åka hem och han kunde inte komma ner. Förra sommaren gifte vi oss. Nu till hösten kommer jag flytta 3h med bil bort för studier. Vissa par klarar av det och andra inte.

Vill han resa själv? Om inte så borde du följa med och då sätts ni på prov ;) Men det gör ni också om han åker och du stannar hemma... Iaf så borde ni sätta er ner och prata.

Jag har sagt till honom att jag älskar honom. Det var för något halvår sedan. Han svarade inte. Senare ifrågasatte han mig, och undrade varför jag sa så. Han trodde tydligen inte på mig. Jag har också sagt att jag vill ha en familj i framtiden, om några år. Men har inte specifikt sagt att jag vill det med honom. Senast vi pratade om det, för knappt något halvår sedan, så sa han att han inte vet vad han vill. Men han sa att han tänker på det hela tiden, funderar över hur det kommer att bli med mig. Sedan dess har vårt förhållande blivit mycket bättre. Redan då pratade han om att resa. Och nu gör han det trots allt igen.

Jag har satsat oerhört mycket, och även givit upp en del saker i mitt liv pga honom. Om han vet om det vet jag inte. Men så är det iaf. Jag har kanske gjort ett misstag i att anpassa mig mer till honom än han till mig, kanske på gott och ont. Några månader inpå vårt förhållande så kände jag att jag vill ha ett seriöst förhållande, innan dess har jag inte känt mig redo. Så det startade väldigt osäkert och instabilt mellan honom och mig. Dels pga att jag träffade en annan man, och pga att jag inte visste vad jag ville, dels pga att han tidigare blivit väldigt sårad och även jag, dels pga att vi levde väldigt olika liv, och även för att jag aldrig tidigare träffat en man som honom, och troligen han inte heller en kvinna som jag. Jag var väldigt rädd, och det var han också. Det började bra, men sedan började spelen. Det blev helkonstigt. Ingen av oss var öppna med något, tills jag började öppna mig. Och då fick jag veta att han inte visste vad han ville. Sedan så förändrades något långsamt men säkert, och nu är vårt förhållande helt annorlunda. Känns väldigt mycket tryggare, mer kärleksfullt, vi är lite mer öppna. Innan var det så att jag bara förväntade mig att han skulle höra av sig, och gjorde det inte själv osv. Men fortfarande är vi på en punkt när vi har lite svårt för direkta frågor. Vad vi själva vill tex. Jag känner också att det är svårt att dela det med honom. En sämre sida hos honom är att han inte kan ge mig det stödet jag behöver. Så jag vill inte öppna mig och berätta så mycket för honom.

En annan anledning till att jag inte vill säga "res inte" är att jag inte vill verka vara en kontrollerande kvinna. Någon som kommer hålla honom hemma, och inte tänker på hans önskemål. Men iofs inser jag att jag ser det utifrån min egen synvinkel. För att jag själv tycker illa om när någon säger så till mig.

Sanningen är att nej, jag vet kanske inte om han är den rätte för mig. Men jag känner att han är väldigt nära att vara den rätte. Det är det jag kommer fram till när jag tänker. När jag bara känner, så känner jag att jag bara vill vara med honom. Känslomässigt känns det rätt.

Du beskriver verkligen situationen klart och tydligt, det enda du inte verkar saker pa ar om du vill "satsa" eller inte.

Nar jag sager "att ge allt i forhallandet" sa menar jag inte att man ger upp sig sjalv. Jag menar inte heller att man forsoker kontrollera varandra och gora vad som helst for att dom ska stanna fast dom vill bort.

Det ar verkligen svart att forklara, men som det kanns for mig sa ar det lite sahar: Bada satter varandra och varandras behov pa delad forsta plats med sig sjalva och sina egna behov. Darmed ar det lika viktigt for honom vad du kanner om resan som vad han sjalv kanner. Anledningen att han inte verkar tanka sa ar att detta ar av nodvandighet en tvavagsprocess, for att resultatet ska vara ett slags 'equlibrium'. Om han satter dig hogre an du satter honom sa forlorar han sig sjalv, for da ar allt pa dina villkor. Om du satter honom hogre an dig sjalv hander samma sak fast tvartom. Det ar som en balans som maste nas genom att bada satsar lika mycket. Tyvarr ar det inte sakert att bada vill eller vagar satsa lika mycket, du har ju till exempel sjalv sagt att du inte vagar ge honom den makten, och han verkar inte vaga lita pa att du menar allvar nar du sager att du alskar honom, och han har inte sagt det till dej.

Du kan ta forsta stegen, men rakna med att han kanske inte hanger med i borjan. Du kan vara den som vagar ta en risk, den som sager "jag alskar dej, jag vill ha en framtid tillsammans med dej". Ge honom sedan lite tid att smalta det. Om han fortfarande inte vagar eller kan ge samma svar tillbaka, da ar det inte mer du kan gora. Och hur mycket tid du tycker att han ska fa pa sig, det ar nog lite beroende pa hur mycket du orkar, och hur mycket att ansvaret du lagger pa dig sjalv for situationen mellan er. 

Sedan kan du omojligt veta vad han tanker om du inte fragar honom: Min fastman pratade om giftermal langt innan jag vagade gora det. Jag vagade inte ens saga nagonting nar han namnde det, och nar han tog upp det sa log jag bara for jag var sa radd att saga nagot fel. Och varfor betedde jag mig sa? For att jag var radd for att binda mig? Absolut inte, jag hade gift mej nasta dag om han bett mig. Anledningen var att jag inte vagade hoppas att han menade allvar, och var radd att han skulle andra sig om jag var for framat! Jag vet inte hur han tolkade min tystnad, men han trodde nog att jag var radd for nagot helt annat! :) Men jag tinade langsamt och nufortiden haller jag inte tillbaka ett dugg, vi pratar massor om vart brollop nasta ar, hur vi ska uppfostra vara framtida barn, vad vi ska gora nar vi blir gamla...

Forsok sluta med spelen. (Om du bestammer dig for att satsa, vill saga!) I sa fall kan du se det som att du ar den starka av er, som vagar vara arlig och visa kanslor. Det ar bade modigt och svart. Stolthet och tysthet ar den latta vagen ut.