Hur möttes ni? Berätta och vinn!
Jag och min m2b möttes i augusti 2006 när han började på Sigtuna Folkhögskola. Jag var 22 och han var 23 år. Jag hade redan gått där i ett år och skulle vara med och möta upp de nya eleverna.
Jag är på väg ner för en trapp när jag kastar en blick ut genom fönstret. Och det var som om jag inte kunde röra mig. Jag stod där mitt i trappen, mitt i steget, och stirrade på honom när han gick upp för backen med sin kompis. Jag kände med varje cell i hela kroppen att där är han som jag har väntat på. Som jag har längtat efter.
Vi började i samma klass och den andra kvällen hade vi en välkomstmiddag för de nya eleverna och när middagen var över och festen fortsatte på internatet så började vi prata. Vi satt ute i 3 timmar och pratade medan alla andra festade innanför. Det var startskottet på något mer. De kommande tre veckorna blev spännande i skolan och på fritiden. Vi satte oss ofta i klassrummen så att vi kunde se på varandra utan problem. ( vi satt ofta i ring) och vi kollade på varandra, och vände generat bort blicken när vi insåg att den andra såg att vi hade kollat..
En fredagkväll hade vi fest på internatet och vi kom varandra närmare än vi hade varit tidigare. Även närmare fysiskt.
På söndagen åkte vi ut till skogen för att ha en friluftsvecka. Eftersom vi inte var i samma basgrupp så skulle vi till olika ställen i skogen och när vi skiljdes åt vi baslägret kysstes vi hej då.
Den veckan fick vi höra konstant från våra klasskompis; är ni tillsammans, vad är det som är på gång osv..
När vi kom tillbaka till baslägret efter 5 dagar i sär så var det som om vi var tillsammans, vi höll varann i handen, kysstes och umgicks ständigt med varann.
När vi skulle åka hem i bussen efter 7 dagar i skogen utan dusch så pratar vi om att det luktar så illa, eftersom.. ja.. man gör det efter så länge utan dusch.
Då lutar han sig intill mig och säga; Du luktar inte dåligt, du luktar som rosor.
Jag höll på o dö av skratt. galet snällt men inte ett dugg sant.
När vi väl kom tillbaka till skolan så bestämde han sig för att ta reda på om vi är tillsammans eller inte. Han frågade chans och fick såklart ett rungande ja.
Det är nu 6 år sen och vi har varit oskiljaktiga sedan början.
Jag vet och har vetat ända sedan början att han är det rätta.
Jag älskar honom för att han är en fantastisk person, han har en grym kropp, han är vänlig och omtänksam, han är kärleksfull och rolig, vi har alltid kul tillsammans och det känns alltid så rätt.
