bröllopsnerver
Åh, jag måste bara få skriva av mig lite. Bridzillan i mig smyger fram helt oväntad så här en vecka innan bröllopet och trots att jag egentligen bara vill rycka på axlarna åt de detaljer som kanske inte blir precis så som vi önskat blir det allt svårare. Så här kommer en lista på irritationsmoment (med förhoppning om att de försvinner när jag erkänner att de finns):
Brudklänningen sitter inte perfekt. Jag är normalviktig men har ganska mycket former och skulle ha önskat att den specialuppsydda klänningen framhävde min midja och fick mig att se supersnygg ut. Istället lägger den på någon centimeter just där (tack vare alla lager tyg, insydda skenor och andningsrum). Det är väl fåfängt, men va fan. Jag är inte helt säker på att allt kommer att flyta bra under bröllopsdagen. Så många personer är inblandade på olika sätt och alla verkar lika svåra att få tag på för att checka så att de vet vad de ska göra och är nöjda med sina uppgifter. Nu kommer min kära sambo helt plötsligt på folk han skulle ha velat bjuda in och undrar om vi inte kan klämma in dem. Jag är redan stressad över ekonomi och känner att jag inte vill krångla in fler folk, hur trevliga de än är. Dessutom har han de senaste dagarna föreslagit helt fantastika alternativa upplägg som vi skulle kunna haft på bröllopet. Det är som att han inte börjat tänka på att vi ska gifta oss förrän just nu, när det är försent att ändra något (speciellt så stora saker som lokal, band, antal gäster, vigselceremoni osv). Jag vet att det planeras en svensexa för honom lite halvhjärtat och vill självklart att han ska få njuta av den. Men vi har en del att fixa med dagarna innan bröllopet och han jobbar fram till dess. Nu finns en stor risk att hans vänner drar med honom ut på en helkväll en eller ett par dagar innan bröllopet och då måste jag göra allt själv, plus att han i så fall kommer att må dåligt både fysiskt och psykiskt för att han inte orkar hjälpa till lika mycket som han skulle vilja. Inte ok! Vi har sagt att vi inte önskar oss några presenter, men att om någon ändå vill ge oss en symbolisk gåva så skulle vi verkligen uppskatta ett bidrag till bröllopsresan. Som jag har förstått det på vår toastmadam kommer folk att ge oss presenter eller presentkort istället. Varför kan folk inte bara förstå att man menar vad man säger? Vi vill inte ha några mer prylar, och presentkort ligger hos oss ofta och blir dammiga i någon skrivbordslåda eftersom vi inte köper grejer för att vi kan utan för att vi vill ha en speciell sak (inte så ofta som presentkortet gäller just den saken). Lite extraslantar till resan skulle dock komma väl till pass eftersom vi använder i stort sett alla våra besparingar till den. Folk ska självklart inte ge oss någonting som de inte vill, men om man tycker att det är trist att ge pengar kan man ju strunta i att ge oss någonting överhuvudtaget och veta att vi tycker att den finaste gåvan är våra nära och käras närvaro.
Ja, det är väl ungefär så det är. Så länge det slutar med att vi är gifta och alla har en relativt trevlig dag borde jag väl vara nöjd, och det känns extra egoistiskt att irritera sig på att folk kanske vill ge oss gåvor (det är ju ändå en fin gest som bara är menad som vänlighet). Men jag kan inte låta bli att gnissla tänder lite grann när jag tänker på veckan som kommer. Någon som har bra tips på hur man återför fokus till det som verkligen är viktigt: att vi äntligen ska bli äkta makar och får fira vår kärlek med alla viktiga personer i vårt liv?
Skönt att veta att man inte är ensam i detta. Det blir bara så tokigt för jag känner verkligen inte igen mig själv och jag vill ju njuta av tiden före bröllopet istället för att gå omkring och jaga upp mig över småsaker. 